Mission Xp
"... ni [ska] bli mina vittnen i Jerusalem & i hela Judeen & Samarien & ända till jordens yttersta gräns" (Apg 1:8)
WINDOWS OF OPPORTUNITIES
WINDOWS OF OPPORTUNITIES
Att mötas är inte bara att möta en annan människa. Att mötas är ett veritabelt äventyr. Det är givande, spännande och utmanande. Bakom varje ansikte - i varje person - vet vi att det finns en helt unik historia.
Att mötas ger också oftast glädje. En glädje som man aldrig skulle fått, om man gått miste om att mötas. Ibland ger mötet sorg i form av att man får dela sorg och smärta, men också det är ju djupast en hjärtats glädje.
Att mötas är ett så förunderligt privilegium. Att läsa orden i Psaltaren 133 och få upptäcka mötens välsignelser, det hade jag inte riktigt sett tidigare.
Visst såg jag välsignelserna i bröders gemenskap.
How good and pleasant it is when brothers live together in unity!
It is like precious oil poured on the head, running down on the beard, running down on Aaron's beard, down upon the collar of his robes.
It is as if the dew of Hermon were falling on Mount Zion. For there the LORD bestows his blessing, even life forevermore.
Visst visste jag om välsignelserna som kommer ur kristtrognas gemenskap. Men – det alls inte länge sedan – upptäckte jag vilken glädje det ger min själ att möta en annan ansikte mot ansikte. Vi känner orden i den aronitiska välsignelsen.
HERREN välsigne dig och bevare dig.
HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
Ett ansikte vänds mot oss - våra ansikten – och lyser över oss och ger oss frid. HERRENS ansikte. Ger glädje…
Vi i vår tur får ta del av den glädjen. Det är möten vi får göra med andra medvandrare - Herrens skapade underverk med ansikten och avsedda för evig gemenskap med sin Skapare.
Varje möte är ett enastående tillfälle av möjligheter – att dela, utväxla och anförtro viktiga tankar och angelägenheter… Varje möte… ger överflödande glädje som strömmar likt oljan ovanifrån, över halslinningen och nedför hela ens varelse…
/Dag
Internet Evangelism Day
Söndagen den 24 april 2005
Det är dagen då fokus sätts på evangelisation via nätet och hur vi kan använda webben för att nå människor från hemmet, kyrkan eller den kristna gruppen.
Se: Internet Evangelism Day.
29/1-05 Sankt Ansgar & George´s Walk
Mitt Walk n’ Talk på Kyndelsmässoaftonen går först i tankarna till en av kyrkoherdarna i stan. Var inne som hastigast igår och vi kom överens om att ses under veckan som kommer. Det kommer att bli en Kyndelsmässovecka som vi aldrig tidigare skådat.
Om Kyndelsmässodagen, se: Bibelskolan.com med länkar vidare.
Vänner med särskilda prövningar dessa dagar går jag och tänker på. Någon sörjer för en släktings ve och väl. En annan för en operation på måndag. Någon kämpar en strid för de sina. Åter en annan som väntar på dödens slutgiltiga tag om livet som vill stanna kvar, men där tron ändå finns och det att det som kommer är så vida mycket mera än allt det vi kan se här och nu. Dessa och andra mina vänner tänker jag på där jag går i vinterkylan påpälsad för –10 Celsius. Tänk att vi får dela nöden. Och som Jan i Emmanuelskyrkan säger: på bönevarpen får vi stå på knä och veta att svaret ges och bönen hörs. Därför att Fadern är sådan. Han har en Faders kärlek som vill oss det allra bästa.
Tänker på George och stegen på järnvägsslänten. Han gillar att vara ute och gå på mornarna, en timme eller så. Just nu befinner han sig med fru Drena i Vancouver i Canada på Missionsfest. Se: George Verwer´s blog.
George’s fru Drena Verwer skriver nyligen så här:
In a very real way, we´ve been made aware of how fragile life can be and God´s tremendous protection and intervention and the power of prayer. When George preaches, often he mentions that thousands of people are praying for him and the meetings he takes. In September when George was ministering in Sri Lanka he had more than 7 hours ministering to over 450 pastors. Before the final meeting he decided to take a walk on the beach that was on the other side of the railroad tracks. I am one of the few people who know that George loves walking on railroad tracks and you´ve guessed it, he never made it to the beach. Since he saw other people in the distance walking on the tracks, he felt quite safe. He was so focused on dialing his PA in London on his mobile phone that he never heard the train whistle behind him. It was as if an angel nudged him off the tracks just as the train whizzed past him! I was the first person he phoned to tell of his near miss with the death – you can be sure we both were quite shaken but thankful. We realise that God still has something for us to do. See how important your prayers are? - Nu på måndag firar de 45-årsjubileum av sin bröllopsdag hos sina vänner Ted and Maureen Hilton i Vancouver.
EREMITEN PÅ BERGET är en liten bok skriven av broder Eric som är konstnär och tillhör kommuniteten i Taizé. Boken har fångat de existentiella frågorna som ungdomar funderar över. Boken hittar jag hos franciskanerna på Klostergatan. Här i stan representerar de katolska kyrkan i Sverige och jag kan inte låta bli att skriva ett par rader och lägga i brödernas brevbox: ”Jag ville tacka er - som representanter för katolska kyrkan - att ni förde Evangelium hit till oss i Sverige.” Tack Anders Arborelius och alla ni andra trossyskon i Katolska kyrkan, det vill vi svenskar få säga Kyndelsmässoaftonen 2005.
/Dag JustNu
Den profetiska rollen - Faderskap
***
Bönehus Norden
Den profetiska rollen - Faderskap
Lars Widerberg
Och Elia for i stormvinden upp till himlen. Elisa såg det och ropade: ”Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!” 2 Kon 2:11-12.
Profeter sänds av Gud in i denna värld med ett Himlens förordnande att representera och reflektera Guds fadershjärta. En profets mandat vilar på hans villighet att spegla Faderns sinne. Profetism är till sitt innersta väsen faderskapets princip. Profeter återspeglar och ger en klar bild av den andliga verklighet de rörts av.
Profeters värdighet, deras trovärdighet och vittnesbörd känns igen och hälsas av det folk som bär namn om sig att vilja veta av verklig andlig tillväxt. De två gånger födda görs dugliga att känna igen Herdens röst och att förkasta varje efterapning. Möjligheten att växa upp till andlig mognad, att bli man - eller kvinna - vilar helt på närvaron av faderskap.
Elisa lärde en av de svåraste läxor som ska läras på jord. Han hade att lägga framtiden i den ende sanne Faderns händer mitt under förlusten av en jordisk fadersgestalt. Den blandade skara av fåfängans profeter förmår aldrig med sina kluvna sinnen producera faderskapets frukt. Ingen av deras otaliga utsagor, aldrig så precis och exakt, kan lägga ner hopp inför framtiden i sina åhörares jagade hjärtan.
När Elisa låg sjuk i den sjukdom som han dog av, kom Joas, Israels kung, ner till honom. Han satte sig gråtande hos honom och sade: ”Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!” 2Kon 13:14.
Profeter känns igen som fäder, som pålitliga beskyddande fäder också bland kungar och styresmän. Fäder välkomnas att agera på styrandets arena av män som far efter de utsattas upprättelse. Människans återerövrade värdighet är en faderskapets angelägenhet.
Att nå fram till vad man var ämnad till att vara fordrar faderskap, både på personligt plan och på samvarons områden. Gemensam identitet och trygghet är i allt beroende av faderskap, av källa, ursprung och tillhörighet. Profeter är förbundets män - förbundsetablerandets principer styr och reglerar all social samhörighet.
Faderskap är i dess grund förmågan att ge beskydd. En person är det han är i enlighet med hans styrka och den källa som förmedlar styrka. En profet är det han är i enlighet med hans förmåga att skapa frid och ge skydd. Ett fadershjärta är betydligt vekare än veklingens och mycket kraftfullare än någon antikrist. Ett profethjärta ger sig inte till känslosvall, inte heller öppnar det sig för sensationsmakeri. Profeter fäller äkta tårar med hög salthalt. Profeter står raka när trendmakarna får folk att tanklöst böja sig för varje nyck och infall. Den profetiska stämman ger eko av fadershjärtat och inbjuder till och erbjuder vila - Hebr 3 - 4. Den profetiska rösten kallar varje öra att återvända till sant lyssnande. Profetiskt tal dirigerar vart hjärta åter till dess tillvaros mål - stilla tillbedjan. Profetens tal måste vara skärpt som det bästa svärd för att åstadkomma ett återvändande till Fadern.
Profeter sänds av Himlen med uppdrag att föra in Himlens lydnad. Men de flesta röster som menar sig vara profetiska manar gudsfolket att fara fram som vildhästar. De drivs att löpa undan från stadgat himmelskt protokoll och de leder som Fadern vandrar - detta som om de vore piskade och stuckna av den fulaste demon.
Den profetiska närvaron för till ro och skapar lydnad. Profetisk närvaro planterar syfte och målmedvetenhet - detta i motsats till spektakel som på teatern i Efesus. Många röster babblande i mun på varandra, ordentlig förvirring, de flesta utan det ringaste begrepp om varför de överhuvudtaget är där de är, Apg 19:29-32. Profeter mobiliserar frid och stillar skocken. Profeter blandar sig inte i den sortens ”andlig krigföring” som hämtar metod och sinnelag hos de makter man säger sig vilja besegra.
Det stora avfallet i Ändens tid orsakas av frånvaron av verkligt faderskap, av avsaknaden av verklig profetism. Ett av de främsta tecknen på avfälligheten och förvillelsen är skarorna av falskprofeter redo och dugliga till att förföra de många, Matt 24:11, 24.
Samuel förser oss med ett mönster för den äkta profettjänsten: Det vare fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen.” 1 Sam 12 23. Han bad som en far och han hade också en faders kurage att skapa lite oro - samveten berörda - med mål att återföra hjärtan till sann vila. Guds närvaro, Faderns närvaro skapar bävan. Guds storhet inger fruktan. Man vågar följa den stora hopen dessa dagar in i det stora avfallet därför att ingen röst höjs i ämnet sannfärdighet och lydnad.
Faderskap för till ro. Fäder lär ut stillhetens och väntandets konst. Profeter är väktare. ”Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig i tornet.... Ännu måste synen vänta på sin tid. Om den dröjer, vänta på den.” Hab 2:1, 3. Faderskapet undervisar i konsten att dröja inför Gud. Profeter är förbundets män - Gud har slutit förbund med tiden, han kan återlösa tid.
Faderskap agerar tvärs mot tidens sed och sätt. Tiden kräver omedelbara och överväldigande resultat. Tiden begär spänning och tillfredsställelse på ögonblicket. Fäder helar inte folkets skada på ytligt vis med några lättvindiga ”Frid” och ”Fred” utsagda utan relation till den andliga verkligheten bakom orden.
Får känner igen herden. Ett barn känner igen sin far. Får, två gånger födda män och kvinnor, känner igen den Ande som gav dem liv. Får hanterar andebedömningens gåva - den blandade hop som följer efter fåfängans profeter slevar åt sig all slags grynvälling precis som sin bror Esau. Omvänt - sanna profeter skiljer mellan får och getter.
Om ni än skulle ha tusentals uppfostrare i Kristus, har ni ändå inte många fäder, 1 Kor 4:15. Fäder föder. Profeter föder i bön. Lärare, fostrare disciplinerar från utsidan med regler och beteendekrav. Profeter för till lydnad genom liv. Modernt ledarskap bygger på sina egna riken och tar andra med våld. Sant ledarskap ger bort allt, satsar allt för att rädda ett enda får. Folk som håller på att lära men som aldrig lär sig föredrar privatrikenas byggherrar. Får söker herdar.
Faderskap upprättar förutsättningar för liv. Fäder tillför duglighet att hantera liv. Fadern gör oss skickliga till delaktighet i den arvslott som de heliga har i ljuset, Kol 1:12. Faderskap ger styrka åt varje barn och son till att vara uthålliga och tåliga i allt, Kol 1:11. Profeter sysslar med sakligt tilltal, inte med förenklingar. De profeter som erbjuder bjärta beskrivningar av Guds allra nyaste trend och alldeles strax kommande agerande utan att skicka med ett sakligt program för församlingens medagerande profeterar fåfänglighet. Gud är inte religiös, hans tanke är stöpt i sannfärdighet och hans handlande är relevant. Andlig tillväxt hän mot manlig mognad följer välplanerad arbetsplan. Andlig mognad berör och innefattar också känsloliv men mognandet är inte ett inre omvandlande som går på autopilot. Sådan utveckling sker under full mobilisering av allt helgat mänskligt viljande och strävande i ett förtätat samspel med den Helige Ande. Älska fullständigt med hela hjärtat, med all själ, med optimerat förstånd och med all kraft - Mark 12:30. Denna pågående erfarenhet hän mot en fullt ut helgad karaktär kan inte överföras med mänsklig hand i överhettad mötessituation. Helighet kan inte förmedlas med handpåläggning. Helighet växer i faderskapets hägn.
Framför allt annat lär faderskapet ut konsten att dröja och vara stilla inför Gud. Stillheten är den andliga karaktärens särmärke. Väntandet, dröjandet är tillbedjan. Tillbedjan är vila. Vila är tillgänglighet. Tillgängligheten tillåter Gud att agera som Gud den Allsmäktige. Tillgänglighet är inte passivitet - den är snarare oavbruten, orubblig uppmärksamhet. Stillheten öppnar för lydnad. Lydnad, överlåtelse bär frukt i form av Guds personliga närvaro. Lydnad ger utrymme för faderskapet precis som faderskapet skapar bas för lydnaden.
Profetisk tjänst uttrycks i förbundsmedvetenhet och stillhet inför Gud. Förbundsverkligheten utgestaltas i andlig mognad. Faderskapet förser med beskydd på förbundsgrund. Varje försök att vränga förbundets villkor och löften eliminerar det utlovade och garanterade beskyddet. Brutet förbund innebär beskydd borttaget. De förbund som skapats och slutits på annan bas än på Lammets blods basis är en direkt inbjudan till fåfänglighetens och det falska faderskapets makter.
Vad slags andlig makt välsignar olydnaden med egendomliga erfarenheter som ska gälla för gudsnärvarons praktiska uttryck? Vem erbjuder beskydd och känslosamhetens rus till församlingar som lämnat förbundets nödvändigheter och krav därhän? Vem spelar rollen av välvillig fader i en församling vilken har tagit beslut mot den lydnad som för till helighet? Är det möjligt att låtsas göra andliga erfarenheter som om Gud vore närvarande och ändå gömma sitt hjärta för Faderns beröring? De profetiska svaren på dessa frågor är rent ut sagt förskräckliga och vänder varje känsligt hjärta till intensiv förbön för en vilsefarande kyrka.
Guds metod heter människor. Värdigheten återupprättad, karaktär är Guds mål. Fullkomnandet av mänsklig karaktär och duglighet faller väl inom ramen för Guds huvudsyfte vilket är att låta Himlen bli sedd på jord. Profeter sänds till våra dagars kyrka - en kyrka som reflekterar faderskapets frånvaro. Denna tidsålder är verkligt antikristlig till sin karaktär och böjelse. Den är i sig själv ett kraftfullt uttalande mot faderskap, broderskap och vänskap. Den föraktar svaghet. Den klänger sig fast vid auktoritetens nödvändighet på bekostnad av kärlek, medmänsklighet och tjänande. Dess attityd sträcker sig efter herreskap på bekostnad av värdighet. De små, fattiga och betryckta betalar räkningen som vanligt.
Den människa som berövats eller givit upp sin värdighet blir grym och auktoritär. Den individ som givit upp värdigheten försöker ta varje rike och all rikedom med maktmedel. En sådan person ger sig också på Guds rike med varjehanda maktuttryck. Kristna måste brottas med många sorters furstar och väldigheter men det var aldrig tänkt att de skulle vara kämpar - krigsherrens mentalitet motsäger ödmjukheten och Rikets stillhet. Den mest militanta handlingen i Guds rike består i att låta sig falla i jorden och dö ett vetekorns död.
Den andliga dynamik som hör Antikrist till orsakas av frånvaron av faderskap. Själva kärnan i det antikristliga sinnelaget är förnekelsen av faderskapet, av Fadern - 1 Joh 2:22. Det är fullt möjligt och förfärande vanligt att ”bekänna Kristus” motiverad av lönsamhetsaspekter. Tron och gudfruktigheten görs till medel till och teknik för vinning. Fåfängans profeter verkar i fadersförnekelsens ande och tror sig vara rikt välsignade efter evangeliets sätt.
Profeter ber, fäder värjer sig till varje pris från den synd som heter förkrympt böneliv. Profeter bringar villfarelsens makter på skam genom sann anspråkslöshet. Fäder för in ett alternativ till jagandet efter framgång och överflöd. Faderskap bär smärta och har gjort sig färdigt att dö. Faderskapet deklarerar: ”Jag behöver inte överleva och övervinna. Jag har ett verkligt alternativ. Jag kan dö. Jag kan dröja, i väntan på Gud, invänta hans tid och sätt.”
En liten antikrist, en falsk profet, en som låtsas faderskap och förnekar faderskap saknar förmågan att älska. Han är stolt och istadig. Han lyssnar inte till korrigering. Han lyssnar inte alls, 1 Joh 4:6. Han klarar inte att bara vara deltagare, inte heller delar han med sig av sitt hjärta. Inte kan han gråta, bara tycka synd om sig. Han är alltid redo att slåss för att få sin vilja igenom. Han och hans likar har satt upp igenkänningskoder och mönster för tyckande och tänkande inför vilka den sanne profeten alltid kommer till korta. Hans mentalitet är vikingens, den mongoliske krigsherrens eller den moderna terroristens. Bönefolk som tar till sig sådana förebilder och sträcker sig efter en sådan kraftens ande bringar varje bönehus i ruin.
Den känslolivets mixtur som produceras där faderskap fattas består i vrede, hat avund och förakt. Andlig efterblivenhet och försumlighet är enkla tecken på faktum. En pastor som saknar fadershjärta slår de får han inte kan kontrollera.
Faderskap uttrycker sig i förbundstermer. Faderskap skaffar ro, för till vila. Fäder förser och ger beskydd. Profeter manar fram förbundsmedvetenhet. Profeten ska man kunna lita på. Profeter är inte i behov av formella godkännande, inte heller behöver de några förteckningar över eventuella meriter. Återspeglingen av Guds fadershjärta talar högre och på annat språk än prognoser och förutsägelser som slagit in. Profeter bär med sig och ger inspiration och villighet till lydnad och en iver att öva stillhet och lyhördhet.
Profeter är fäder. Profeter är fäder för de unga och oerfarna. Profeten är fadersgestalt som inspirerar till jakt på mognad och helighet. Profeter producerar faderskap. Det arv de lämnar efter sig är sammanfattat i hopp inför framtiden. Söner lämnas med ett överflödande arv från en riktig profet. Söner ärver duglighet att hantera livet från en sann profet.
Sök efter profetisk
kvalité för helighetens skull. Jaga den profetiska dimensionen för Guds
egen närvaros skull. Leta med iver efter faderskapets verklighet för
värdighetens återerövrandes skull. Sök Gud framför allt annat. Lär
stillhetens och väntandets konst. Gör detta för att församlingen ska
kunna börja återvända till tillbedjandet inför Levande Gud.
28/1-05 Run n' Fun - Walk n' Talk
Bruno springer för livet. Hans melodi är ’Run n’ Fun’. Bruno sprang under förra året 12.000 km. Mera om Bruno Ström från Lekeryd, strax…
’Walk and Talk’ är min melodi. ’Walk n’ Talk’ är för mig inte bara ett svensktövertaget gammalt norskt uttryck för att ”gå-på-tur”. Nej, egentligen inte alls; vilket jag sökte förklara igår. [Se: artikeln ”Walk n’ Talk” under Kategori 1.1.2 Uppdraget, inlagt 27/1-05.]
För mig är uttrycket ’Walk n’ Talk’ ytterst och djupast det jag värderar högt och håller mycket högt. Utifrån min förståelse av den bibliska undervisningen om ”Att höra – och – Att göra” är orden Walk n’ Talk en grundläggande livshållning i kristenlivet och mitt eget. *
Vandringen med samtalen som blir kommer sig av möten med andra också på väg; det är viktigt med samtalen mänskor emellan. Samtalen som Hanok hade i sin umgängelse med Gud är en annan dimension vid vandringen. Utan att låta eller verka from – vilket jag inte är i annan mening än att jag vet mig vara fullkomligt beroende av Herren och hans nåd – är det ett underbart bönesätt att vara på vandring (även om mina tankar esomoftast far iväg och flyger likt de bevingade vännerna).
’Run n’ Fun’ med Bruno är en märklig story. Bruno bor i småländska Lekeryd. Hans arbetsplats är VätterHem på Råslätt. 03.30 varje mnorgon ringer väckarklockan. 04.00 ger han sig iväg löparklädd till jobbet på Råslätt med trädgårdsarbetet. Vid 6-tiden är han framme. Det brukar ta två timmar drygt att springa. Tiden var 2 timmar och 25 minuter härommorgonen. Min bästa tid de 25 kilometrarna mellan Lekeryd och Råslätt är 1 timme och 45 minuter. Det sprang jag på förra året. Det är en skaplig tid för en herre på 54 år. Morgon och kväll springer han till och från jobbet. Det betyder 50 km varje arbetsdag. Detta är Bruno’s melodi: ”Run n’ Fun”. Han springer för det är skoj. Han började 1991 efter en bilolycka. Varje dag löper han drygt ett maratonlopp. I morse var det – 10 Celsius och kallt. Sprang han iväg med lätta löparkläder som vanligt? Han har sprungit när det varit –16 Celsius och kallt. Aldrig avstått för kylans skull som våra elitskidåkare brukar göra… Nej. Idag tog Bruno bilen till jobbet för att kan skulle till tandläkaren kl 14 och det skulle bli för krångligt att klara av ärendena idag utan bil.
Vätternrundan, Stockholm Maraton och Göteborgs Varvet är några tävlingar han deltar i. - Själv gick jag tio (10) kilometer imorse. Men nu ska jag spela schack med Jocke, 90, som var C.G.E. Mannerheims chaufför under WWII, klockan 15. Jocke spelade remi mot Gideon Stålberg. Min plan är att spela nimzoindiskt och lura 90-åringen riktigt ordentligt idag. Sedan ska jag möta Anders, en annan kämpe, på Råslätts Conditori över en kopp och samtala om det politiskt korrekta med mera. Samtalet kommer att landa i mission och Guds rike som det viktigaste över kaffekopparna à 15:-/styck…
/Dag JustNu
--------------------------
FOTNOT: Bibelställen om Att höra-Att göra: Jes 6:9-11, Ps 81:14, 94:9, Matt 7:24-27, Mark 4:20, Luk 8:21, 11:28, Jak 1:22
’Walk and Talk’ är min melodi. ’Walk n’ Talk’ är för mig inte bara ett svensktövertaget gammalt norskt uttryck för att ”gå-på-tur”. Nej, egentligen inte alls; vilket jag sökte förklara igår. [Se: artikeln ”Walk n’ Talk” under Kategori 1.1.2 Uppdraget, inlagt 27/1-05.]
För mig är uttrycket ’Walk n’ Talk’ ytterst och djupast det jag värderar högt och håller mycket högt. Utifrån min förståelse av den bibliska undervisningen om ”Att höra – och – Att göra” är orden Walk n’ Talk en grundläggande livshållning i kristenlivet och mitt eget. *
Vandringen med samtalen som blir kommer sig av möten med andra också på väg; det är viktigt med samtalen mänskor emellan. Samtalen som Hanok hade i sin umgängelse med Gud är en annan dimension vid vandringen. Utan att låta eller verka from – vilket jag inte är i annan mening än att jag vet mig vara fullkomligt beroende av Herren och hans nåd – är det ett underbart bönesätt att vara på vandring (även om mina tankar esomoftast far iväg och flyger likt de bevingade vännerna).
’Run n’ Fun’ med Bruno är en märklig story. Bruno bor i småländska Lekeryd. Hans arbetsplats är VätterHem på Råslätt. 03.30 varje mnorgon ringer väckarklockan. 04.00 ger han sig iväg löparklädd till jobbet på Råslätt med trädgårdsarbetet. Vid 6-tiden är han framme. Det brukar ta två timmar drygt att springa. Tiden var 2 timmar och 25 minuter härommorgonen. Min bästa tid de 25 kilometrarna mellan Lekeryd och Råslätt är 1 timme och 45 minuter. Det sprang jag på förra året. Det är en skaplig tid för en herre på 54 år. Morgon och kväll springer han till och från jobbet. Det betyder 50 km varje arbetsdag. Detta är Bruno’s melodi: ”Run n’ Fun”. Han springer för det är skoj. Han började 1991 efter en bilolycka. Varje dag löper han drygt ett maratonlopp. I morse var det – 10 Celsius och kallt. Sprang han iväg med lätta löparkläder som vanligt? Han har sprungit när det varit –16 Celsius och kallt. Aldrig avstått för kylans skull som våra elitskidåkare brukar göra… Nej. Idag tog Bruno bilen till jobbet för att kan skulle till tandläkaren kl 14 och det skulle bli för krångligt att klara av ärendena idag utan bil.
Vätternrundan, Stockholm Maraton och Göteborgs Varvet är några tävlingar han deltar i. - Själv gick jag tio (10) kilometer imorse. Men nu ska jag spela schack med Jocke, 90, som var C.G.E. Mannerheims chaufför under WWII, klockan 15. Jocke spelade remi mot Gideon Stålberg. Min plan är att spela nimzoindiskt och lura 90-åringen riktigt ordentligt idag. Sedan ska jag möta Anders, en annan kämpe, på Råslätts Conditori över en kopp och samtala om det politiskt korrekta med mera. Samtalet kommer att landa i mission och Guds rike som det viktigaste över kaffekopparna à 15:-/styck…
/Dag JustNu
--------------------------
FOTNOT: Bibelställen om Att höra-Att göra: Jes 6:9-11, Ps 81:14, 94:9, Matt 7:24-27, Mark 4:20, Luk 8:21, 11:28, Jak 1:22
CROSS SWEDEN - Från Ale till Övertorneå
Oremus - från Ale till Övertorneå
***
Med alla bedjande kristtrogna i vårt land vill vi
tillsammans inför Dig, helige och rättfärdige Fader, på nytt överlåta
oss i din faderliga vård, omsorg och plan - som enskilda församlingar
och lärjungar.
Vi överlåter oss - våra hjärtan, tankar, planer och
allt det vi är och har – på nytt i Din frälsnings nåd och i din
frälsnings plan för och med din församling på jorden och i Sverige.
Vi överlåter oss på nytt åt Dig, höga Majestät och
käre Herre, med alla våra traditioner, våra tankar om vad vi förstått om
Din kyrka och Din mission. Vi ber att Du av nåd ville ge oss en djupare
förståelse av Din vilja, Ditt rike, Din församling samt den mission Du
skänkt oss som utmaning att förverkliga.
Vi överlåter oss åt Dig, Fader, Son och Helige Ande,
på nytt tillsammans med alla våra kristtrogna bröder och systrar i hela
den svenska kristenheten. På orten där vi lever och bor ber vi Dig om
ny nåd att dras närmare Ditt hjärta och varandra i nytt liv och ny
gemenskap. Kom Helige Ande och ge oss av den nya Nåd som bara Du kan ge,
och som Du ser att vi behöver, för att Din kärlek ska kunna flöda än
mera välsignat över Din samlade kristenhet.
+ Amen
Se: Sveriges 290 kommuner.
Turkiet - i Guds hjärta
TURKIET - en del av Guds hjärta
Turkiet betecknas som den största onådda nationen i världen. En gång var detta område kristendomens centrum men det blev med tiden ett starkt fäste för islam. Den kristna befolkningen har minskat från 22 % till 0,2 % sedan år 1900 - de flesta av dessa kristna är inte turkar utan tillhör etniska minoriteter. Det är fortfarande få av landets cirka 70 miljoner muslimer som någonsin har hört evangeliet.
Den kristna kyrkan som helhet har minskat på grund av utflyttningen bland minoritetsgrupper som armenier, greker och assyrier, medlemmar i den gamla öst - kyrkan. Kristna räknas ofta som en andra klassens medborgare på grund av deras etniska och religiösa bakgrund. Smutskastningskampanjer i TV och andra medier mot missionärer och lokala troende har varit vanliga inslag under senaste åren. De evangeliskt troende är få, uppskattningsvis omkring 3000 bland turkar och kurder med muslimsk bakgrund. Hur som helst så pågår en tillväxt i den inhemska församlingen vilket ger upphov till tacksägelse.
Nyckeln finns hos turkarna själva
Den Turkiska kyrkan växer fram mer och mer. År 1960 fanns det mindre än 10 kända troende från muslimsk bakgrund; Idag finns det omkring 25 turkisk talande församlingar i flera av landets provinser, främst i landets västra delar. Den långsiktiga målsättningen är att på sikt få se minst en församling i var och en av landets 80 provinser. Det finns idag hundratals utländska troende som bor i Turkiet och på olika sätt försöker kommunicera evangeliet och främja utvecklingen av Kyrkan. Men nycklarna till framtidens församlingstillväxt tror jag finns hos de troende turkarna själva. En turk som älskar Jesus, lever i Ordet och i det nätverk av relationer på platsen där den bor, är de bästa verktygen i Guds hand.
v Turkiska ledare, medan de söker för att arbeta tillsammans, grundlägga sin egen identitet och planera sin egen framtid. Ett nationellt samråd för de turkiska ledarna grundades 1990.
v De troende, som ofta blir isolerade på grund av fruktan och förtryck från familjer och vänner och misstänksamhet från andra troende. De flesta går igenom en svår identitets kris sedan de kommit till tro på Kristus. Det är vanligt att man faller tillbaka igen eller att man kompromissar genom äktenskap med en icke troende, vilket ofta leder till problem. Be om: varma, innerliga församlingar som förmedlar mod, en känsla av tillhörighet och som lever i glädjefylld tillbedjan.
v Uthållighet. Att flytta ut ur landet är en vanlig väg för att slippa förföljelse, hitta ett bra välbetalt jobb eller att finna en utländsk man eller kvinna att gifta sig med. De troende behöver bo kvar i landet för att en stark, växande församling ska bli en verklighet i Turkiet.
v Mod under förföljelse. En våg av arresteringar av troende skedde 1988, detta ledde till förhör och domstolsförhandlingar, men varje domstolsfall fick avslag eller så lades det ner. Detta har ökat de troendes mod i att leva ut sin kristna tro. Smutskastningskampanjer i olika medier och ibland från myndigheter skapar tryck och osäkerhet.
v Frimodig evangelisation. Turkiska troende håller på att ta över en del ledarskaps funktioner som utländska troende tidigare har haft och andra har startat egna projekt utifrån egna visioner. Be om: en allt starkare vision i det turkiska ledarskapet, för att se en levande församling planterad i varje provins av Turkiet.
v Målsättningen om en levande, växande församling i var och en av de 80 provinserna – omkring 15 provinser har idag en församling. Be speciellt för provinserna i östra Anatolien och de längs Svartahavskusten.
v Laglig rätt att registrera sig som församling. Denna möjlighet håller sakta på att växa fram genom ett antal domstolsfall, men jämställdhet för alla religioner är ännu inte nådd. På detta område sker mycket i dessa dagar genom olika EU-anpassningar.
v Ledarskapsträning, vilket har varit svårt att starta upp i Turkiet; ett program har startats upp i Ankara och Istanbul. Bibelskola har öppnats i Istanbul och Izmir.
v Kurderna, är en majoritet i östra och sydöstra Turkiet. Regeringens förtryck mot kurdernas språk och politiska rättigheter (det blev lagligt att tala kurdiska så sent som 1991) har gjort det extra känsligt att nå dem med evangeliet. Många kurder i norra delen är aleviter (detta är en gren inom islam som ställer Jesus högt). Omkring 25 % av alla turkar i väst Europa är kurder. Det kan idag finnas några hundratal evangeliskt troende bland kurderna. Be om att man på ett taktfullt sätt ska kunna nå ut till dem, att bibeln och övrig litteratur ska översättas.
v I Turkiet bor också andra muslimska minoritets grupper, de utgör 1,8 % av befolkningen. Inga av dessa folk har blivit evangeliserade. Många bor i små gemenskaps grupper, men de börjar i allt högre grad tala turkiska.
v Iranska flyktingar, som flydde undan våldet och islamiska extremister vid revolutionen 1979. Upp till 500 000 lever fortfarande i Turkiet - många i Istanbul. Några av dessa flyktingar har gett respons på evangeliet och några små farsi-talande församlingar har grundats i Istanbul och Ankara.
v Flyktingar från kommunist länder i central Asien; många kommer från onådda länder som Afghanistan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgistan, Turkmenistan och andra länder.
v Universitets studerande. Det finns omkring 500 000 studenter på ca 350 universitet och "colleges". Från länder i mellanöstern, Centralasien och forna sovjetstaterna kommer dessutom varje år studenter för att läsa vid olika universitet i Turkiet. Alla dessa utbildningscentra utgör mötesplatser för unga människor, att finna vägar att kommunicera evangelium i dessa miljöer är en utmaning för den framväxande kyrkan.
Hur kan vi Be för utländska arbetare?
v Fler arbetare, skickligjorda och utrustade för tältmakeri tjänst i landet - bättre möjligheter att dela evangeliet är svårt att finna i Turkiet.
v Det rätta arbetssättet och strategin, som möjliggör att fler och fler tar emot evangelium. De flesta missionärerna är engagerade som lärare, studenter, inom affärsverksamhet, eller befinner sig i landet på vanligt turistvisum.
v Relationerna med nationella troende - för många utlänningar i ett område kan kväva utvecklingen av ett inhemskt ledarskap. Målet måste vara att se ett nationellt ledarskap utvecklas.
v De cirka 20 organisationerna som verkar i landet med en speciell börda och kallelse för turkarna. Samverkan, vishet och glädje i uppgifterna är a och o.
v Stärkt vision för att evangelisera hela nationen. Mycket lite mission har utförts i östra Anatolien, längs med Svarta havskusten och i de inre provinserna. Be om de rätta strategierna för evangelisation och församlingsplantering i dessa områden.
Visste du att.....
Ø berget Ararat där Noaks ark strandade ligger i östra Turkiet.
Ø att platsen Haran, dit Abraham vandrade från staden Ur, är belägen i sydöstra delen av landet
Ø de troende började kallas för kristna i Antiokia, dagens Turkiet.
Ø Paulus utförde en stor del av sin tjänst i Mindre Asien, nuvarande västra Turkiet
Ø Alla de 7 Nya Testamentliga församlingarna som nämns i uppenbarelseboken var belägna i detta rikt historiska land.
Vad hände sedan?
När den unga kyrkan framgångsrikt hade evangeliserat och planterat församlingar i detta område av världen, började deras iver och spontanitet sakta falla in i former. När sedan Kristendomen blev statsreligion under 300-talet blandades politik och religion allt mera samman. Mycket av saltet i sann kristen efterföljelse gick förlorad på vägen och när sedan Seljukerna, de muslimska turkarna, drog in från central Asien på 700-talet så var kyrkan för svag för att stå emot. Många kristna drogs sig tillbaka in i isolerade miljöer och delade inte evangeliet med sin muslimska omgivning. Inre slitningar inom kyrkan och korstågen från Väst-kyrkan under medeltiden har ytterligare bidragit till spända relationer med muslimer under historiens lopp.
De tragiska händelserna i samband med första världskrigets folkmassmord ledde till att den kristna församlingen så gott som utrotades. Att vara turk idag är det samma som att vara muslim, när någon väljer att följa Jesus kan det ofta uppfattas som förräderi mot familj och nation.
Ett spirande hopp!
Under senare delen av 1900-talet och in i det nya millenniet har vi sett en positiv utveckling som föder tacksamhet. Det jag kortfattat har försökt beskriva ovan är en ringa begynnelse på vad vi önskar se växa fram i denna på så många sätt vackra nation.
G uds kärlek får den turkiska kyrkan att åter vibrera av liv. Turkiet är inte en förlorad nation. Herren utgjuter av sin Ande och sin kärlek i hjärtat hos sitt folk. I flera år har det uthålligt såtts. Detta såningsarbete behöver givetvis fortsätta och utökas, för möjligheten finns att nå Turkiets muslimer med evangelium. En ny skörd håller på att samlas in och kyrkan växer så sakta på nytt.
Martin Ström
Turkiet betecknas som den största onådda nationen i världen. En gång var detta område kristendomens centrum men det blev med tiden ett starkt fäste för islam. Den kristna befolkningen har minskat från 22 % till 0,2 % sedan år 1900 - de flesta av dessa kristna är inte turkar utan tillhör etniska minoriteter. Det är fortfarande få av landets cirka 70 miljoner muslimer som någonsin har hört evangeliet.
Den kristna kyrkan som helhet har minskat på grund av utflyttningen bland minoritetsgrupper som armenier, greker och assyrier, medlemmar i den gamla öst - kyrkan. Kristna räknas ofta som en andra klassens medborgare på grund av deras etniska och religiösa bakgrund. Smutskastningskampanjer i TV och andra medier mot missionärer och lokala troende har varit vanliga inslag under senaste åren. De evangeliskt troende är få, uppskattningsvis omkring 3000 bland turkar och kurder med muslimsk bakgrund. Hur som helst så pågår en tillväxt i den inhemska församlingen vilket ger upphov till tacksägelse.
Nyckeln finns hos turkarna själva
Den Turkiska kyrkan växer fram mer och mer. År 1960 fanns det mindre än 10 kända troende från muslimsk bakgrund; Idag finns det omkring 25 turkisk talande församlingar i flera av landets provinser, främst i landets västra delar. Den långsiktiga målsättningen är att på sikt få se minst en församling i var och en av landets 80 provinser. Det finns idag hundratals utländska troende som bor i Turkiet och på olika sätt försöker kommunicera evangeliet och främja utvecklingen av Kyrkan. Men nycklarna till framtidens församlingstillväxt tror jag finns hos de troende turkarna själva. En turk som älskar Jesus, lever i Ordet och i det nätverk av relationer på platsen där den bor, är de bästa verktygen i Guds hand.
Tretton nycklar att be för…
v Turkiska ledare, medan de söker för att arbeta tillsammans, grundlägga sin egen identitet och planera sin egen framtid. Ett nationellt samråd för de turkiska ledarna grundades 1990.
v De troende, som ofta blir isolerade på grund av fruktan och förtryck från familjer och vänner och misstänksamhet från andra troende. De flesta går igenom en svår identitets kris sedan de kommit till tro på Kristus. Det är vanligt att man faller tillbaka igen eller att man kompromissar genom äktenskap med en icke troende, vilket ofta leder till problem. Be om: varma, innerliga församlingar som förmedlar mod, en känsla av tillhörighet och som lever i glädjefylld tillbedjan.
v Uthållighet. Att flytta ut ur landet är en vanlig väg för att slippa förföljelse, hitta ett bra välbetalt jobb eller att finna en utländsk man eller kvinna att gifta sig med. De troende behöver bo kvar i landet för att en stark, växande församling ska bli en verklighet i Turkiet.
v Mod under förföljelse. En våg av arresteringar av troende skedde 1988, detta ledde till förhör och domstolsförhandlingar, men varje domstolsfall fick avslag eller så lades det ner. Detta har ökat de troendes mod i att leva ut sin kristna tro. Smutskastningskampanjer i olika medier och ibland från myndigheter skapar tryck och osäkerhet.
v Frimodig evangelisation. Turkiska troende håller på att ta över en del ledarskaps funktioner som utländska troende tidigare har haft och andra har startat egna projekt utifrån egna visioner. Be om: en allt starkare vision i det turkiska ledarskapet, för att se en levande församling planterad i varje provins av Turkiet.
v Målsättningen om en levande, växande församling i var och en av de 80 provinserna – omkring 15 provinser har idag en församling. Be speciellt för provinserna i östra Anatolien och de längs Svartahavskusten.
v Laglig rätt att registrera sig som församling. Denna möjlighet håller sakta på att växa fram genom ett antal domstolsfall, men jämställdhet för alla religioner är ännu inte nådd. På detta område sker mycket i dessa dagar genom olika EU-anpassningar.
v Ledarskapsträning, vilket har varit svårt att starta upp i Turkiet; ett program har startats upp i Ankara och Istanbul. Bibelskola har öppnats i Istanbul och Izmir.
v Kurderna, är en majoritet i östra och sydöstra Turkiet. Regeringens förtryck mot kurdernas språk och politiska rättigheter (det blev lagligt att tala kurdiska så sent som 1991) har gjort det extra känsligt att nå dem med evangeliet. Många kurder i norra delen är aleviter (detta är en gren inom islam som ställer Jesus högt). Omkring 25 % av alla turkar i väst Europa är kurder. Det kan idag finnas några hundratal evangeliskt troende bland kurderna. Be om att man på ett taktfullt sätt ska kunna nå ut till dem, att bibeln och övrig litteratur ska översättas.
v I Turkiet bor också andra muslimska minoritets grupper, de utgör 1,8 % av befolkningen. Inga av dessa folk har blivit evangeliserade. Många bor i små gemenskaps grupper, men de börjar i allt högre grad tala turkiska.
v Iranska flyktingar, som flydde undan våldet och islamiska extremister vid revolutionen 1979. Upp till 500 000 lever fortfarande i Turkiet - många i Istanbul. Några av dessa flyktingar har gett respons på evangeliet och några små farsi-talande församlingar har grundats i Istanbul och Ankara.
v Flyktingar från kommunist länder i central Asien; många kommer från onådda länder som Afghanistan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgistan, Turkmenistan och andra länder.
v Universitets studerande. Det finns omkring 500 000 studenter på ca 350 universitet och "colleges". Från länder i mellanöstern, Centralasien och forna sovjetstaterna kommer dessutom varje år studenter för att läsa vid olika universitet i Turkiet. Alla dessa utbildningscentra utgör mötesplatser för unga människor, att finna vägar att kommunicera evangelium i dessa miljöer är en utmaning för den framväxande kyrkan.
Hur kan vi Be för utländska arbetare?
v Fler arbetare, skickligjorda och utrustade för tältmakeri tjänst i landet - bättre möjligheter att dela evangeliet är svårt att finna i Turkiet.
v Det rätta arbetssättet och strategin, som möjliggör att fler och fler tar emot evangelium. De flesta missionärerna är engagerade som lärare, studenter, inom affärsverksamhet, eller befinner sig i landet på vanligt turistvisum.
v Relationerna med nationella troende - för många utlänningar i ett område kan kväva utvecklingen av ett inhemskt ledarskap. Målet måste vara att se ett nationellt ledarskap utvecklas.
v De cirka 20 organisationerna som verkar i landet med en speciell börda och kallelse för turkarna. Samverkan, vishet och glädje i uppgifterna är a och o.
v Stärkt vision för att evangelisera hela nationen. Mycket lite mission har utförts i östra Anatolien, längs med Svarta havskusten och i de inre provinserna. Be om de rätta strategierna för evangelisation och församlingsplantering i dessa områden.
Visste du att.....
Ø berget Ararat där Noaks ark strandade ligger i östra Turkiet.
Ø att platsen Haran, dit Abraham vandrade från staden Ur, är belägen i sydöstra delen av landet
Ø de troende började kallas för kristna i Antiokia, dagens Turkiet.
Ø Paulus utförde en stor del av sin tjänst i Mindre Asien, nuvarande västra Turkiet
Ø Alla de 7 Nya Testamentliga församlingarna som nämns i uppenbarelseboken var belägna i detta rikt historiska land.
Vad hände sedan?
När den unga kyrkan framgångsrikt hade evangeliserat och planterat församlingar i detta område av världen, började deras iver och spontanitet sakta falla in i former. När sedan Kristendomen blev statsreligion under 300-talet blandades politik och religion allt mera samman. Mycket av saltet i sann kristen efterföljelse gick förlorad på vägen och när sedan Seljukerna, de muslimska turkarna, drog in från central Asien på 700-talet så var kyrkan för svag för att stå emot. Många kristna drogs sig tillbaka in i isolerade miljöer och delade inte evangeliet med sin muslimska omgivning. Inre slitningar inom kyrkan och korstågen från Väst-kyrkan under medeltiden har ytterligare bidragit till spända relationer med muslimer under historiens lopp.
De tragiska händelserna i samband med första världskrigets folkmassmord ledde till att den kristna församlingen så gott som utrotades. Att vara turk idag är det samma som att vara muslim, när någon väljer att följa Jesus kan det ofta uppfattas som förräderi mot familj och nation.
Ett spirande hopp!
Under senare delen av 1900-talet och in i det nya millenniet har vi sett en positiv utveckling som föder tacksamhet. Det jag kortfattat har försökt beskriva ovan är en ringa begynnelse på vad vi önskar se växa fram i denna på så många sätt vackra nation.
G uds kärlek får den turkiska kyrkan att åter vibrera av liv. Turkiet är inte en förlorad nation. Herren utgjuter av sin Ande och sin kärlek i hjärtat hos sitt folk. I flera år har det uthålligt såtts. Detta såningsarbete behöver givetvis fortsätta och utökas, för möjligheten finns att nå Turkiets muslimer med evangelium. En ny skörd håller på att samlas in och kyrkan växer så sakta på nytt.
Martin Ström
Anslagstavla
Dag Selander:
ANSLAGSTAVLA
Planering
Kalender Egen adminetc Egna notiser för kommande planering/Plan:
Stadens äldste
FA MissionsC i Indien just nu
George Verwer från sin horisont till kristenheten i Sverige
Cross Sweden
Yoseph Negasa
SCB uppgifter om svenska kristenheten
Önskvärda bidrag (delvis kontaktade, delvis icke kontaktade):
- Husförsamlingskontakter… Om Biskoparna ville sända spontanbidrag…
Om Ulf Ekman, Hedin, Karin, Lennarth Hambre m.fl ville skriva…
- Församlingsledarna i Jönköping, Pelle H, kyrkoherden i Sofia m.fl…
Ämbetsbröder på Västkusten…
Arne i Sundsvall… Stadens äldste / flertal orter
Stadens äldste / flertal orter Antal församlingar Sverige etc
Uddevalla
Uppsala
Umeå
Uppåkra
Carl Gustaf
George Verwer
Peter
Hans
J. Gunnar
NN
XX
YY
Walk n' Talk
Walk n’ Talk
Fötterna på bilden – kunde vara mina. Mina fötter ser ut som på bilden.
Fötterna – mina apostlahästar - bidrar till vad jag brukar tala och skriva om, nämligen mina Walks and Talks… Till och med en av Kategorierna på denna webblogg heter nu Walk n’ Talk. Detta kräver och tarvar en förklaring, eller hur…
Får man tillåtas vara personlig in på bara skinnet? Fötterna på bilden är ju minst sagt nakna i sin vandring, eller hur…
För snart tre år sen uppdagades att jag hade förmaksflimmer. Se info från nätet om detta hjärtefel: FÖRMAKSFLIMMER såsom InfoMedica beskriver. Detta nya hälsotillstånd innebar förändrade levnadsvanor, mediciner, regelbundna blodkoaguleringstester.
Levnadsvanorna var inte mitt bästa skolämne på schemat precis. Under trettiofem år levde jag i missbruk. Det bestod inte i droger, alkohol eller annan slags abuse, men väl av ett minst lika förödande beteende. Nämligen att inte använda sig av skelettet mer än att stiga upp, gå och lägga sig, förflytta sig mellan lunch- och kaffeborden till diverse förrättningar typ/högmässor och begravningar. Skulle jag förflytta mellan kyrkan, pastorsexpeditionen och hemmet, så körde jag bilen. Avståndet mellan hem och arbetsplats var cirka 600 meter. - Eller enkelt och klart uttryckt: jag levde totalt utan fysisk exercis – under trettiofem år. Det är inte bra. Då stiger blodtrycksvärdena och flimret blir inte bättre.
Då började livet med dagligt vandrande under en till två timmar. Under senaste året gick jag 3000 km. Ingenting jämfört med min kollega i Bohuslän, komministern Lennart Nilsson i Bro prästgård. Denne min älskade broder skulle jag verkligen få vara med några timmar och se hur jag eventuellt skulle kunna hänga med i hans Walking. Tänk att inte ha levat på god fot under 35 år – och så helt plötsligt lätt joggande några hundra meter på Vätterstranden som i förra veckan. Vilken känsla. Förra gången jag joggade var i lumpen, då jag var riktigt haj på hinderbanan, och t.o.m. hade kompanirekordet. Livet är förunderligt!
Nu har jag en liten vikt C6 i bröstfickan som det står Walk n’ Talk på sidan 1. Den andra sidan innehåller bilden ovan, av mina fötter. Sidan 3 har jag en stol med lite text ”Hjärtats rum”. Sista sidan syns min keps och vår segelbåt på balkongen plus webbloggadressen: MissionXp.webblogg.se. Det är ju så att när man är ute och g-å-r så blir det tillfällen till samtal. Walk and Talk… Fiffigt, eller hur! Eller på bussen. Eller i kön, hissen eller nån annanstans. Då är det bar med ett sånt där visitkort som kända pastorer, präster och andra företagare brukar ha upptryckt. Mitt vikta C6 är enkel fotostat i vitt. Det är funktionellt och billigt – så blir det mera över till Mission.
Detta är litet av den enkla lilla historien om förmaksflimret som blev till en liten traktat på vandringar i livet.
David Petander – en svensk Franciskus – kallades ”vandrarpräst” från åren 1910-1914 på sina vandringar från Ånge ned genom mellansverige. Han var nog i samma fysiska klass som Lennart Nilsson i Bro. Men det är en liten extra krydda att tänka på denne Petander och hans vandringar på mina korta dagsutflykter.
Summan av kardemumman när det gäller uttrycket WALK N’ TALK är något helt annat och egentligen grunden för mitt användande av det engelska uttrycket. Livet och kristenlivet handlar om att höra och göra. Personligen blir jag obeskrivligt trött på allt detta myckna ordande utan handlande. Ord utan gärning. Mycket snack och ingen verkstad. Och alldeles extra bekymrad blir jag när jag stöter på detta i kristna och kyrkors liv och leverne. Ord utan aktion. Herren älskar Walk n’ Talk. Han visste vad vandringar var. Och handling som bekräftade predikan. Walk n’ Talk – det var hans signum. Vi vill nog alla leva och vara i hans föredöme, eller hur?
Dag Selander
Råslätt Jönköping27 januari 2005
Cross Sweden
A prophet´s passion # 1
A prophet’s passion # 1
Lars Widerberg
And I, John, saw the holy city, New Jerusalem, coming down from God out of Heaven.
Rev 21:2
A man of God, the prophet stands as a mouthpiece of the Lord among men because he has been brought by the Lord to a point of seeing. A man of God, the prophet is what he is based on a heavenly purpose and on Heavens acting in his life to bring him to a place of seeing.
A prophet is what he is because the Lord has allowed him to become a seer, called him to seeing and made him able to look into Heaven. The prophet is what and where he is because he has found the ultimate grace to see God and to have been apprehended by the Father.
A seer of the heavenly category is a man who has come out from a confrontation with Heaven, still alive but for ever changed. A seer of this kind has been brought before God to be taken in by and to be given over to a seeing as God sees, abandoning himself to the things of Heaven and to come out from such an encounter as a man made alive, made to live, live what he has been apprehended for. This kind of man is set aside to live what he has seen. He speaks by what he is rather than by the words he is able to engage, and his words are weak representations of the life he is sent to bring to men as he returns from his seeing. But his words holds prophetic substance, a driving force which confronts like he himself has been confronted during his seeing.
The prophet has been made alive to the realities beyond. The seeing of the things beyond is the sole raison d’être of the prophetic man. Prophetic work deepens and intensifies, the prophetic burden becomes the more intense as the heavenly realm and the things beyond are lost to the main lot of men in the haze of contemporary pursuits and enterprises.
The seer has eyed the true city, true city life, and its service. John saw the city, he had been apprehended by its inherent relevance. In it he had found life, abundant life gathered up in service pleasing to the Lord expressed in a kind of worship which held no vain self-interest. He had seen life, abundant living detailed in extravagant service in truth before men marked by willingness to sacrifice.
An abundant life does not show itself in abundant dreaming, but in sacrificial, priestly living among real and tangible objects and to actual and practical purposes.
The seer looses his true seeing at the point where he looses his focus: “As in Heaven, so on earth”. The prophetic realm is to be defined as the realm of relevant and true seeing.
The passion of a prophet springs forth from a seeing of the things beyond.
The passion of a prophet springs forth from a seeing mastered by Heaven.
The passion of a prophet springs forth from a seeing which brings heavenly confrontation.
The passion of a prophet springs forth from a seeing of a service suitable to God and men.
The passion of a prophet springs forth from a seeing which demands radical adherence.
*******************
The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
Phone + Fax: +46 13 213630
Lars Widerberg
And I, John, saw the holy city, New Jerusalem, coming down from God out of Heaven.
Rev 21:2
A man of God, the prophet stands as a mouthpiece of the Lord among men because he has been brought by the Lord to a point of seeing. A man of God, the prophet is what he is based on a heavenly purpose and on Heavens acting in his life to bring him to a place of seeing.
A prophet is what he is because the Lord has allowed him to become a seer, called him to seeing and made him able to look into Heaven. The prophet is what and where he is because he has found the ultimate grace to see God and to have been apprehended by the Father.
A seer of the heavenly category is a man who has come out from a confrontation with Heaven, still alive but for ever changed. A seer of this kind has been brought before God to be taken in by and to be given over to a seeing as God sees, abandoning himself to the things of Heaven and to come out from such an encounter as a man made alive, made to live, live what he has been apprehended for. This kind of man is set aside to live what he has seen. He speaks by what he is rather than by the words he is able to engage, and his words are weak representations of the life he is sent to bring to men as he returns from his seeing. But his words holds prophetic substance, a driving force which confronts like he himself has been confronted during his seeing.
The prophet has been made alive to the realities beyond. The seeing of the things beyond is the sole raison d’être of the prophetic man. Prophetic work deepens and intensifies, the prophetic burden becomes the more intense as the heavenly realm and the things beyond are lost to the main lot of men in the haze of contemporary pursuits and enterprises.
The seer has eyed the true city, true city life, and its service. John saw the city, he had been apprehended by its inherent relevance. In it he had found life, abundant life gathered up in service pleasing to the Lord expressed in a kind of worship which held no vain self-interest. He had seen life, abundant living detailed in extravagant service in truth before men marked by willingness to sacrifice.
An abundant life does not show itself in abundant dreaming, but in sacrificial, priestly living among real and tangible objects and to actual and practical purposes.
The seer looses his true seeing at the point where he looses his focus: “As in Heaven, so on earth”. The prophetic realm is to be defined as the realm of relevant and true seeing.
The passion of a prophet springs forth from a seeing of the things beyond.
The passion of a prophet springs forth from a seeing mastered by Heaven.
The passion of a prophet springs forth from a seeing which brings heavenly confrontation.
The passion of a prophet springs forth from a seeing of a service suitable to God and men.
The passion of a prophet springs forth from a seeing which demands radical adherence.
*******************
The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
Phone + Fax: +46 13 213630
27/1-05 Fyra slags bön - men ändå en
De tre bröderna i S:t Franciskus mediterar
denna torsdagmorgon medan mörkret där ute ännu vilar innan
gryningsljuset väcker naturen till liv. En kvarts timma delar jag denna
stillhetens ro. Tystnaden är förunderlig. Tystnaden talar djupare än
någon annan. Ty Herren själv kommer till tals på ett särskilt sätt i
tystnaden. Denne någon som talar i tystnaden är Herren.
Uppe på den vackra Torpaskolan startar kajorna sin morgonbön – just som jag vandrar vidare på Klostergatan. Uppe under taket i Pingstkyrkan sorlar bönerna som de gör bara bland pingstvänner. Tacksägelseämnena och lovprisningen talar om förunderlig nåd och glädje utan gräns. ”Bönen är en dold resurs som uppenbarar och ger synbara resultat”, säger Villy 90 år som fortfarande är med i ungdomsverksamheten i Norrahammar.
Den heliga musiken och dansens rörelse – likt Davids en gång – var sirlig och junfruelig som duvoflykt tänkte jag igår. Under denna dag har bönens rörelse övergått i karitativt tjänande, torsdagssoppan för och med Hampus, Gustav och många, många flera som kommer till gemenskapen i kyrkan.
Torsdagsbönen i OM-teamet börjar kl 8 och håller på tills 10-fikat. Peter, Lena, Kari, Karen, Niklas, Annika, Andrea och Mansoor ber för behoven i Sverige, Asien, MidEast, UK, TeenStreet Indien och ett viktigt Sverige-projekt med nya medarbetare. Bedjandet är precist, koncist, konkret och trosvisst och med beprövad erfarenhet vet man liksom övriga lärjungar i Kristi kropp att Herren både gläds att få höra om behoven och att få ge svar som vi inte ens vågade tro vara möjliga. Denna morgon samtalar några vänner om just det mirakel som nyss skett och ofta händer. Det gäller bara – som vi brukar säga – att se det Herren gör…
Fyra olika böneplatser. Den första såsom duvans. Stillhetens förutsättning för att duvan ska slå sig ned i ett träd. Så med brödernas bedjande i tystnad. Duvans bild för hur Anden vill ha det är inte oviktig ibland…
Den andra som som bofinkens och koltrastens ljud. Bönesorlet motsvaras av dessa sångfåglars glädje att sjunga ut, så att det hörs att det är konsert. Bilden är viktig för att påminna oss om att vi får vara Faderns bönebarn som det hörs om och som gläds och ropar ut vår nöd…
Dansens rörelse så som kajornas duvoflykt. Helighet och sirlighet likt madonnans ljuva skönhet. Bönens liv är också den i varlig stilla rörelse inför Guds altare. Bilden minner om böneuttryck vi delvis förlorat. Inför Herren finns mycken rörelse och många uttryck vi faktiskt får visa Honom som är vår Far…
Operation Mission-teamets bön är påtaglig, praktisk och inriktad på Herren med tacksamhet för hans verk för oss. Och inriktad på Herren för hans verk med oss. Herren själv är med i teamet. Hans namn Immanuel, Gud-med-oss, är såsom han vore den där extra påtagligt närvarande medarbetaren i böne- och missionsarbetet via Sverigekontoret på Råslätt…
Uppe på den vackra Torpaskolan startar kajorna sin morgonbön – just som jag vandrar vidare på Klostergatan. Uppe under taket i Pingstkyrkan sorlar bönerna som de gör bara bland pingstvänner. Tacksägelseämnena och lovprisningen talar om förunderlig nåd och glädje utan gräns. ”Bönen är en dold resurs som uppenbarar och ger synbara resultat”, säger Villy 90 år som fortfarande är med i ungdomsverksamheten i Norrahammar.
Den heliga musiken och dansens rörelse – likt Davids en gång – var sirlig och junfruelig som duvoflykt tänkte jag igår. Under denna dag har bönens rörelse övergått i karitativt tjänande, torsdagssoppan för och med Hampus, Gustav och många, många flera som kommer till gemenskapen i kyrkan.
Torsdagsbönen i OM-teamet börjar kl 8 och håller på tills 10-fikat. Peter, Lena, Kari, Karen, Niklas, Annika, Andrea och Mansoor ber för behoven i Sverige, Asien, MidEast, UK, TeenStreet Indien och ett viktigt Sverige-projekt med nya medarbetare. Bedjandet är precist, koncist, konkret och trosvisst och med beprövad erfarenhet vet man liksom övriga lärjungar i Kristi kropp att Herren både gläds att få höra om behoven och att få ge svar som vi inte ens vågade tro vara möjliga. Denna morgon samtalar några vänner om just det mirakel som nyss skett och ofta händer. Det gäller bara – som vi brukar säga – att se det Herren gör…
Fyra olika böneplatser. Den första såsom duvans. Stillhetens förutsättning för att duvan ska slå sig ned i ett träd. Så med brödernas bedjande i tystnad. Duvans bild för hur Anden vill ha det är inte oviktig ibland…
Den andra som som bofinkens och koltrastens ljud. Bönesorlet motsvaras av dessa sångfåglars glädje att sjunga ut, så att det hörs att det är konsert. Bilden är viktig för att påminna oss om att vi får vara Faderns bönebarn som det hörs om och som gläds och ropar ut vår nöd…
Dansens rörelse så som kajornas duvoflykt. Helighet och sirlighet likt madonnans ljuva skönhet. Bönens liv är också den i varlig stilla rörelse inför Guds altare. Bilden minner om böneuttryck vi delvis förlorat. Inför Herren finns mycken rörelse och många uttryck vi faktiskt får visa Honom som är vår Far…
Operation Mission-teamets bön är påtaglig, praktisk och inriktad på Herren med tacksamhet för hans verk för oss. Och inriktad på Herren för hans verk med oss. Herren själv är med i teamet. Hans namn Immanuel, Gud-med-oss, är såsom han vore den där extra påtagligt närvarande medarbetaren i böne- och missionsarbetet via Sverigekontoret på Råslätt…
Eskil Albertssons ord värmer
vid vårt samtal. Hans hjärta för de onådda är ett fadershjärtas. Han
skriver i förordet till SAM:s 150-årsjubileum: - Talet om Korset är en
Guds kraft som räddar var och en som tror på Kristus. När människor,
djupt tyngda av last och skuld, sjönk ned vid Kristi kors, blev de
befriade och upprättade. Det var vittnesbördet från förvandlade
människor som väckte människors intresse och gjorde att 1800-talets
väckelser blev massrörelser till Kristus. Missionärernas vittnesbörd
resulterade i församlings- och kyrkobildningar som idag har näst intill
ofattbara dimensioner. Och Jesu ord till sina lärjungar i alla tider är:
”Ni skall vittna om mig…” (Apg
1:8)
/Dag JustNu
27/1-05 Vårt ABC = 7 bokstäver
Kristenhetens ABC på denna spalt avslutas med dagens Ledare. Detta ABC har endast 7 bokstäver. Därmed är detta ABC avslutat.
Det började med A som i ACCEPTANS; sedan B som i BÖN; sen C som i CARITAS; varpå följde D som i DELAKTIGHET, och E som i EVANGELIUM. Idag avslutas Den svenska kristenhetens ABC med F som i FADERSKAP samt G som i GRATIA DEI.
FADERSKAP är den del av kristen tro som allt grundar sig i, nämligen Faderns eviga och trofasta kärlek. Ur denna skapas himmel och jord ur intet. Ur denna skapas den gamla och sedan den nya skapelsen i Kristus Jesus. Ur denna uppehålles Herrens ordningar i det liv som skänks. Ur denna skapas och föds. Ur denna är det som integritet och ansvar växer. Ur denna föds och växer andlig mognad från barnastadium över ynglingaperioden till att gestalta den stabilitet och integritet som endast andliga fäder och mödrar är bärare av. Dessa kors- och ljusbärare är vi kallade att vara. Här tar fäder och mödrar ansvar och delar ansvar i delegerad grad. Faderskapet är den bas och den trygghet Fadern ger sitt folk, när de ber om vishet och nåd för dem de satta att ta ansvar för.
I en tid när ansvar mest stavas u.p.a. står Guds Ord fast med Guds folk och visar på den grund och de gränser som Herren föranstaltat. Här finns ingen tvekan om vem som är ansvarig och vem som tar och har ansvar. Här svikes inte. Här sparkas inte på underlydande. Här schabblas det inte med orden så att auktoritet skulle vara detsamma som det auktoritära. Här är auktoritet sådan den var tänkt att vara. Här är inget av luddighet och subjektiv värdeneutralitet i alla avseenden. Här är Faderskapet som det är. Det som är autentiskt, det som är av Herren själv.
GRATIA – Nåden är den gåva som får vara detta ABC:s A och O. Nådens Evangelium med Nådens bröd ges av Nådens Gud och Fader i Kristus Jesus med Helig Ande. Guds Nåd – Gratia Dei – är det att vi lever, rör oss och är till.
STADENS ÄLDSTE
Munkedals kommun har t.ex. 16 församlingar [varav 8 i Svenska kyrkan, 3 i Pingst, 5 husförsamlingar].
Hur är det i Uddevalla, Uppsala, Umeå, Uppåkra och i alla de andra 285 kommunerna?
Vi kan ana att det finns en längtan hos Herren själv att om igen få påminna om att det finns en nyckel till kärlekens gestaltning vidare i det att stadens äldste kommer samman, kommer samman i bön.
I Faderns närhet
av Lars Widerberg
del 1 - 2
Se artiklarna nedan
Läs mera om mötet Livingstone Stanley
Eller här nedan:
Mamma är duktig på alla de vis
Hon lagar pannkakor hon på sin spis
Trillar små köttbullar, vändsteker fiskar
Vispar i soppor och torkar och diskar
Mamma kan göra det mesta så bra
Men ingen kan salta potatis som ja´!
Mamma har mycket att göra just nu
Hon ska ha främmande här klockan sju
Här ska va´ sopat och här ska va´ dammat
Hon ska va´ finklädd och håret va´ kammat
Mamma har mycket att göra idag
Det är bäst att jag saltar potatisen, jag!
Mamma är upptagen varje sekund
Mamma, du måste nog vila en stund!
Lägg dig på sängen och tänk på nå´t annat
Vi kan ju låtsa att klockan har stannat
Mamma, jag sköter det hela ett slag!
Ligg kvar du, jag saltar potatisen, jag!
Text: Gunnel Linde
Bild
Betlehem Jerome Grotto
Art Katz: Mysteriet med Israel och kyrkan
Serie om 19 kapitel.
Läs fortsättningen kapitel 2 nedan
EVANGELIUM I FULLT MÅTT
Bertil, Carl Gustaf, George, Gunnar, Kjell, Sven, Wolfgang… De är vänner jag i tacksamhet tänker på denna morgon. Den gemensamma nämnaren är dels Evangelium, dels den personliga aspekten.
Bertil är läraren och biskopen som jag hade som lärare i exegetik i Uppsala. Han gillar Änglarna. Teologiskt och fotbollsmässigt är han en av mina mera betydelsefulla vänner, även om jag inte suttit vid hans sida speciellt många gånger.
Evangelium ”i fullt mått” - Någon kan i förstone
associera dessa namn med Jönssonligan. I ett avseende är det helt rätt.
”Jag har en plan” - en klassisk replik i det illustra sällskapet – är
det som genomsyrar mina vänners karaktär, väsen och villighet att ge.
Och det är just planen. De har alla den gemensamma nämnaren att leva och
verka i en given plan med deras livsverk. Evangelium har de fått se och
uppleva och delat med sig. Ett Evangelium ”i fullt mått”. Och det är
detta Evangelium, kalla det gärna Full Gospel, som är Missionens och
Kristenhetens källa och kraft. Låt oss i varje nya dag betrakta svensk
kristenhet – The Sweden Body of Christ – i ljuset av den tanke och plan
som finns hos Fadern i Tronrummet,
vilket kan ge oss de nödvändiga nyupptäckterna av Evangelium som vi är
kallade att dela i Mission. I och under bön… tillsammans i hela detta
underbara lands hela underbara Guds församling ”i fullt mått”…
/Dag
Hjärtats djupa gemenskap - Samtal i kök och hall med Anna-Lisa och Kristina. De ber mig hälsa, när jag ger mig av på denna nya dags Walks n’ Talks. Vinterland är som en dröm längs Tabergsån. Så skimrande var heller aldrig detta snövita hav av januariskönhet. Samtalet jag sen får vara med om så gott som jag inte ens kunnat föreställa mig. Vi delar det som ligger på våra hjärtan enkelt och rakt; ett helt vanligt samtal. Ändå så välgörande. Hälsningar tas emot och sänds åter. De gäller också Issa och Seyde. Verkliga hälsningar är det som är ens eget djup i hjärtats gemenskap med en annan. Tänk vilken enhet och mission att få bära hälsningar. Att bära bud… det förmedlar hjärtans tillhörigheter.
Begravning som inspirerar - Om tårar: - Jag vet inte var jag skall börja. Men ord som kommer upp i mina tankar är Guds rikes ankomst, ljuvlighet, nåd, ett outgrundligt hopp om framtiden, smärta, tårar (har nog aldrig gråtit så mycket), himlens mysterium, perspektiv. De som sörjde var starka men visst var det många tårar på deras kinder och det var en omtumlande helg.
Även om det var många tårar, var där också skratt. Som kom från hjärtat.
Vi får be för NN att han kommer tillbaka mer än någonsin. För enligt det judiska ordspråket ”Ju mer smärta ju mer glädje.” Begravningen gav mig inspiration till att söka honom än djupare.
Krampen på bussen - Kvinnan mitt emot, kanske 50 år, tittar på mig. - Så där som kvinnor inte brukar titta på mig. Fördelen med ”mig och mitt face” är att det inte är He-Man-attraktivt, men tydligen kan jag ge godhet ett ansikte, plus att mina bruna ögon är djupt varma. - Nå, dummare är jag inte än att jag förstår här är något å färde, så jag frågar: - Kan jag hjälpa till? Vi har precis lämnat Juneporten och passerat Frälsningsarmén och tre-fyra kvarter. Hon tittar på mig. Tyst. Hon har ont, har kramp, säger (som jag uppfattar det ett snabbt tyst): Jesus och håller sig i handtaget under fönstret. Hon måste hem. Jag frågar: Kan jag be för dig. En minuts stilla bön som ingen utom hon hör – och bönens mottagare så klart. Hon går av bussen och ska nu hem och ta den tablett hon inte hade med sig efter sin canceroperation. Ingrid, svarar hon på mitt Vi ses, mitt namn är Dag. Du kan ju titta på den här webbloggen (jag lämnar ett litet kort som Andrea hjälpt mig med; med adressen MissionXp.webblogg.se).
Fåglarnas predikan idag – Svanarna så stolt raka och upprätta i sin hållning predikar med sjöisarna om att det är på det ofrusna vattnet man rör sig i Guds rike, inte i eller på isen. Kan du se de djupare skikten i det enkla konstaterandet? Predikar också om renheten och att gestalta den tid som kommer men som redan är här. Jag hör liksom vore det Svansjön och dess musik i bakgrunden… Zaki kommer stapplande. Idag med rollator. Han är på väg för en kaffe nere i Gallerian. Alltid när vi hälsar varann lyfter Zaki sina händer och säger: Tack gode Gud. Hans lungor är i stort behov av den friska luften. Han behöver extra syre varje andetag, Zaki. Jag undrar, hur länge orkar du? Jag ber om nådens verkan. Fritt vatten utan is… Missionen och bönen går hand i hand. Här och i hela landet, eller hur?
/DAG JustNu månd 23/1 kl 20.50
Det började med A som i ACCEPTANS; sedan B som i BÖN; sen C som i CARITAS; varpå följde D som i DELAKTIGHET, och E som i EVANGELIUM. Idag avslutas Den svenska kristenhetens ABC med F som i FADERSKAP samt G som i GRATIA DEI.
FADERSKAP är den del av kristen tro som allt grundar sig i, nämligen Faderns eviga och trofasta kärlek. Ur denna skapas himmel och jord ur intet. Ur denna skapas den gamla och sedan den nya skapelsen i Kristus Jesus. Ur denna uppehålles Herrens ordningar i det liv som skänks. Ur denna skapas och föds. Ur denna är det som integritet och ansvar växer. Ur denna föds och växer andlig mognad från barnastadium över ynglingaperioden till att gestalta den stabilitet och integritet som endast andliga fäder och mödrar är bärare av. Dessa kors- och ljusbärare är vi kallade att vara. Här tar fäder och mödrar ansvar och delar ansvar i delegerad grad. Faderskapet är den bas och den trygghet Fadern ger sitt folk, när de ber om vishet och nåd för dem de satta att ta ansvar för.
I en tid när ansvar mest stavas u.p.a. står Guds Ord fast med Guds folk och visar på den grund och de gränser som Herren föranstaltat. Här finns ingen tvekan om vem som är ansvarig och vem som tar och har ansvar. Här svikes inte. Här sparkas inte på underlydande. Här schabblas det inte med orden så att auktoritet skulle vara detsamma som det auktoritära. Här är auktoritet sådan den var tänkt att vara. Här är inget av luddighet och subjektiv värdeneutralitet i alla avseenden. Här är Faderskapet som det är. Det som är autentiskt, det som är av Herren själv.
GRATIA – Nåden är den gåva som får vara detta ABC:s A och O. Nådens Evangelium med Nådens bröd ges av Nådens Gud och Fader i Kristus Jesus med Helig Ande. Guds Nåd – Gratia Dei – är det att vi lever, rör oss och är till.
STADENS ÄLDSTE
Funderar kring antalet kommuner i Sverige. Från Ale till Övertorneå har vi 290 kommuner.
Hur många församlingar finns det i kommunerna?
Hur många församlingar finns det i kommunerna?
Munkedals kommun har t.ex. 16 församlingar [varav 8 i Svenska kyrkan, 3 i Pingst, 5 husförsamlingar].
Hur är det i Uddevalla, Uppsala, Umeå, Uppåkra och i alla de andra 285 kommunerna?
Hur många församlingar finns det totalt i Sverige?
Hur många äldste, pastorer och präster?
Hur många äldste, pastorer och präster?
Har någon besökare siffror eller kunskaper och tid
att söka få fram siffror i stort? Det vore mycket intressant att se lite
svart på vitt. Går man in på varje samfund och kyrka kan uppgifter
givetvis erhållas härom. Skulle någon vilja göra det? Eller finns redan
uppgifterna? Det finns säkert på centralt håll i landet…
Vi kan ana att det finns en längtan hos Herren själv att om igen få påminna om att det finns en nyckel till kärlekens gestaltning vidare i det att stadens äldste kommer samman, kommer samman i bön.
Så sker redan på många håll i landet. Men inte på
alla orter, i alla städer, långt därifrån. Låt oss på nytt vara öppna i
bön och tanke kring detta om Stadens äldste och ta vara på det som
talats om detta under många år. Psaltaren 133 har ett underbart löfte om
överflödande nåd, där bröder kommer samman i bön för staden och orten.
/DS
/DS
I Faderns närhet [del 1 av 2]
***
Bönehus Norden
I Faderns närhet – del 1 av 2 delar
Lars Widerberg
Att bedja är att återvända till Fadern. Förlusterna, bristen och tomheten ser ut som otyg och tung belastning men har till uppgift att verka som stabiliserande ballast. De hör till varandets märkliga, dolda tillgångar och välsignelse. Gud tänker också sådant tillgodo. Far låter varje del i existensen samverka som led i återvändandet. Varje moment i vår vardag borde driva oss till bön. Inget av allt som passerar våra händer eller vårt sinne behöver uteslutas ur bedjandets rutiner. Bön är ett förhållningssätt till tingen och varandet.
Att bedja är att sätta ord på behoven, men bönen behöver inte orden för att vara verklig bön. Ord är ofta i vägen, och skymmer vägen. Jesaja skriver: ”Herre, i nöden sökte de dig, de utgjöt tysta böner när din tillrättavisning drabbade dem”. Jes 26:18. Den som tycker sig sakna ord är aldrig en oduglig bedjare. Det finns tyngre saker att använda för att bulta på Himlens port än ord. De dörrar som är ordentligt igenbommade svarar oftast på annat tvång än ord. Om gamla tiders bedjande folk sa man att de blev bönhörda emedan de fruktade Gud.
Guds folk återvänder ständigt till bönen. Guds folk använder ständigt bönen. Guds folk kännetecknas av att de oavvisligt använder bönen som uttryckssätt för överlåtelsen. Bedjandet är inskrivet i människans väsen. Bedjandet är menat att vara livets grundtema. Skapelsens funktion och sammansättning är baserad på det fullständiga beroendet av Skaparen. Att bedja är att spegla beroendet. Att tillbedja är att låta sig placeras rätt i relation till Skaparen. Tillber gör den som sett Fadern.
Återvändandets andra ord - omvändelse
Återvändandet är ingen omöjlighet. Gud är aldrig långt borta och det hör till hans väsen att han lyssnar. Bedjandet lär sig snart att vila i denna bönens första upptäckt. Bön är en möjlig livshållning därför att någon hör på. Återvändandet är en rimlig möjlighet. Någon välkomnar och omfamnar. Anden, den Helige Ande vittnar samman med vårt inre om Faderns glädje över sina barn.
Återvändandet är en nödvändighet. ”Ni är köpta, och betalningen är ordnad.” 1 Kor 6:20. ”Ni är inte längre era egna”. Bedjandet bringar rätsida i relationer och förhållningssätt. Fadern förblir allsmäktig och helig, människan leds in i barnaskapets fröjd men har att lära sig helighetens sedvänja. Ett fullständigt återvändande är en nödvändighet. Bedjandet far efter att uttrycka det dagliga behovet av omvändelse och överlåtelse. Bedjandet riktar sinnet och öppnar samvetet för rening.
De första lärjungarna bad att få lära sig be och fick genast ett bönens schema att gå efter. Mönsterbönen leder varje bedjare in i daglig bön om förlåtelse. Bönemönstret ligger fast för varje människa, i synnerhet för de pånyttfödda. De rättfärdiggjorda, de som låtit Herren börja rena dem från all synd, låter bönevägen vara kantad av omvändelsetillfällen och böner om förlåtelse och försoning. Bönefolket är försoningens folk, omvändelsens kärntrupper. Med sin omvändelsebenägenhet bereder de omvändelseklimat och gör det lätt för andra att säga förlåt.
Återvändandet är fullt ut möjligt därför att försoningen är ett faktum, ett saligt och konstruktivt faktum. Bedjandet bär på omvändelse som varje annan orsak bär på sin konsekvens. Bön är omvändelse. Likaledes, omvändelse är bön. Omvändelsen, omvändelserna - för de måste vara många - formar tillbedjans fundament.
Återvändandet har hjälpjungfrur. Varje omständighet har som naturlig roll att föra dig till samtal med Fadern. Varje oförrätt provocerar reaktion. Den köttsliga leder till bitterhet och någon form av kompensation eller hämnd. Den kristliga heter bedjande om försoningsunder. Ditt eget samvete är Guds personliga partner i försöken att få dig att se Korsets möjlighet.
Återvändandets slutakt är alltid densamma, utspelad i otaliga variationer. Ett gott slut i fadersfamnen. Återvändandets slutakt är början på bygget av Faderns hus. ”Hans hus är vi”. Heb 3:6.
De äldsta vittnesbörden om gudsgemenskapens sätt och sed visar på en enkelhet och intimitet som för oss tycks vara näst intill naiv och samtidigt svåruppnåelig. Hanok vandrade med Gud, 1 Mos 5:24. Noa vandrade i gemenskap med Gud, 1 Mos 6:9. Man säger att ordet för gemenskap också kan användas för takt och tempo. Noa vandrade i takt med Gud, i Guds tempo.
Tillbedjan kan inte ske annat än i ande och sanning, Joh 4:23. Att lära sig att tillbedja är att lära sig fadershusets sed och att anpassa sig till Guds tempo. När de äldste vandrade längs Guds stigar verkade det vara Fadern som pratade mest. När de äldste vandrade i de svåraste och trängsta passagerna instruerade Fadern och uppenbarade de planer och skeenden som sedan länge satts i verksamhet till förmån för gudsfolket. Minns hur Josef så småningom blev drömtydare och sedan administratör i ett internationellt omsorgsprojekt. Mose hade inga andra att umgås med än fårskocken under lång ökentid men planen och skedena banade väg för att han skulle nämnas som laggivare och folkledare.
Bedjandet lär oss först av allt gudsfruktan. Majestätet har gått förlorat bland oss. Fråga dig själv vem det är du samtalar med i din bön. Jämför din bild av den Allsmäktige med Bibelns märkliga vittnesbörd. Majestätet har gått förlorat. Många av oss har riggat beläten som varken hör eller svarar. Det brinner fortfarande i busken som Moses såg och den elden är helig.
Fadershuset
”Medan Elia och Elisa gick och samtalade kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. Elisa såg det och ropade: ‘Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!’ ”. Bedjandet stöder sig på och vilar tryggt i kännedomen om fadershjärtat. Otryggheten och vilsenheten botas i bönevrån där man ger sig tid att lära känna igen Far. Bönen identifierar sig med Fadern. Bedjaren har hittat hem och har funnit sin slutliga identitet genom samhörigheten med Fadern.
Samvaron och bönhörandet fyller fullt ut det allmänmänskliga basbehovet av fixpunkt, referensram och identifikationsobjekt. Flyktighet, obeständighet och opålitlighet präglar människors värld och vardag tills man funnit ro i Gud. ”Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag ska inte vackla.” Ps 62:2-3.
Frånvaron av faderskap tömmer livet på verklighetsförankring och helhetskänsla. Faderns uppenbarelse samlar samman intryck och upplevelser till en sammanhängande bild av verkligheten. Fadershusets realitet ger liv och förmedlar helande till varje hem. Bedjandet har social dimension. Be om försoning och nytt liv i varje situation där du ser att man begår synd. Be om liv i alla situationer där någon såras genom andras synd. ”Om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” ”Om någon ser sin broder begå en synd, skall han be, och Gud skall ge liv åt honom” 1 Joh 5:14, 16. Detta är bönehusets basuppgift. Detta är den direkta avspeglingen av fadershjärtat. Be om liv där synd begås. Be om liv där det går sönder. Be om liv i dessa våra splittrade samhällen.
”När Elisa låg sjuk i den sjukdom som han dog av, kom Joas, Israels kung, ner till honom. Han satte sig gråtande hos honom och sade: ‘Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!” 2 Kon 13:14.
Bönehuset känns igen som en reflektion av Faderns hus. Samhällets ledarskap känner igen bedjandet som den funktion med vilken man kan återge tätort och obygd dess beskydd och trygghet. Faderskap, ledarskap är inte mycket annat - och naturligtvis inget mindre - än förmågan och dugligheten att beskydda, förmedla trygghet och att skaffa täckning för var dags och situations behov. Därför passar bönen också i politikernas sammanhang.
Bedjandet för dig till Far. Bönen för dig i gemenskap med hans hushåll och sätter dig i relation till hans hushållning. Bedjandet låter oss se in i Himlen. I bönevrån får vi blick för Himlens sätt.
Bönerna knyter himmel till jord. I varje sammanhang slår bedjandet fast himlens realitet och möjlighet. Till sist vill bönen inget annat än ”Såsom i Himlen, så och på jorden”. Det verkliga bedjandet rättar in sig efter Himlens mönster.
Hans hus
Bedjandet är ett enda stort ”Att vända sid till”. Omvändelsens ”till” är så mycket större än omvändelsens ”från”. Men vi har förlorat medvetenheten om majestätet. Herren är den höge, den upphöjde, den suveräne - det lönar sig inte att stapla ord. Majestätet är så ofattbart mycket större och så obeskrivbart annorlunda. Gud lyssnar till dem som fruktar honom. ”Gud är fruktansvärd i de heligas råd, mycket fruktansvärd är han för alla omkring honom.” Ps 89:8. Herren tar människors budhållning på djupt allvar. ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” Mark 12:30.
Fullständigheten, fullheten i bedjarens ambition och inställning rör vid fadershjärtat såväl som människors hjärtan. ”Jag vill tacka Herren av hela mitt hjärta i de rättsinnigas församling”. Ps 111:1. Men vi har förlorat respekten för Majestätet och håller på att tappa bort bedjandets dimension. ”Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem”. Ps 25:14. Guds ögon överfar jorden för att finna ett bedjande folk också i Ändens tid. Det finns ett profetiskt ”måste” hängande över gudsfolket. Det hör samman med omvändelsens ”till” och blir därför till en helgelsens och helandets äventyrliga resa.
Jesaja 56:6-8 är vårt nyckelsammanhang: ”De främlingar som har slutit sig till Herren och som vill tjäna honom och älska Herrens namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem ska jag föra till mitt heliga berg. Jag ska ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer skall bli godtagna på mitt altare. Ty mitt bönehus skall kallas ett Bönens Hus för alla folk. Så säger Herren Herren, han som samlar de fördrivna av Israel: Ännu fler skall jag samla till honom, till hans församling.”
Mitt hus, säger Fadern, ska heta bönehus. Mitt hus ska användas till bön. Mitt hushåll samanhålles med bön. Min hushållning drivs av bedjandet. Mitt hus är en omvändelsernas plats. Min boning är en tillbedjans boning.
Bönehuset står där för hans skull, precis som skapelsen finns där för hans skull. Bönehus byggs och reses upp på hans initiativ och har honom själv som absolut fokus och mål. Bönhörelsen, de enskilda bönesvaren i smått och i stort är av sekundär betydelse. Hans närvaro betyder så mycket mer. ”Allt är skapat genom honom och till honom”. Kol 1:16. Han är ursprung, mening och mål. Bönehuset står där för hans skull, inte för vår. Han förhärligas i och genom sig själv, inte genom vår upplevelse av honom eller genom hans agerande för oss. Tillbedjan sträcker sig efter Gud för hans skull. Tillbedjan är drift och behov av mest grundläggande art, men förfelas fundamentalt då den förvandlas och förvanskas av människors njutningslystnad.
Hans blotta existens, aningen om att han är till, väntar på gensvar och borde få vårt inre att skälva av fruktan och av salighet. Men, vi har förlorat Majestätes dimension. Den som tillber har gått igenom en förvandling invärtes, vilken gör det möjligt för henne att gripa tag i Guds väldighet och helighet. Den som har begynt lära sig tillbedja har också börjat tillgodogöra sig sanningen om Guds sed och sätt. Hans hus är vi. Hans hus står där för hans skull.
Hans hus blir till uppenbarelseplats. Gud håller sig dold för människor som envisas med att trava på i människors ambitioner. Men han ger nåd åt lärjungahjärtan. Himmelrikets hemligheter hör lärjungahjärtan till, Matt 13:11. Hans hus är platsen där bedjare tränger in i Guds heliga rådslut, Ps 73:17.
Bönehuset erbjuder en ansiktets gemenskap. Bedjandet innebär vandring med Gud. Den gamla prästvälsignelsen innehåller följande: ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig”. Jakob konstaterar stilla att hos Fadern sker ingen förändring och ingen växling mellan ljus och mörker, Jak 1:17. I hans ljus ser vi ljus, enbart ljus. Han är obegriplig men inte opålitlig. Han tänker annorlunda men aldrig lögnaktigt. Hans vägar är inte som våra, alltid bättre. Han bor i ett ljus dit ingen kan komma, men välkomnar ändå var och en som söker hans gemenskap. Hans ansikte är bara ljus, inga skuggor. Han går att lita på.
Hos honom landar aldrig bönerna i papperskorgen. De blandas med helig rökelse, Upp 8:3. Dina och mina böner är ofta klumpigt ihoptotade, men i böneskålarna brinner de samman med Himlens substanser, förvandlas och smids till verktyg i Herrens hand.
Vid det sista bönetillfället tillsammans med lärjungarna summerade Jesus sitt uppdrag och sa ”Fader, jag har gjort ditt namn känt”. Joh 17:26. Om man väljer att säga att försoningen inkluderar uppenbarelsen av fadersnamnet eller att Faderns namn innehåller försoningens hemlighet och verkställighet saknar kanske egentlig betydelse. Bönehuset är fadersnamnets och Faderns uppenbarelseplats. Och det är den plats där försoningen i alla dess former och dimensioner springer fram som resultat av Faderns närvaro. Bedjande begynner med Faderns uppenbarelse. Bön sträcker sig efter Far därför att Far har sagt sitt.
Bön börjar vid fadershjärtat
Bönehuset är Guds uppenbarelseplats. Där bor bönens Ande som också är uppenbarelsens Ande som förmedlar kunskap om Fadern, Ef 1:17. Där vistas Jesus som kom för att ge gestalt åt Faderns tanke.
Man skulle kunna skriva om och utveckla den allra första början av Johannes evangelium ungefär så här: ”När allt, både existens och historia, hade sin början fanns Ordet redan där. Ordet representerade och uttryckte Guds förnuft och ordning. Hela hans sammanhållna tanke fick genom Ordet sin gestalt. Och Ordet umgicks med Gud.”
Bönehuset återerövrar begynnelser och innebär därför samvaro och samspel på försoningens och gudsförnuftets grundval. Ord som blir kött uttrycker sig i umgänge. Bedjande är aldrig ordande och orerande. Bön är sakligt uttryck för hjärtats inställning och omsorg. Bön talar vad hjärtat är fullt av. Böneord som återspeglar fadershjärtat och är mättade av kristusliv är alltid korsmärkta och siktar till självutgivande. Bedjare är redo att själva bli en del av bönesvaret.
Umgänget i Anden går inte sönder. Köttslighet slaktar. Kött försöker organisera och ge struktur åt det som inte låter sig organiseras. Ljus lämnar ingen utanför. Mörkret och skuggorna ger utrymme för exklusivitet och kotteri. Men mörkret övervinner inte och får därför heller inte makt med ansiktets gemenskap.
Ansiktets gemenskap är Faderns uppenbarelseplats. I begynnelsen var förnuftet. Och Gud hade hand om förnuftet, och lät allt bli till på förnuftigt vis. Förnuft var ju del av Guds eget väsen. Så är livets och bönens väg Guds egen väg, precis som förnuftets väg är Guds livsväg. Så är Kristusuppenbarelsen vägen, sanningen och livet. Bedjare ber liv där det går sönder. Bedjare ber förnuft och ber förnuftigt där sans och sanning inte har något rum.
Bedjande hör hemma på förnuftets och tänkandets alla områden. Bön hör hemma och har verkan där vettet har farit. Bönehus behövs och har allt berättigande där varje annan förnuftsmetod har kommit på skam. Bönehuset återför folket till Guds väg och ordning.
”Ordet blev kött och kom för att bo bland oss, och vi såg hans härlighet, den enföddes återspegling av Fadern. Han var full av nåd och sanning.” Joh 1:14. Fadersnärvaron, härligheten är verklighetens gåva. Bönehuset förmedlar gudsuppenbarelse. Bönehuset delar ut av nåden och sanningen. Bönehuset värnar äktheten och sannfärdigheten. Guds gåva till världen är verklighetens gåva, gåvan att relatera till den verkliga verkligheten. Genom bönehusets närvaro återfår samhällen och sammanhang verklighetsförankring.
Bön återställer ordningen
Att börja bedja innebär att återvända till Guds sätt och sed. Den som söker sig in i tillbedjandets värld letar efter Guds tempo. Bedjandet är Faderns egen installation. Det hör till skapelsens grundtema. Det fullständiga beroendet är förnämligaste uttryck för tillbedjan. Just denna punkt och funktion i skapelseordningen gjordes till absolut mål och angreppspunkt i fiendestrategierna som syftade till att föra den tänkande, tillbedjande människan ur kurs och ut ur fadersgemenskapen.
Bön återvänder till skapelseordningen. Bedjandet återinför och återupprättar ordningen. Att bedja efter mönstret är att bedja om mönstrets återinstallation. ”Tillkomme ditt rike”: Bön söker efter ordningen. Den är på jakt efter Riket. Den placerar varje företeelse i sin rätta position och ser till att ge dem rätt proportion. Bön både är och blir förnuftig när den ger sig på jakt efter urbilden - ”Såsom i Himlen, så ock på jorden”. Guds sätt och sed gör inte våld på skapelsen. Hans väg är nedlagd i den sedan den första begynnelsen. Himlens mönster passar jordens förhållanden och återger den dess harmoni.
Att bedja är att syssla med ord. Men bönen är först och främst konsten att höra på. Bedjaren lyssnar. Guds vänner har sin stora glädje i att Gud själv vandrar samman med dem, ibland under tystnad men ofta under intensiva samtal.
Om bedjandet är lyssnande så är det också lydnad. Att tillbedja är att böja sig och att förbli böjd. Tillbedjan är att ge bort sig. Den bedjande människan ställer sig till förfogande men får inte backa undan och dra sig tillbaka om det skulle börja kosta på att dröja inför tronen. Bedjaren ställer sig till förfogande men inte bara när fördelarna radas upp. Bön och bedjare underordnar sig Guds sätt och sed.
Bön är att ge. Bön är att ge upp. De flesta av oss tror att bönen handlar om att få. Bön är att ge sig till Gud. Bön återställer ordningen.
Bedjare återerövrar ordningen. Hans hus är vi, Hebr 3:6. Helighet höves hans hus, Ps 93:6. Hans hus vårdar heligheten. Hans hus producerar helighet. Den heligheten blir riktsten i varje sammanhang. Den blir normerande. Den heligheten blir provocerande och väcker anstöt. Men heligheten är inte kärv och krävande. Tillber gör man i helig skrud, 1 Krön 16:30. Den klädseln har en skönhet och ett behag som förmår beröra det råaste hjärta. Heligheten bär på ett stillsamt tvång med sällsamt omvandlande kraft.
Den som ber om Rikets tillkomst ber om ordning. Den som ber om Riket, ber om att få bära på Riket invärtes med hela dess ordning. Rikets närvaro etablerar ordning. Där bedjare samlas begynner Guds ordning att råda. Faderns närvaro skapar ordning.
Bön tar oftast avstamp i problemanhopningen och ropar sitt ”Gud hjälpe oss” - och Far hör, naturligtvis. Den mognande bönen ber om Rikets ankomst och skapar därmed ordning. Oförsonligheten stillas, oron dämpas och förbyts i ro. Obarmhärtigheten gör sig omöjlig. Otron vänds av samvetets nyvakenhet att söka Gud. Den allt mer mognande bönen bär på Riket och blir i sig en provokation mot de makter som stänger vägen till Fadern.
Bönehuset - vilans utrymme
Vi stöter genast på ett egendomligt och främmande uttryck när vi går igenom texten om bönehuset, Jes 56:6-8. ”Alla som håller sabbaten”. Judisk lagträldom? Om vi läser med nytestamentligt ljus får begreppet strax funktionell innebörd. Det innehåller en av de förnämsta påminnelserna om förbundets och försoningens mål.
Sabbat är vila. Sabbat är förtröstan. Sabbat är Gud allena, Gud och ingen vid sidan om. Sabbat är sinne helt och hållet absorberat av hans sätt och väg. Sabbat är ett återförande till ron, ett återinförande av ron. Återupprättelse. Återgestaltning.
Guds förbund är löftet om vilan, löftet om fadersfamnen. Det finns en sabbatsvila tillreds för Guds folk, Hebr 4:9. Bedjandet erövrar vilan. Men bedjandet får kramp och går i stå om det används för att producera vila. Vilan är idel nåd, den kan man inte tilltvinga sig. Bön har nåden och vilan som utgångspunkt. Bedjande är alltid ett gensvar på Faderns närvaro. ”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid”. Hebr 4:16.
”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i Kristus och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors.” Kol 1:19-20. Jesu Kristi kors stiftar frid. Jesus beredde frid genom sin offerlammsdöd på korset. Korsarbetet behöver inte kompletteras. Inget kan läggas till Jesu offerdöd. Korset får aldrig flyttas undan. Genom korset stiftades och stiftas det frid. Sabbaten blir verklighet genom korset.
Bönehus Norden
I Faderns närhet – del 1 av 2 delar
Lars Widerberg
Bedjandet - ett återvändande till Fadern
Bedjandet
för bedjaren rakt i Faderns armar. I denna enkla sats vilar levandets,
existensens dynamik och hela spännvidd. Häri finner vi livets mysterium,
dess förklaring och dess salighet. Hemlösheten, och vinddrivenheten är i
all sin förskräcklighet salighetens ursprung och begynnelsepunkt. Men
det heter: ”Gud är alltid före”, Gud har initiativet. Så blir varje
bekymmer på vår livsväg just bara ett instrument i Faderns hand brukat
till att förmå oss vända blick och sinne till honom. Hjälplösheten
provocerar till ett första steg på färden hem. Utan faderslösheten inget
hemkomstens under, inga glädjetårar, inte heller någon jubelfest.
Bönhörelse ligger alltid som frö i väntan på groning i varje
besvärlighet.
Var och en bär bönekonsten nedlagd i sitt innersta väsen. Alla kan vi lära oss bönens hantverk i vår högst personliga böneskola. Faderns frånvaro driver oss att börja bedja. Guds tystnad manar oss att fråga. Hans skenbara obenägenhet att omedelbart vara till hands leder oss att söka. Tystnaden och hans svårtillgänglighet är första bönesvar i den karaktärsdaning som gör dig och mig redo för hans himmel.
Var och en bär bönekonsten nedlagd i sitt innersta väsen. Alla kan vi lära oss bönens hantverk i vår högst personliga böneskola. Faderns frånvaro driver oss att börja bedja. Guds tystnad manar oss att fråga. Hans skenbara obenägenhet att omedelbart vara till hands leder oss att söka. Tystnaden och hans svårtillgänglighet är första bönesvar i den karaktärsdaning som gör dig och mig redo för hans himmel.
Att bedja är att återvända till Fadern. Förlusterna, bristen och tomheten ser ut som otyg och tung belastning men har till uppgift att verka som stabiliserande ballast. De hör till varandets märkliga, dolda tillgångar och välsignelse. Gud tänker också sådant tillgodo. Far låter varje del i existensen samverka som led i återvändandet. Varje moment i vår vardag borde driva oss till bön. Inget av allt som passerar våra händer eller vårt sinne behöver uteslutas ur bedjandets rutiner. Bön är ett förhållningssätt till tingen och varandet.
Att bedja är att sätta ord på behoven, men bönen behöver inte orden för att vara verklig bön. Ord är ofta i vägen, och skymmer vägen. Jesaja skriver: ”Herre, i nöden sökte de dig, de utgjöt tysta böner när din tillrättavisning drabbade dem”. Jes 26:18. Den som tycker sig sakna ord är aldrig en oduglig bedjare. Det finns tyngre saker att använda för att bulta på Himlens port än ord. De dörrar som är ordentligt igenbommade svarar oftast på annat tvång än ord. Om gamla tiders bedjande folk sa man att de blev bönhörda emedan de fruktade Gud.
Guds folk återvänder ständigt till bönen. Guds folk använder ständigt bönen. Guds folk kännetecknas av att de oavvisligt använder bönen som uttryckssätt för överlåtelsen. Bedjandet är inskrivet i människans väsen. Bedjandet är menat att vara livets grundtema. Skapelsens funktion och sammansättning är baserad på det fullständiga beroendet av Skaparen. Att bedja är att spegla beroendet. Att tillbedja är att låta sig placeras rätt i relation till Skaparen. Tillber gör den som sett Fadern.
Återvändandets andra ord - omvändelse
Återvändandet är ingen omöjlighet. Gud är aldrig långt borta och det hör till hans väsen att han lyssnar. Bedjandet lär sig snart att vila i denna bönens första upptäckt. Bön är en möjlig livshållning därför att någon hör på. Återvändandet är en rimlig möjlighet. Någon välkomnar och omfamnar. Anden, den Helige Ande vittnar samman med vårt inre om Faderns glädje över sina barn.
Återvändandet är en nödvändighet. ”Ni är köpta, och betalningen är ordnad.” 1 Kor 6:20. ”Ni är inte längre era egna”. Bedjandet bringar rätsida i relationer och förhållningssätt. Fadern förblir allsmäktig och helig, människan leds in i barnaskapets fröjd men har att lära sig helighetens sedvänja. Ett fullständigt återvändande är en nödvändighet. Bedjandet far efter att uttrycka det dagliga behovet av omvändelse och överlåtelse. Bedjandet riktar sinnet och öppnar samvetet för rening.
De första lärjungarna bad att få lära sig be och fick genast ett bönens schema att gå efter. Mönsterbönen leder varje bedjare in i daglig bön om förlåtelse. Bönemönstret ligger fast för varje människa, i synnerhet för de pånyttfödda. De rättfärdiggjorda, de som låtit Herren börja rena dem från all synd, låter bönevägen vara kantad av omvändelsetillfällen och böner om förlåtelse och försoning. Bönefolket är försoningens folk, omvändelsens kärntrupper. Med sin omvändelsebenägenhet bereder de omvändelseklimat och gör det lätt för andra att säga förlåt.
Återvändandet är fullt ut möjligt därför att försoningen är ett faktum, ett saligt och konstruktivt faktum. Bedjandet bär på omvändelse som varje annan orsak bär på sin konsekvens. Bön är omvändelse. Likaledes, omvändelse är bön. Omvändelsen, omvändelserna - för de måste vara många - formar tillbedjans fundament.
Återvändandet har hjälpjungfrur. Varje omständighet har som naturlig roll att föra dig till samtal med Fadern. Varje oförrätt provocerar reaktion. Den köttsliga leder till bitterhet och någon form av kompensation eller hämnd. Den kristliga heter bedjande om försoningsunder. Ditt eget samvete är Guds personliga partner i försöken att få dig att se Korsets möjlighet.
Återvändandets slutakt är alltid densamma, utspelad i otaliga variationer. Ett gott slut i fadersfamnen. Återvändandets slutakt är början på bygget av Faderns hus. ”Hans hus är vi”. Heb 3:6.
De äldsta vittnesbörden om gudsgemenskapens sätt och sed visar på en enkelhet och intimitet som för oss tycks vara näst intill naiv och samtidigt svåruppnåelig. Hanok vandrade med Gud, 1 Mos 5:24. Noa vandrade i gemenskap med Gud, 1 Mos 6:9. Man säger att ordet för gemenskap också kan användas för takt och tempo. Noa vandrade i takt med Gud, i Guds tempo.
Tillbedjan kan inte ske annat än i ande och sanning, Joh 4:23. Att lära sig att tillbedja är att lära sig fadershusets sed och att anpassa sig till Guds tempo. När de äldste vandrade längs Guds stigar verkade det vara Fadern som pratade mest. När de äldste vandrade i de svåraste och trängsta passagerna instruerade Fadern och uppenbarade de planer och skeenden som sedan länge satts i verksamhet till förmån för gudsfolket. Minns hur Josef så småningom blev drömtydare och sedan administratör i ett internationellt omsorgsprojekt. Mose hade inga andra att umgås med än fårskocken under lång ökentid men planen och skedena banade väg för att han skulle nämnas som laggivare och folkledare.
Bedjandet lär oss först av allt gudsfruktan. Majestätet har gått förlorat bland oss. Fråga dig själv vem det är du samtalar med i din bön. Jämför din bild av den Allsmäktige med Bibelns märkliga vittnesbörd. Majestätet har gått förlorat. Många av oss har riggat beläten som varken hör eller svarar. Det brinner fortfarande i busken som Moses såg och den elden är helig.
Fadershuset
”Medan Elia och Elisa gick och samtalade kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. Elisa såg det och ropade: ‘Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!’ ”. Bedjandet stöder sig på och vilar tryggt i kännedomen om fadershjärtat. Otryggheten och vilsenheten botas i bönevrån där man ger sig tid att lära känna igen Far. Bönen identifierar sig med Fadern. Bedjaren har hittat hem och har funnit sin slutliga identitet genom samhörigheten med Fadern.
Samvaron och bönhörandet fyller fullt ut det allmänmänskliga basbehovet av fixpunkt, referensram och identifikationsobjekt. Flyktighet, obeständighet och opålitlighet präglar människors värld och vardag tills man funnit ro i Gud. ”Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag ska inte vackla.” Ps 62:2-3.
Frånvaron av faderskap tömmer livet på verklighetsförankring och helhetskänsla. Faderns uppenbarelse samlar samman intryck och upplevelser till en sammanhängande bild av verkligheten. Fadershusets realitet ger liv och förmedlar helande till varje hem. Bedjandet har social dimension. Be om försoning och nytt liv i varje situation där du ser att man begår synd. Be om liv i alla situationer där någon såras genom andras synd. ”Om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” ”Om någon ser sin broder begå en synd, skall han be, och Gud skall ge liv åt honom” 1 Joh 5:14, 16. Detta är bönehusets basuppgift. Detta är den direkta avspeglingen av fadershjärtat. Be om liv där synd begås. Be om liv där det går sönder. Be om liv i dessa våra splittrade samhällen.
”När Elisa låg sjuk i den sjukdom som han dog av, kom Joas, Israels kung, ner till honom. Han satte sig gråtande hos honom och sade: ‘Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!” 2 Kon 13:14.
Bönehuset känns igen som en reflektion av Faderns hus. Samhällets ledarskap känner igen bedjandet som den funktion med vilken man kan återge tätort och obygd dess beskydd och trygghet. Faderskap, ledarskap är inte mycket annat - och naturligtvis inget mindre - än förmågan och dugligheten att beskydda, förmedla trygghet och att skaffa täckning för var dags och situations behov. Därför passar bönen också i politikernas sammanhang.
Bedjandet för dig till Far. Bönen för dig i gemenskap med hans hushåll och sätter dig i relation till hans hushållning. Bedjandet låter oss se in i Himlen. I bönevrån får vi blick för Himlens sätt.
Bönerna knyter himmel till jord. I varje sammanhang slår bedjandet fast himlens realitet och möjlighet. Till sist vill bönen inget annat än ”Såsom i Himlen, så och på jorden”. Det verkliga bedjandet rättar in sig efter Himlens mönster.
Hans hus
Bedjandet är ett enda stort ”Att vända sid till”. Omvändelsens ”till” är så mycket större än omvändelsens ”från”. Men vi har förlorat medvetenheten om majestätet. Herren är den höge, den upphöjde, den suveräne - det lönar sig inte att stapla ord. Majestätet är så ofattbart mycket större och så obeskrivbart annorlunda. Gud lyssnar till dem som fruktar honom. ”Gud är fruktansvärd i de heligas råd, mycket fruktansvärd är han för alla omkring honom.” Ps 89:8. Herren tar människors budhållning på djupt allvar. ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” Mark 12:30.
Fullständigheten, fullheten i bedjarens ambition och inställning rör vid fadershjärtat såväl som människors hjärtan. ”Jag vill tacka Herren av hela mitt hjärta i de rättsinnigas församling”. Ps 111:1. Men vi har förlorat respekten för Majestätet och håller på att tappa bort bedjandets dimension. ”Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem”. Ps 25:14. Guds ögon överfar jorden för att finna ett bedjande folk också i Ändens tid. Det finns ett profetiskt ”måste” hängande över gudsfolket. Det hör samman med omvändelsens ”till” och blir därför till en helgelsens och helandets äventyrliga resa.
Jesaja 56:6-8 är vårt nyckelsammanhang: ”De främlingar som har slutit sig till Herren och som vill tjäna honom och älska Herrens namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem ska jag föra till mitt heliga berg. Jag ska ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer skall bli godtagna på mitt altare. Ty mitt bönehus skall kallas ett Bönens Hus för alla folk. Så säger Herren Herren, han som samlar de fördrivna av Israel: Ännu fler skall jag samla till honom, till hans församling.”
Mitt hus, säger Fadern, ska heta bönehus. Mitt hus ska användas till bön. Mitt hushåll samanhålles med bön. Min hushållning drivs av bedjandet. Mitt hus är en omvändelsernas plats. Min boning är en tillbedjans boning.
Bönehuset står där för hans skull, precis som skapelsen finns där för hans skull. Bönehus byggs och reses upp på hans initiativ och har honom själv som absolut fokus och mål. Bönhörelsen, de enskilda bönesvaren i smått och i stort är av sekundär betydelse. Hans närvaro betyder så mycket mer. ”Allt är skapat genom honom och till honom”. Kol 1:16. Han är ursprung, mening och mål. Bönehuset står där för hans skull, inte för vår. Han förhärligas i och genom sig själv, inte genom vår upplevelse av honom eller genom hans agerande för oss. Tillbedjan sträcker sig efter Gud för hans skull. Tillbedjan är drift och behov av mest grundläggande art, men förfelas fundamentalt då den förvandlas och förvanskas av människors njutningslystnad.
Hans blotta existens, aningen om att han är till, väntar på gensvar och borde få vårt inre att skälva av fruktan och av salighet. Men, vi har förlorat Majestätes dimension. Den som tillber har gått igenom en förvandling invärtes, vilken gör det möjligt för henne att gripa tag i Guds väldighet och helighet. Den som har begynt lära sig tillbedja har också börjat tillgodogöra sig sanningen om Guds sed och sätt. Hans hus är vi. Hans hus står där för hans skull.
Hans hus blir till uppenbarelseplats. Gud håller sig dold för människor som envisas med att trava på i människors ambitioner. Men han ger nåd åt lärjungahjärtan. Himmelrikets hemligheter hör lärjungahjärtan till, Matt 13:11. Hans hus är platsen där bedjare tränger in i Guds heliga rådslut, Ps 73:17.
Bönehuset erbjuder en ansiktets gemenskap. Bedjandet innebär vandring med Gud. Den gamla prästvälsignelsen innehåller följande: ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig”. Jakob konstaterar stilla att hos Fadern sker ingen förändring och ingen växling mellan ljus och mörker, Jak 1:17. I hans ljus ser vi ljus, enbart ljus. Han är obegriplig men inte opålitlig. Han tänker annorlunda men aldrig lögnaktigt. Hans vägar är inte som våra, alltid bättre. Han bor i ett ljus dit ingen kan komma, men välkomnar ändå var och en som söker hans gemenskap. Hans ansikte är bara ljus, inga skuggor. Han går att lita på.
Hos honom landar aldrig bönerna i papperskorgen. De blandas med helig rökelse, Upp 8:3. Dina och mina böner är ofta klumpigt ihoptotade, men i böneskålarna brinner de samman med Himlens substanser, förvandlas och smids till verktyg i Herrens hand.
Vid det sista bönetillfället tillsammans med lärjungarna summerade Jesus sitt uppdrag och sa ”Fader, jag har gjort ditt namn känt”. Joh 17:26. Om man väljer att säga att försoningen inkluderar uppenbarelsen av fadersnamnet eller att Faderns namn innehåller försoningens hemlighet och verkställighet saknar kanske egentlig betydelse. Bönehuset är fadersnamnets och Faderns uppenbarelseplats. Och det är den plats där försoningen i alla dess former och dimensioner springer fram som resultat av Faderns närvaro. Bedjande begynner med Faderns uppenbarelse. Bön sträcker sig efter Far därför att Far har sagt sitt.
Bön börjar vid fadershjärtat
Bönehuset är Guds uppenbarelseplats. Där bor bönens Ande som också är uppenbarelsens Ande som förmedlar kunskap om Fadern, Ef 1:17. Där vistas Jesus som kom för att ge gestalt åt Faderns tanke.
Man skulle kunna skriva om och utveckla den allra första början av Johannes evangelium ungefär så här: ”När allt, både existens och historia, hade sin början fanns Ordet redan där. Ordet representerade och uttryckte Guds förnuft och ordning. Hela hans sammanhållna tanke fick genom Ordet sin gestalt. Och Ordet umgicks med Gud.”
Bönehuset återerövrar begynnelser och innebär därför samvaro och samspel på försoningens och gudsförnuftets grundval. Ord som blir kött uttrycker sig i umgänge. Bedjande är aldrig ordande och orerande. Bön är sakligt uttryck för hjärtats inställning och omsorg. Bön talar vad hjärtat är fullt av. Böneord som återspeglar fadershjärtat och är mättade av kristusliv är alltid korsmärkta och siktar till självutgivande. Bedjare är redo att själva bli en del av bönesvaret.
Umgänget i Anden går inte sönder. Köttslighet slaktar. Kött försöker organisera och ge struktur åt det som inte låter sig organiseras. Ljus lämnar ingen utanför. Mörkret och skuggorna ger utrymme för exklusivitet och kotteri. Men mörkret övervinner inte och får därför heller inte makt med ansiktets gemenskap.
Ansiktets gemenskap är Faderns uppenbarelseplats. I begynnelsen var förnuftet. Och Gud hade hand om förnuftet, och lät allt bli till på förnuftigt vis. Förnuft var ju del av Guds eget väsen. Så är livets och bönens väg Guds egen väg, precis som förnuftets väg är Guds livsväg. Så är Kristusuppenbarelsen vägen, sanningen och livet. Bedjare ber liv där det går sönder. Bedjare ber förnuft och ber förnuftigt där sans och sanning inte har något rum.
Bedjande hör hemma på förnuftets och tänkandets alla områden. Bön hör hemma och har verkan där vettet har farit. Bönehus behövs och har allt berättigande där varje annan förnuftsmetod har kommit på skam. Bönehuset återför folket till Guds väg och ordning.
”Ordet blev kött och kom för att bo bland oss, och vi såg hans härlighet, den enföddes återspegling av Fadern. Han var full av nåd och sanning.” Joh 1:14. Fadersnärvaron, härligheten är verklighetens gåva. Bönehuset förmedlar gudsuppenbarelse. Bönehuset delar ut av nåden och sanningen. Bönehuset värnar äktheten och sannfärdigheten. Guds gåva till världen är verklighetens gåva, gåvan att relatera till den verkliga verkligheten. Genom bönehusets närvaro återfår samhällen och sammanhang verklighetsförankring.
Bön återställer ordningen
Att börja bedja innebär att återvända till Guds sätt och sed. Den som söker sig in i tillbedjandets värld letar efter Guds tempo. Bedjandet är Faderns egen installation. Det hör till skapelsens grundtema. Det fullständiga beroendet är förnämligaste uttryck för tillbedjan. Just denna punkt och funktion i skapelseordningen gjordes till absolut mål och angreppspunkt i fiendestrategierna som syftade till att föra den tänkande, tillbedjande människan ur kurs och ut ur fadersgemenskapen.
Bön återvänder till skapelseordningen. Bedjandet återinför och återupprättar ordningen. Att bedja efter mönstret är att bedja om mönstrets återinstallation. ”Tillkomme ditt rike”: Bön söker efter ordningen. Den är på jakt efter Riket. Den placerar varje företeelse i sin rätta position och ser till att ge dem rätt proportion. Bön både är och blir förnuftig när den ger sig på jakt efter urbilden - ”Såsom i Himlen, så ock på jorden”. Guds sätt och sed gör inte våld på skapelsen. Hans väg är nedlagd i den sedan den första begynnelsen. Himlens mönster passar jordens förhållanden och återger den dess harmoni.
Att bedja är att syssla med ord. Men bönen är först och främst konsten att höra på. Bedjaren lyssnar. Guds vänner har sin stora glädje i att Gud själv vandrar samman med dem, ibland under tystnad men ofta under intensiva samtal.
Om bedjandet är lyssnande så är det också lydnad. Att tillbedja är att böja sig och att förbli böjd. Tillbedjan är att ge bort sig. Den bedjande människan ställer sig till förfogande men får inte backa undan och dra sig tillbaka om det skulle börja kosta på att dröja inför tronen. Bedjaren ställer sig till förfogande men inte bara när fördelarna radas upp. Bön och bedjare underordnar sig Guds sätt och sed.
Bön är att ge. Bön är att ge upp. De flesta av oss tror att bönen handlar om att få. Bön är att ge sig till Gud. Bön återställer ordningen.
Bedjare återerövrar ordningen. Hans hus är vi, Hebr 3:6. Helighet höves hans hus, Ps 93:6. Hans hus vårdar heligheten. Hans hus producerar helighet. Den heligheten blir riktsten i varje sammanhang. Den blir normerande. Den heligheten blir provocerande och väcker anstöt. Men heligheten är inte kärv och krävande. Tillber gör man i helig skrud, 1 Krön 16:30. Den klädseln har en skönhet och ett behag som förmår beröra det råaste hjärta. Heligheten bär på ett stillsamt tvång med sällsamt omvandlande kraft.
Den som ber om Rikets tillkomst ber om ordning. Den som ber om Riket, ber om att få bära på Riket invärtes med hela dess ordning. Rikets närvaro etablerar ordning. Där bedjare samlas begynner Guds ordning att råda. Faderns närvaro skapar ordning.
Bön tar oftast avstamp i problemanhopningen och ropar sitt ”Gud hjälpe oss” - och Far hör, naturligtvis. Den mognande bönen ber om Rikets ankomst och skapar därmed ordning. Oförsonligheten stillas, oron dämpas och förbyts i ro. Obarmhärtigheten gör sig omöjlig. Otron vänds av samvetets nyvakenhet att söka Gud. Den allt mer mognande bönen bär på Riket och blir i sig en provokation mot de makter som stänger vägen till Fadern.
Bönehuset - vilans utrymme
Vi stöter genast på ett egendomligt och främmande uttryck när vi går igenom texten om bönehuset, Jes 56:6-8. ”Alla som håller sabbaten”. Judisk lagträldom? Om vi läser med nytestamentligt ljus får begreppet strax funktionell innebörd. Det innehåller en av de förnämsta påminnelserna om förbundets och försoningens mål.
Sabbat är vila. Sabbat är förtröstan. Sabbat är Gud allena, Gud och ingen vid sidan om. Sabbat är sinne helt och hållet absorberat av hans sätt och väg. Sabbat är ett återförande till ron, ett återinförande av ron. Återupprättelse. Återgestaltning.
Guds förbund är löftet om vilan, löftet om fadersfamnen. Det finns en sabbatsvila tillreds för Guds folk, Hebr 4:9. Bedjandet erövrar vilan. Men bedjandet får kramp och går i stå om det används för att producera vila. Vilan är idel nåd, den kan man inte tilltvinga sig. Bön har nåden och vilan som utgångspunkt. Bedjande är alltid ett gensvar på Faderns närvaro. ”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid”. Hebr 4:16.
”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i Kristus och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors.” Kol 1:19-20. Jesu Kristi kors stiftar frid. Jesus beredde frid genom sin offerlammsdöd på korset. Korsarbetet behöver inte kompletteras. Inget kan läggas till Jesu offerdöd. Korset får aldrig flyttas undan. Genom korset stiftades och stiftas det frid. Sabbaten blir verklighet genom korset.
Sabbat
har ett tvillingbegrepp - Shalom. Frid och vila är bönehusets
arbetsklimat, på samma sätt som de båda begreppen återspeglar skapelsens
urtillstånd. Shalom kan betyda mättnad - men av den blir man inte
övermättad eller överhettad.
”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Fil 4:6-7. Frid som skyddar är första bönesvar i bönehuset. Bedjandet skapar ordning såväl i känsloliv som på tänkandets område. Bönen återerövrar friden och återinsätter den som härskare. Bönehuset stiftar frid och skapar försoningsklimat. Shalomtillståndet är förbundsmålsättning. Shalom erbjuder förlåtelse, botande och mättnad. Shalom, sabbat är vila i Gud, frid med Gud och Guds frid som hälsning och verklighet given till var och en. Sabbat är Riket förverkligat. Vi ber ”tillkomme”. Vi ber om genomförande och fullbordan av Guds plan:
Hans hus är vi. Hans hus präglas av heligheten, Ps 93:5. Hans hus producerar helighet. Hans hus producerar frid. Bönehuset stiftar frid. Bönehuset verkar försonande. Bönehuset tränger sig på och provocerar, men bara genom att plantera frid. Res bönehus i de värsta oroshärdarna. Det går att göra de värsta rövarkulor till bönehus. Där folket är trängda och tröskas har bönealtaret sin definitiva plats. Där synden har sin rot och sitt fäste måste bedjaren bygga böneplats.
”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Fil 4:6-7. Frid som skyddar är första bönesvar i bönehuset. Bedjandet skapar ordning såväl i känsloliv som på tänkandets område. Bönen återerövrar friden och återinsätter den som härskare. Bönehuset stiftar frid och skapar försoningsklimat. Shalomtillståndet är förbundsmålsättning. Shalom erbjuder förlåtelse, botande och mättnad. Shalom, sabbat är vila i Gud, frid med Gud och Guds frid som hälsning och verklighet given till var och en. Sabbat är Riket förverkligat. Vi ber ”tillkomme”. Vi ber om genomförande och fullbordan av Guds plan:
Hans hus är vi. Hans hus präglas av heligheten, Ps 93:5. Hans hus producerar helighet. Hans hus producerar frid. Bönehuset stiftar frid. Bönehuset verkar försonande. Bönehuset tränger sig på och provocerar, men bara genom att plantera frid. Res bönehus i de värsta oroshärdarna. Det går att göra de värsta rövarkulor till bönehus. Där folket är trängda och tröskas har bönealtaret sin definitiva plats. Där synden har sin rot och sitt fäste måste bedjaren bygga böneplats.
I Faderns närhet [del 2/2]
Bönehus Norden
I Faderns närhet – del 2
Lars Widerberg
När blir det tröstetid?
”Trösta, trösta mitt folk”. Jes 40:1. När blir det tröstetid? När börjar Guds rike att göra sig gällande? Bönehuset är förbundsvilans boning. Bönefolket är väntandets och uthållighetens folk. Bönefolk är tårarnas folk. Saliga de tårögda. ”De som sår med tårar skall skörda med jubel” Ps 126:5. Saliga de som sörjer, dem hör trösten till. Saliga de som inte har slarvat bort förmågan att sörja och våndas. Bönen ger dig ro nog att börja reflektera och reagera. Bönen gör dig djärv nog att börja bära bördor. Bön är förmågan att inte ge sig, att inte ge upp. Bön skaffar fram frid nog till födandet. Bön skaffar frid nog att bära våndan. Bedjandet är inte slutfört förrän bönesvaret har anlänt. Nog händer det att Fadern meddelar att böneskålen är full och bedjaren kan ägna sig åt annat. Men bedjandet måste pågå tills Gud har sagt sitt.
När blir det tröstetid? Varje Jesu ord och handling speglar Faderns närvaro, Joh 14:10. Hans hus är vi. När bönehuset uttalar sig eller agerar blir Fadern sedd. Jesu person och karaktär definierar bönehusets karaktär och agerande. Men Jesu karaktär är till fullo en återspegling av Faderns. Likaså är Anden, den Helige Ande, bönens Ande fullständigt ett och det samma som Jesu ande, Upp19:10. Varje karaktärsdrag funnet i Jesu personlighet återfinns där Anden får utrymme. Men Jesu karaktär definierar Andens uttrycksramar. Jesu handlande och hans ord avgränsar det sant andliga.
Herrens ord var, och är, fullt ut sannfärdiga och normerande. Herrens förhållningssätt är fullt ut profetiskt. Jesu väg är livets väg. Aldrig i opposition mot verkligt, dynamiskt levande men heller inte överspänt, hektiskt eller kallt beräknande. Anden uttrycker sig inte uppjagat eller skärrat. Bön stillar fruktan och hysteri. Anden är aldrig brutal, inte heller antar han herreskapsfason. Lammets Ande har svärd i mun. Stillsam. Men inte undergiven. Kraftfull, men tränger aldrig den svage.
Bönehuset återspeglar faderskapet, Jesus gjorde aldrig något som han inte sett Fadern göra, Joh 5:19. Bedjaren, den människa som lärt sig känna igen Fars sätt, gör vad han sett Far göra. Bedjare vandrar i takt med Gud. Sonens namn tillkännager uppdraget, att uppenbara Fadern. Att bedja i hans namn är att bedja om fadersuppenbarelse och fadersnärvaro. Bönehuset ger utrymme för faderskapet.
Bön söker efter verkligheten bakom orden och löftena. Den bedjande människan söker efter Guds ansiktes välbehag. Bedjaren dröjer på steget tills ordet ger bärkraft. I bönegemenskapen ger Fadern först den speciella nåd som låter texterna flamma upp till eldsord. I sådan eld förtärs tvivel och osäkerhet. I sådan eld brinner allt som är oäkta. Sådan eld innebär luttring som verkar fram verklig handfast verklighet. Utan den processen blir bedjandet tomt pladder parat med skenande fantasi. I omvandlingens degel flyter fromma förhoppningar och modern överambition upp till ett ytlighetens slagglager. Med sådan eld frambringas ett handfast bedjande som har fadersagerandet som både drivkraft och slutmål. Degeln och tårarna verkar i slutändan tröstetid.
Fadern, Skaparen
Gud har herravälde. Skapelsen tillhör honom. Skapandet, det fortsatta skapandet är hans signatur. Han vilade efter begynnelseskapandet, men omdaning och nyskapande fyller hans vardag och gör den till högtid. Pånyttfödandet och helgandet är skapelseagerande. Han ger av sig själv, agapekärlek, skapande kärlek. Han låter Riket anlända och växa. Han fortsätter att ge liv.
Bönen om Rikets ankomst håller honom sysselsatt. Bedjandet om liv där synd begås tar all hans uppmärksamhet. Hans ögon överfar hela jorden och letar efter omvändelse, 2 Krön 16:9. Han har anspråk på sin skapelse, ”köpt och betalningen är ordnad”. Han ger skapelsen rätt och möjlighet till vila. Skaparen engagerar bedjaren i återgestaltningen. Men Skaparen behåller auktoriteten, skaparmandatet. Han allena kan säga ett ”Varde”. Hans motaktör, vår själafiende, söker härska och laodiceaförsamlingar skaffar sig auktoritetsposition, men Gud allena har herravälde.
Gud har herravälde. Han är återlösaren, ständigt redo att gripa in där han finner omvändelse. Bönehuset är hans instrument att användas till att bana väg för hans ingripanden. Bönehuset är instiftat som Guds metod för krishantering. Där skapelsen rämnar och samhällen vacklar under missgärningens tyngd är bönehusets byggande Guds första svar. I ändtidens djupaste mörker lyser Faderns ansiktes ljus starkast och varmast på de platser där han får bygga bönegemenskaper. Bönealtaren byggs på Skaparens initiativ där folket lämnar gensvar.
Bönehuset speglar Skaparens handlande. Fadern är beredd att ge liv i varje sammanhang där synd begås, 1 Joh 5:13-16. Där bedjare kommer samman ges Skaparen möjlighet att återskapa och upprätta. Bönehuset ges mandat att delta i omvandlingen. Bön sätter Guds händer i rörelse.
Bedjare är prästfolk som tar sig an folkets synd och missgärning, bär skuldbördan inför Domaren som dömer var och en fri allt i relation till försoningens tillämpbarhet. Domaren är Fadern som sände Sonen till att ge liv, och korset där livet gavs blev Guds kraft till frälsning, 1 Kor 1:18
”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden.” Joh 17:3.Att bedja väl är att söka förstå och leva med i Guds agerade i avslutandets tid. Faderskap ger skydd. Fäder skyler och fredar. Hebreiskans ord för försoning betyder i samma andetag ”att täcka och skyla”. Fadersnamnet har sin direkta motsvarighet i förbundsnamnet i Gamla testamentet.
Faderns sätt och sed är förbundstrohet. Han garanterar frälsning, ger beskydd, skaffar hjälp. Han bistår och förser. Han instruerar och leder både med käpp och stav. Han är vän och återlösare. Det är naturligt, i enlighet med livets väg, att gå i takt med honom. Han tappar inte rytmen. Förbundet betyder för honom absolut ansvar och trohet.
Fadersomsorgen uttrycker sig i förbundstrohet och förbundet skapar utrymme för omsorgen. Var och en av oss kan i någon mån fånga in förbundets tanke och konsekvens i relation till vår högst personliga vardagssituation. Men fadersomsorgen har så mycket vidare perspektiv. Guds förbund med Abraham innefattade familj, släkt som blev nation och sedan folk och folkslag av alla de slag. Guds förbund på nytestamentlig grund har inte mindre spännvidd.
Hans folk, ett förbundsfolk - ett konungsligt prästerskap. Ett bedjande folk med maktens människor som särskilt fokus. Försoningens folk överbryggar klyftor och skapar avspänning i samhällskroppen. Nationernas ledarskap måste ges möjlighet att få se och uppleva Faderns agerande för att själva sedan kunna spegla in verkligt faderskap där de är satta att råda. När bönehuset kommit på plats och satts i funktion efter Faderns sätt och sed blir det tröstetid.
Guds hushållning
Fäder tar ansvar för sina familjer. Fadern tar ansvar. Fadern håller förbund. Hans hus är vi. Guds hus och hushållning utgör ramen inom viken vi kan räkna med bönhörelse. Bedjare frågar Gud om Rikets utgestaltning. I bönehuset väntar man på insikt i fråga om vad Gud vill uträtta. Den profetiska aspekten av bönens hus söker efter Guds tempo och delges information om Guds handlingsplan. Inte vandrar man i lag utan överenskommelse och gemensam färdplan, Am 3:3.
Guds hushåll främjar Guds hushållning. Bedjandet har att söka Guds rike. Bönehuset är utvecklingsfundament för Riket. Guds herravälde tar sitt främsta uttryck i och genom bönehuset. Men det är inte bedjarnas sak att formulera rikesinnehåll och iscensätta Rikets manifestation.
Gud regerar också i bönehuset. Hans målsättningar representeras av jesusnamnet såväl som av fadersnamnet. Att be i Jesu namn är att ha inrättat sig i enlighet med Guds hushållnings ramar. Att be i Jesu namn är att vara ledd av bönens Ande. Han går in och korrigerar bedjandet så att det producerar resultat i Rikets kategorier. Anden korrigerar kraftfullt det köttsliga bedjandet. Somligt bedjande låter sig inte blandas med Himlens rökelse på bönealtaret. Anden avvisar själiskt bedjande. Somlig eld är främmande eld. Anden lär ut bönekonsten till var och en som inte kan be. Anden ber med den som behöver hjälp i bönen. Men köttet tror sig vara bönhört när allt går bra, när allt känns bra, när bekvämligheten får sitt. Bedjare fortsätter att be om Rikets utveckling även när det visar sig rubba bekvämlighetens ramar och attackerar köttsligheten.
Bönehuset är Guds hushåll och administreras genom Guds hushållning. Dess huvudmål är att etablera gudsfruktan 1 Tim 2:1-2. Därför står bönehuset för begrepp som sannfärdighet och moralisk spänst. Bönehuset är väckelsens begynnelsepunkt. Bönehus genererar uppvaknande hos enskilda individer och sedan i tätort och på landsbygd. Väckelse är inte storstadsfenomen där de många kan dras samman till hetluftens anspänning. Väckelse rör vid samveten och vänder sinnen att se ljus i fadersansiktet.
I bönehus samlas gudsfolk och de till samvetet väckta till helig sammankomst. Bönehuset är en folkförsamling, en folkets församling där ambitiöst ledarskap och övemodets aktörer i rättfärdighetens namn reduceras till att vara vanligt folk bland vanligt folk. Vår huvudtext i Jesaja 56 talar om ”alla folk”. Alla nationer. Alla folkslag och stammar. Alla sorters uttrycksformer. Ingen exklusivitet. Ingen klassuppdelning. Ingen professionalism. Idel lyhördhet. Idel samspel. Stort utrymme för var och en att agera inför Fadern. Bönehuset är de många bönesättens och variationsrikedomens saliga hus, Ef 6:18.
Bönehuset är gudsriket mitt ibland oss. Bönehuset är det utgestaltade gudsriket med Faderns omsorgsfunktioner och beslutsprocesser i ständig utveckling. Riket är invärtes och verksamt som spänningsfält mellan rikesbärarna, bedjarna. Fadershuset håller upp Jesu bergspredikan som inspirerande, livgivande urbild till dynamisk, praktisk omvandling. I bönens hus härskar nåd och sanning som Guds gåva. Denna gåva är verklighetens gåva , gåvan att kunna leva i verkligheten. Bönehuset utgör en absolut skärningspunkt mellan tillbedjan och politiskt agerande. Här möts det uppvaknande som vill väckelse och en tydlig social ambition. På varje plats där väckelsen fått utrymme har den utgestaltats i omsorg och moralisk omvandling.
Bön - ett sinnelag fött i Faderns närhet
Tillbedjan beskrivs som sinnelag, inte som stämning. Tillbedjan är livshållning, inte tillfälliga inslag i en annars grå vardagslunk. Bedjandet är ett särskilt förhållningssätt till verkligheten, ett annorlunda och väl avgränsat sätt att hantera sådant som vanligen möter varje människa, 1 Kor 10:13. Tillbedjan och bön är beroendets hållning. Återlösning och frälsning har till syfte att återföra dig till det absoluta behövandets position.
Fadersfamnen är förbundsfamn. Han uppehåller och nydanar skapelsen. Han ger av sitt liv till det skapade. Snörs livsflödet av måste någon bedja om nytt liv. I varje situation där synd begås räddas man av tillbedjan. Räddning och frälsning görs tillgänglig av dem som vandrar livets väg med tillbedjandets sinne.
Det tillbedjande sinnet är brygga mellan himmel och jord. ”Ske din vilja, såsom i himlen, så och på jord”. Det tillbedjande sinnet har begynt lära sig att vandra korsväg i ett växande beroende. Tillbedjan väljer att underordna sig och att vandra livets väg i lydnad. Tillbedjan är det omättliga sökandet efter Fars närvaro.
Bedjare står i gap till försvar, Hes 22:30. Där överbryggar de gapet mellan det som är och det som borde vara, med bönens hjälp. Där, i gapet, ber de om himlens ankomst och rikets tillkomst. Bönen överbryggar varje motsättning och klyfta. Tillbedjan ropar på Faderns närvaro. Tillbedjan är brygga mellan Himlen och det jordiska. Tillbedjan flyr inte undan, eller gömmer sig. Att tillbe är att leva bönekammaren mitt i vardagssyssla. Hur din syssla ser ut saknar betydelse. Ditt sätt att hantera den betyder allt. Bönehus, bönekammare och kyrka handlar inte om plats och byggnad. Man kanske frågar dig om du går i kyrkan. Du kunde svara ett: ”Nej, jag lämnar den aldrig”. Tillbedjan lämnar inte Faders gemenskap. Tillbedjan finner Guds närvaro i varje situation.
Bönehuset mitt i nationens liv
Böneplatsen och bönens altare är designade för att inta en central plats i samhällens och nationers liv. Samhälle är sammanhållning. Samhälle är samhörighet och identitet. Samhälle och dess styre är en återspegling av faderskapets grundprincip, med beskyddet och tryggheten, med omsorgen och fridsamheten som basmoduler. Bönehuset är ämnat att inta en central plats i varje samhälle och nation som Faderns uppenbarelseplats. Där, i bönehuset, är all folk bjudna att få uppleva Faderns närvaro. Bönealtaret, den heliga sammankomsten, är tänkt att vara den centrala, enande händelsen i varje viktigt skede i samhällets gemensamma liv.
I gammal tid blev en tröskplats omgjord till tempelplats. Kung David gjorde bot inför Gud för folkets skull och tröskandet av nationen blev till solid bönesituation., 1 Krön 21. Bönesammanhang växer fram där man bär på intensiv nöd för folket. Vi är för flata och alldeles för lata för att ta oss in i bedjande som genererar väckelse. Aldrig har det givits väckelse utan bönevånda. I de standardiserade bönemötena i våra dagar är det alltid ”de andra” som behöver väckas. ”Vi” i ”vår grupp”, i ”vårt läger” åtnjuter ju Guds välbehag. Riktiga bedjare bär tröskandets vånda som korsmärke i sitt väsen. Halvheten och ljumheten är samhällets värsta fiender. ”För ni verkligen rättfärdighetens talan, när ni tiger?” Ps 58:2.
Herren kom för att predika glädjens budskap för de fattiga, för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda och för att ge de betryckta frihet, Luk 4:18-19. Stanley Jones katalogiserade så här: Predika glädjens budskap för de ekonomiskt vanlottade; ropa ut befrielse för de socialt och politiskt vanlottade, betjäna de fysiskt vanlottade med helande; ge andligt och moraliskt vanlottade frihet. Lärjungar lärs att bedja om Rikets ankomst mitt i nationens liv på dessa fyra huvudområden.
Herren har gjort sitt folk till ett konungsligt prästerskap, Upp 1.5-6. Bedjarnas naturliga arbetsområde innefattar överhetens och maktmänniskornas värld, 1 Tim 2:1-4. Maktens korridorer med sammanträdessituationer, arbetsutskott, politiskt och finansiellt beslutsfattande skulle vara, om allt stod rätt till, uppenbarelseställe där sant faderskap visade upp sina bästa sidor. Man har gjort om bygget till rövarkula, och vrånglagar skriver man, Jes 10:1-2. Försoningens ämbete skaffar frid, bönealtaret förmår än att vända trender. Fadern bygger fortfarande hus, och låter lag skrivas både i bedjande sinne och för folk och nation, Jes 2:2-3.
På varje ort ska det finnas bönehus, 1 Tim 2:8. Det är kristnas plikt att svara upp mot denna Himlens instruktion. Det är också hedningens rättighet att ha tillgång till bönehus på sin egen ort. Sådan är Himmelrikets ordning. Det är hedningens rättighet, mitt i all synd, att ha någon som ber att livet och renheten ska få rum.
Bön lyser upp, bön skaffar uppenbarelse. Bön avslöjar tidens väsen. Bön ger andrum och tillhandahåller omvändelsetillfällen. Bedjandet verkar fram sannfärdighet och enhet. I Guds rike stavas enhet med ”r”, som i renhet. Enhetssträvanden föder aldrig bön, bara kompromiss. Men bedjandet ger rum för försoning och förändring enligt Guds sätt. Bönen placerar oss så att Gud får utrymme för helgelse.
Böneprojekt har alltid sin begynnelse i den profetiska dimensionen. Bönealtaret är alltid ett Guds initiativ. Bön har sin upprinnelse i Faderns kärlekssträvanden och i hans omsorg. Gud är alltid före. Men Guds metod är aldrig projekt eller organisatorisk struktur eller fastigheter. Guds metod är människor som ger sig till Herrens sak. Guds metod är korsmärkt. Bedjandet och tillbedjandet är en konungslig angelägenhet. Nationens tillbedjan, dess andliga liv och fortbestånd vilar endels i faderskapets och maktmänniskornas händer.
Att bedja till nationens förmån är konungsligt uppdrag, och kräver män med resning, män med heliga händer, 1 Tim 2:8. Bön som förmår röra vid en nations liv bes inte som en minutvals. Bön som rör vid Guds hjärta till nationens förmån måste födas vid Faderns hjärta.
Det korsmärkta bedjandet skaffar handlingsutrymme åt Fadern. Tillbedjan är sinne stämt efter Herrens sätt och sed. Gamle Abraham hade hjärta som gjorde honom till far för många folk. I bönehuset ska det finnas rum för alla folk. Bönehus ska byggas bland alla folk. Sådan är Faderns strategi. Så blir Fadern uppenbarad.
----------
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden och Bönehus Östergötland
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i mer än 100 nationer.
***********
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
I Faderns närhet – del 2
Lars Widerberg
När blir det tröstetid?
”Trösta, trösta mitt folk”. Jes 40:1. När blir det tröstetid? När börjar Guds rike att göra sig gällande? Bönehuset är förbundsvilans boning. Bönefolket är väntandets och uthållighetens folk. Bönefolk är tårarnas folk. Saliga de tårögda. ”De som sår med tårar skall skörda med jubel” Ps 126:5. Saliga de som sörjer, dem hör trösten till. Saliga de som inte har slarvat bort förmågan att sörja och våndas. Bönen ger dig ro nog att börja reflektera och reagera. Bönen gör dig djärv nog att börja bära bördor. Bön är förmågan att inte ge sig, att inte ge upp. Bön skaffar fram frid nog till födandet. Bön skaffar frid nog att bära våndan. Bedjandet är inte slutfört förrän bönesvaret har anlänt. Nog händer det att Fadern meddelar att böneskålen är full och bedjaren kan ägna sig åt annat. Men bedjandet måste pågå tills Gud har sagt sitt.
När blir det tröstetid? Varje Jesu ord och handling speglar Faderns närvaro, Joh 14:10. Hans hus är vi. När bönehuset uttalar sig eller agerar blir Fadern sedd. Jesu person och karaktär definierar bönehusets karaktär och agerande. Men Jesu karaktär är till fullo en återspegling av Faderns. Likaså är Anden, den Helige Ande, bönens Ande fullständigt ett och det samma som Jesu ande, Upp19:10. Varje karaktärsdrag funnet i Jesu personlighet återfinns där Anden får utrymme. Men Jesu karaktär definierar Andens uttrycksramar. Jesu handlande och hans ord avgränsar det sant andliga.
Herrens ord var, och är, fullt ut sannfärdiga och normerande. Herrens förhållningssätt är fullt ut profetiskt. Jesu väg är livets väg. Aldrig i opposition mot verkligt, dynamiskt levande men heller inte överspänt, hektiskt eller kallt beräknande. Anden uttrycker sig inte uppjagat eller skärrat. Bön stillar fruktan och hysteri. Anden är aldrig brutal, inte heller antar han herreskapsfason. Lammets Ande har svärd i mun. Stillsam. Men inte undergiven. Kraftfull, men tränger aldrig den svage.
Bönehuset återspeglar faderskapet, Jesus gjorde aldrig något som han inte sett Fadern göra, Joh 5:19. Bedjaren, den människa som lärt sig känna igen Fars sätt, gör vad han sett Far göra. Bedjare vandrar i takt med Gud. Sonens namn tillkännager uppdraget, att uppenbara Fadern. Att bedja i hans namn är att bedja om fadersuppenbarelse och fadersnärvaro. Bönehuset ger utrymme för faderskapet.
Bön söker efter verkligheten bakom orden och löftena. Den bedjande människan söker efter Guds ansiktes välbehag. Bedjaren dröjer på steget tills ordet ger bärkraft. I bönegemenskapen ger Fadern först den speciella nåd som låter texterna flamma upp till eldsord. I sådan eld förtärs tvivel och osäkerhet. I sådan eld brinner allt som är oäkta. Sådan eld innebär luttring som verkar fram verklig handfast verklighet. Utan den processen blir bedjandet tomt pladder parat med skenande fantasi. I omvandlingens degel flyter fromma förhoppningar och modern överambition upp till ett ytlighetens slagglager. Med sådan eld frambringas ett handfast bedjande som har fadersagerandet som både drivkraft och slutmål. Degeln och tårarna verkar i slutändan tröstetid.
Fadern, Skaparen
Gud har herravälde. Skapelsen tillhör honom. Skapandet, det fortsatta skapandet är hans signatur. Han vilade efter begynnelseskapandet, men omdaning och nyskapande fyller hans vardag och gör den till högtid. Pånyttfödandet och helgandet är skapelseagerande. Han ger av sig själv, agapekärlek, skapande kärlek. Han låter Riket anlända och växa. Han fortsätter att ge liv.
Bönen om Rikets ankomst håller honom sysselsatt. Bedjandet om liv där synd begås tar all hans uppmärksamhet. Hans ögon överfar hela jorden och letar efter omvändelse, 2 Krön 16:9. Han har anspråk på sin skapelse, ”köpt och betalningen är ordnad”. Han ger skapelsen rätt och möjlighet till vila. Skaparen engagerar bedjaren i återgestaltningen. Men Skaparen behåller auktoriteten, skaparmandatet. Han allena kan säga ett ”Varde”. Hans motaktör, vår själafiende, söker härska och laodiceaförsamlingar skaffar sig auktoritetsposition, men Gud allena har herravälde.
Gud har herravälde. Han är återlösaren, ständigt redo att gripa in där han finner omvändelse. Bönehuset är hans instrument att användas till att bana väg för hans ingripanden. Bönehuset är instiftat som Guds metod för krishantering. Där skapelsen rämnar och samhällen vacklar under missgärningens tyngd är bönehusets byggande Guds första svar. I ändtidens djupaste mörker lyser Faderns ansiktes ljus starkast och varmast på de platser där han får bygga bönegemenskaper. Bönealtaren byggs på Skaparens initiativ där folket lämnar gensvar.
Bönehuset speglar Skaparens handlande. Fadern är beredd att ge liv i varje sammanhang där synd begås, 1 Joh 5:13-16. Där bedjare kommer samman ges Skaparen möjlighet att återskapa och upprätta. Bönehuset ges mandat att delta i omvandlingen. Bön sätter Guds händer i rörelse.
Bedjare är prästfolk som tar sig an folkets synd och missgärning, bär skuldbördan inför Domaren som dömer var och en fri allt i relation till försoningens tillämpbarhet. Domaren är Fadern som sände Sonen till att ge liv, och korset där livet gavs blev Guds kraft till frälsning, 1 Kor 1:18
”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden.” Joh 17:3.Att bedja väl är att söka förstå och leva med i Guds agerade i avslutandets tid. Faderskap ger skydd. Fäder skyler och fredar. Hebreiskans ord för försoning betyder i samma andetag ”att täcka och skyla”. Fadersnamnet har sin direkta motsvarighet i förbundsnamnet i Gamla testamentet.
Faderns sätt och sed är förbundstrohet. Han garanterar frälsning, ger beskydd, skaffar hjälp. Han bistår och förser. Han instruerar och leder både med käpp och stav. Han är vän och återlösare. Det är naturligt, i enlighet med livets väg, att gå i takt med honom. Han tappar inte rytmen. Förbundet betyder för honom absolut ansvar och trohet.
Fadersomsorgen uttrycker sig i förbundstrohet och förbundet skapar utrymme för omsorgen. Var och en av oss kan i någon mån fånga in förbundets tanke och konsekvens i relation till vår högst personliga vardagssituation. Men fadersomsorgen har så mycket vidare perspektiv. Guds förbund med Abraham innefattade familj, släkt som blev nation och sedan folk och folkslag av alla de slag. Guds förbund på nytestamentlig grund har inte mindre spännvidd.
Hans folk, ett förbundsfolk - ett konungsligt prästerskap. Ett bedjande folk med maktens människor som särskilt fokus. Försoningens folk överbryggar klyftor och skapar avspänning i samhällskroppen. Nationernas ledarskap måste ges möjlighet att få se och uppleva Faderns agerande för att själva sedan kunna spegla in verkligt faderskap där de är satta att råda. När bönehuset kommit på plats och satts i funktion efter Faderns sätt och sed blir det tröstetid.
Guds hushållning
Fäder tar ansvar för sina familjer. Fadern tar ansvar. Fadern håller förbund. Hans hus är vi. Guds hus och hushållning utgör ramen inom viken vi kan räkna med bönhörelse. Bedjare frågar Gud om Rikets utgestaltning. I bönehuset väntar man på insikt i fråga om vad Gud vill uträtta. Den profetiska aspekten av bönens hus söker efter Guds tempo och delges information om Guds handlingsplan. Inte vandrar man i lag utan överenskommelse och gemensam färdplan, Am 3:3.
Guds hushåll främjar Guds hushållning. Bedjandet har att söka Guds rike. Bönehuset är utvecklingsfundament för Riket. Guds herravälde tar sitt främsta uttryck i och genom bönehuset. Men det är inte bedjarnas sak att formulera rikesinnehåll och iscensätta Rikets manifestation.
Gud regerar också i bönehuset. Hans målsättningar representeras av jesusnamnet såväl som av fadersnamnet. Att be i Jesu namn är att ha inrättat sig i enlighet med Guds hushållnings ramar. Att be i Jesu namn är att vara ledd av bönens Ande. Han går in och korrigerar bedjandet så att det producerar resultat i Rikets kategorier. Anden korrigerar kraftfullt det köttsliga bedjandet. Somligt bedjande låter sig inte blandas med Himlens rökelse på bönealtaret. Anden avvisar själiskt bedjande. Somlig eld är främmande eld. Anden lär ut bönekonsten till var och en som inte kan be. Anden ber med den som behöver hjälp i bönen. Men köttet tror sig vara bönhört när allt går bra, när allt känns bra, när bekvämligheten får sitt. Bedjare fortsätter att be om Rikets utveckling även när det visar sig rubba bekvämlighetens ramar och attackerar köttsligheten.
Bönehuset är Guds hushåll och administreras genom Guds hushållning. Dess huvudmål är att etablera gudsfruktan 1 Tim 2:1-2. Därför står bönehuset för begrepp som sannfärdighet och moralisk spänst. Bönehuset är väckelsens begynnelsepunkt. Bönehus genererar uppvaknande hos enskilda individer och sedan i tätort och på landsbygd. Väckelse är inte storstadsfenomen där de många kan dras samman till hetluftens anspänning. Väckelse rör vid samveten och vänder sinnen att se ljus i fadersansiktet.
I bönehus samlas gudsfolk och de till samvetet väckta till helig sammankomst. Bönehuset är en folkförsamling, en folkets församling där ambitiöst ledarskap och övemodets aktörer i rättfärdighetens namn reduceras till att vara vanligt folk bland vanligt folk. Vår huvudtext i Jesaja 56 talar om ”alla folk”. Alla nationer. Alla folkslag och stammar. Alla sorters uttrycksformer. Ingen exklusivitet. Ingen klassuppdelning. Ingen professionalism. Idel lyhördhet. Idel samspel. Stort utrymme för var och en att agera inför Fadern. Bönehuset är de många bönesättens och variationsrikedomens saliga hus, Ef 6:18.
Bönehuset är gudsriket mitt ibland oss. Bönehuset är det utgestaltade gudsriket med Faderns omsorgsfunktioner och beslutsprocesser i ständig utveckling. Riket är invärtes och verksamt som spänningsfält mellan rikesbärarna, bedjarna. Fadershuset håller upp Jesu bergspredikan som inspirerande, livgivande urbild till dynamisk, praktisk omvandling. I bönens hus härskar nåd och sanning som Guds gåva. Denna gåva är verklighetens gåva , gåvan att kunna leva i verkligheten. Bönehuset utgör en absolut skärningspunkt mellan tillbedjan och politiskt agerande. Här möts det uppvaknande som vill väckelse och en tydlig social ambition. På varje plats där väckelsen fått utrymme har den utgestaltats i omsorg och moralisk omvandling.
Bön - ett sinnelag fött i Faderns närhet
Tillbedjan beskrivs som sinnelag, inte som stämning. Tillbedjan är livshållning, inte tillfälliga inslag i en annars grå vardagslunk. Bedjandet är ett särskilt förhållningssätt till verkligheten, ett annorlunda och väl avgränsat sätt att hantera sådant som vanligen möter varje människa, 1 Kor 10:13. Tillbedjan och bön är beroendets hållning. Återlösning och frälsning har till syfte att återföra dig till det absoluta behövandets position.
Fadersfamnen är förbundsfamn. Han uppehåller och nydanar skapelsen. Han ger av sitt liv till det skapade. Snörs livsflödet av måste någon bedja om nytt liv. I varje situation där synd begås räddas man av tillbedjan. Räddning och frälsning görs tillgänglig av dem som vandrar livets väg med tillbedjandets sinne.
Det tillbedjande sinnet är brygga mellan himmel och jord. ”Ske din vilja, såsom i himlen, så och på jord”. Det tillbedjande sinnet har begynt lära sig att vandra korsväg i ett växande beroende. Tillbedjan väljer att underordna sig och att vandra livets väg i lydnad. Tillbedjan är det omättliga sökandet efter Fars närvaro.
Bedjare står i gap till försvar, Hes 22:30. Där överbryggar de gapet mellan det som är och det som borde vara, med bönens hjälp. Där, i gapet, ber de om himlens ankomst och rikets tillkomst. Bönen överbryggar varje motsättning och klyfta. Tillbedjan ropar på Faderns närvaro. Tillbedjan är brygga mellan Himlen och det jordiska. Tillbedjan flyr inte undan, eller gömmer sig. Att tillbe är att leva bönekammaren mitt i vardagssyssla. Hur din syssla ser ut saknar betydelse. Ditt sätt att hantera den betyder allt. Bönehus, bönekammare och kyrka handlar inte om plats och byggnad. Man kanske frågar dig om du går i kyrkan. Du kunde svara ett: ”Nej, jag lämnar den aldrig”. Tillbedjan lämnar inte Faders gemenskap. Tillbedjan finner Guds närvaro i varje situation.
Bönehuset mitt i nationens liv
Böneplatsen och bönens altare är designade för att inta en central plats i samhällens och nationers liv. Samhälle är sammanhållning. Samhälle är samhörighet och identitet. Samhälle och dess styre är en återspegling av faderskapets grundprincip, med beskyddet och tryggheten, med omsorgen och fridsamheten som basmoduler. Bönehuset är ämnat att inta en central plats i varje samhälle och nation som Faderns uppenbarelseplats. Där, i bönehuset, är all folk bjudna att få uppleva Faderns närvaro. Bönealtaret, den heliga sammankomsten, är tänkt att vara den centrala, enande händelsen i varje viktigt skede i samhällets gemensamma liv.
I gammal tid blev en tröskplats omgjord till tempelplats. Kung David gjorde bot inför Gud för folkets skull och tröskandet av nationen blev till solid bönesituation., 1 Krön 21. Bönesammanhang växer fram där man bär på intensiv nöd för folket. Vi är för flata och alldeles för lata för att ta oss in i bedjande som genererar väckelse. Aldrig har det givits väckelse utan bönevånda. I de standardiserade bönemötena i våra dagar är det alltid ”de andra” som behöver väckas. ”Vi” i ”vår grupp”, i ”vårt läger” åtnjuter ju Guds välbehag. Riktiga bedjare bär tröskandets vånda som korsmärke i sitt väsen. Halvheten och ljumheten är samhällets värsta fiender. ”För ni verkligen rättfärdighetens talan, när ni tiger?” Ps 58:2.
Herren kom för att predika glädjens budskap för de fattiga, för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda och för att ge de betryckta frihet, Luk 4:18-19. Stanley Jones katalogiserade så här: Predika glädjens budskap för de ekonomiskt vanlottade; ropa ut befrielse för de socialt och politiskt vanlottade, betjäna de fysiskt vanlottade med helande; ge andligt och moraliskt vanlottade frihet. Lärjungar lärs att bedja om Rikets ankomst mitt i nationens liv på dessa fyra huvudområden.
Herren har gjort sitt folk till ett konungsligt prästerskap, Upp 1.5-6. Bedjarnas naturliga arbetsområde innefattar överhetens och maktmänniskornas värld, 1 Tim 2:1-4. Maktens korridorer med sammanträdessituationer, arbetsutskott, politiskt och finansiellt beslutsfattande skulle vara, om allt stod rätt till, uppenbarelseställe där sant faderskap visade upp sina bästa sidor. Man har gjort om bygget till rövarkula, och vrånglagar skriver man, Jes 10:1-2. Försoningens ämbete skaffar frid, bönealtaret förmår än att vända trender. Fadern bygger fortfarande hus, och låter lag skrivas både i bedjande sinne och för folk och nation, Jes 2:2-3.
På varje ort ska det finnas bönehus, 1 Tim 2:8. Det är kristnas plikt att svara upp mot denna Himlens instruktion. Det är också hedningens rättighet att ha tillgång till bönehus på sin egen ort. Sådan är Himmelrikets ordning. Det är hedningens rättighet, mitt i all synd, att ha någon som ber att livet och renheten ska få rum.
Bön lyser upp, bön skaffar uppenbarelse. Bön avslöjar tidens väsen. Bön ger andrum och tillhandahåller omvändelsetillfällen. Bedjandet verkar fram sannfärdighet och enhet. I Guds rike stavas enhet med ”r”, som i renhet. Enhetssträvanden föder aldrig bön, bara kompromiss. Men bedjandet ger rum för försoning och förändring enligt Guds sätt. Bönen placerar oss så att Gud får utrymme för helgelse.
Böneprojekt har alltid sin begynnelse i den profetiska dimensionen. Bönealtaret är alltid ett Guds initiativ. Bön har sin upprinnelse i Faderns kärlekssträvanden och i hans omsorg. Gud är alltid före. Men Guds metod är aldrig projekt eller organisatorisk struktur eller fastigheter. Guds metod är människor som ger sig till Herrens sak. Guds metod är korsmärkt. Bedjandet och tillbedjandet är en konungslig angelägenhet. Nationens tillbedjan, dess andliga liv och fortbestånd vilar endels i faderskapets och maktmänniskornas händer.
Att bedja till nationens förmån är konungsligt uppdrag, och kräver män med resning, män med heliga händer, 1 Tim 2:8. Bön som förmår röra vid en nations liv bes inte som en minutvals. Bön som rör vid Guds hjärta till nationens förmån måste födas vid Faderns hjärta.
Det korsmärkta bedjandet skaffar handlingsutrymme åt Fadern. Tillbedjan är sinne stämt efter Herrens sätt och sed. Gamle Abraham hade hjärta som gjorde honom till far för många folk. I bönehuset ska det finnas rum för alla folk. Bönehus ska byggas bland alla folk. Sådan är Faderns strategi. Så blir Fadern uppenbarad.
----------
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden och Bönehus Östergötland
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i mer än 100 nationer.
***********
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
Jesu undervisning
I Faderns närhet
av Lars Widerberg
del 1 - 2
Se artiklarna nedan
26/1-05 Domherren & Traktorn
Sjusovare hinner med gott och väl.
Det är inte förrän kl 07.30-08.30 som magiska timmen infaller Just Nu.
Det är tiden för en speciell timma på våra breddgrader när nattens
mörker övergår i gryningsljus. Det är magiskt. Domherren sitter och
talar sitt språk tydligt och lite staccato. Säger mig sitt ”God morgon
gamle Kyrkoherden! Det är jag som är Domherre Rödbröst. Lycka till med
din vandring. Jag såg dig allt igår också…” Själv står jag bara stilla
utanför 159:an och tittar häpet på den som så personligt börjar tala
till mig. Det är ju ännu halvmörkt. Har just mött Doktor Roz och hört om
operationen i Linköping. Office Manager syster norska Kari sitter med
OM-teamet för onsdagsmöte och uppdatering av den senaste tidens
utmaningar
ute på fältet från lilla Sveriges utgångspunkt. Susan är i Mosbach.
Peter i Stockholm. Roz på väg till Linköping. Det är mycket för mina
vänner. En sak gläder mig också denna morgon. Möta Niklas den nye
Bookkeeper’n från Hönö. Han hade besök av Mikaela, sin flickvän i
söndags. Ett faktum jag inte ens visste om. Mina vänner bakom Domherren
har varit inte sjusovare, men stått upp 6 –6.30 för att vara på plats
inför dagens Missionsarbete.
Sex systrar i stilla rörelse med helig musik inför altaret möter mig på min fortsatta tur. Så sirligt och så stilla… Precis så marialikt som kajorna uppe i det blå när de rör sig så melodiskt med duvoharmoniflykten mellan konferenslokalerna nere vid Sofia och mot Jordbron till. Stannar upp läser på CD:n vid pianot. Går via Gallerian och får ögonen på en duva längst upp på den södra kortväggen av Havsörnen 51-45. Vad ser jag? Jo, det är som såge jag Noas Ark. 51-45:an är hög som arken för. Uppe på taket väntar duvan… På vad? Att vattnet ska sjunka undan. Att Syndafloden ska göra sitt verk av död efter att Herren ångrat sin skapelse. Nej, nu är det mera duvans väntan på att den nya skapelsen ska inta sin position. Det gamla är dött. Den nya skapelsen är ny. Lev Evangeliets nya liv. Bara lev detta nya nådesliv. Utan krav från vare sig waldenströmska subjektiva försoningslära eller från Anselms objektiva gottgörelsekrav. Det som är gjort på Golgata och i frälsningsplanen är mera än vad vi teologiskt kan ta emot. Nådens evangelium finns där som Duvan på Noas ark vill förmedla i morgonens så ljusa gryning i stillhetens ljuvlighet.
Återvänder till Anna-Lisa, Kristina och Birgitta i Råslättskyrkan. Systrarna som varit vid altaret är nu på väg in i sitt onsdagsteammöte. Kaffet med god pratstund undfägnas. Igår hade stiftsjägmästaren genomgång av stormens härjningar. Vi informeras om färska stiftsfakta om skogsstormen. På en stiftskarta syns tydligt de 35 sekundmetrarnas effekt. Som ett Slag ifrån Väst med området Gislaved-Värnamo-Växjö-Älmhult-Markaryd visar kartan att 50m3 skog/hektar har gått forlorat. Nästa Slag från Väst är området Vaggeryd-Sävsjö-Lessebo-Tingsryd med 30m3 skog/hektar som förlorats. Den tredje Vågen från Väst omfattar Jönköping-Nässjö-Vetlanda-Uppvidinge-Nybro-Emmaboda med 15m3 skog/hektar som slagits ned. Den fjärde Vågen från Väst omfattar området mot Öland och där har stormen bedarrat och tagit 10m3 per hektar. Man talar om att 5% av skogsägarna i det svårast drabbade området kan drabbas av suicidtankar. En liten 08-historia går nu i Småland. Det är kvinnan från Stockholm som talar med sin väninna i mörkaste Småland och frågar Hur är det? Jo, vi har ingen ström här nere, får hon till svar, varpå 08:an då utropar: ”Men, kära nån då, då har du inte kunnat se på TV vad som hänt nere i dina trakter!”
Tänker på lilla Frida, 8 år, som kom hem till sin mamma 1988 och berättade: Mamma, mamma, vet du vad! Linda kör traktor själv! – Vad säger du. Kör hon traktor. Själv? Frida: Ja, det gör hon. Alldeles själv kör hon traktor. Mamman: Men är inte hennes pappa med henne? Frida: Jo, men det är Linda som kör. Var sitter han? Undrar mamma. Frida: Linda kör alldeles själv, men pappa han sitter bakom. Mamma: Bakom? Sitter inte Linda i pappas knä?… Frida: Njooo…
Så är det ofta. Vi tror vi kör. Men det är Far som håller och styr och ser till att det fungerar. Precis som poängen i Potatissaltarvisan! Det är vår Fader, år himmelske pappa som har ett Evangelium som är De goda nyheterna. Duvan på Noas ark. Domherrens hälsning som också är: ”Sök först Guds rike…!
/Dag JustNu
Sex systrar i stilla rörelse med helig musik inför altaret möter mig på min fortsatta tur. Så sirligt och så stilla… Precis så marialikt som kajorna uppe i det blå när de rör sig så melodiskt med duvoharmoniflykten mellan konferenslokalerna nere vid Sofia och mot Jordbron till. Stannar upp läser på CD:n vid pianot. Går via Gallerian och får ögonen på en duva längst upp på den södra kortväggen av Havsörnen 51-45. Vad ser jag? Jo, det är som såge jag Noas Ark. 51-45:an är hög som arken för. Uppe på taket väntar duvan… På vad? Att vattnet ska sjunka undan. Att Syndafloden ska göra sitt verk av död efter att Herren ångrat sin skapelse. Nej, nu är det mera duvans väntan på att den nya skapelsen ska inta sin position. Det gamla är dött. Den nya skapelsen är ny. Lev Evangeliets nya liv. Bara lev detta nya nådesliv. Utan krav från vare sig waldenströmska subjektiva försoningslära eller från Anselms objektiva gottgörelsekrav. Det som är gjort på Golgata och i frälsningsplanen är mera än vad vi teologiskt kan ta emot. Nådens evangelium finns där som Duvan på Noas ark vill förmedla i morgonens så ljusa gryning i stillhetens ljuvlighet.
Återvänder till Anna-Lisa, Kristina och Birgitta i Råslättskyrkan. Systrarna som varit vid altaret är nu på väg in i sitt onsdagsteammöte. Kaffet med god pratstund undfägnas. Igår hade stiftsjägmästaren genomgång av stormens härjningar. Vi informeras om färska stiftsfakta om skogsstormen. På en stiftskarta syns tydligt de 35 sekundmetrarnas effekt. Som ett Slag ifrån Väst med området Gislaved-Värnamo-Växjö-Älmhult-Markaryd visar kartan att 50m3 skog/hektar har gått forlorat. Nästa Slag från Väst är området Vaggeryd-Sävsjö-Lessebo-Tingsryd med 30m3 skog/hektar som förlorats. Den tredje Vågen från Väst omfattar Jönköping-Nässjö-Vetlanda-Uppvidinge-Nybro-Emmaboda med 15m3 skog/hektar som slagits ned. Den fjärde Vågen från Väst omfattar området mot Öland och där har stormen bedarrat och tagit 10m3 per hektar. Man talar om att 5% av skogsägarna i det svårast drabbade området kan drabbas av suicidtankar. En liten 08-historia går nu i Småland. Det är kvinnan från Stockholm som talar med sin väninna i mörkaste Småland och frågar Hur är det? Jo, vi har ingen ström här nere, får hon till svar, varpå 08:an då utropar: ”Men, kära nån då, då har du inte kunnat se på TV vad som hänt nere i dina trakter!”
Tänker på lilla Frida, 8 år, som kom hem till sin mamma 1988 och berättade: Mamma, mamma, vet du vad! Linda kör traktor själv! – Vad säger du. Kör hon traktor. Själv? Frida: Ja, det gör hon. Alldeles själv kör hon traktor. Mamman: Men är inte hennes pappa med henne? Frida: Jo, men det är Linda som kör. Var sitter han? Undrar mamma. Frida: Linda kör alldeles själv, men pappa han sitter bakom. Mamma: Bakom? Sitter inte Linda i pappas knä?… Frida: Njooo…
Så är det ofta. Vi tror vi kör. Men det är Far som håller och styr och ser till att det fungerar. Precis som poängen i Potatissaltarvisan! Det är vår Fader, år himmelske pappa som har ett Evangelium som är De goda nyheterna. Duvan på Noas ark. Domherrens hälsning som också är: ”Sök först Guds rike…!
/Dag JustNu
Mission typ/Livingstone
Läs mera om mötet Livingstone Stanley
Eller här nedan:
Dr. Livingstone, I presume?
They met at last, the journalist and the missionary, deep in the heart of Africa. David Livingstone, the Scottish missionary, had not seen a white face in five years. Henry Morton Stanley, the travel writer, had spent many months in trying to find him.
The long-awaited moment arrived on Nov. 10, 1871. Stanley struggled to find a few words of salutation -- words of civility and grace, understated words of triumph, lapidary words that would forever be enshrined upon the pages of Bartlett's Quotations. Stanley cleared his throat. He said: "Dr. Livingstone, I presume?"
"I presume"! It was indeed the perfect verb. Stanley might have said "Dr. Livingstone, I assume?" Or "Dr. Livingstone, I believe?" Or perhaps, "Dr. Livingstone, I suppose?" Then again, he might have said, "Howdy, Doc!" In that event, I wouldn't have a column on synonyms that are not synonymous, and you would be reading something ...
---
On the afternoon of Nov. 10, 1871, Stanley at last met Livingstone. Out of that meeting came a famous anecdote of civility, manners and decorous restraint. More to the point, out of that meeting emerged today's column on words and their penumbras -- or their penumbrae, take your choice.
The tale has been told many times. David Livingstone (1813-1873) was a famous Scottish explorer and missionary. Henry M. Stanley (1841-1904) was a reporter for The New York Herald. On a dull day in 1869 the Herald's proprietor, James Gordon Bennett, had a great idea -- the kind of idea more publishers ought to have more often. Livingstone had disappeared somewhere in darkest Africa. Bennett ordered Stanley to find him.
It was a reporter's dream assignment -- an unlimited expense account, no deadlines, no city editor reading over one's shoulder. Only Johnny Apple of The New York Times has such a carte blanche today. Stanley sailed off to Africa, filed occasional dispatches, and wound up two years later in the village of Ujiji in Tanganyika. There he heard of an aging white man -- the only white man for miles around -- who was ministering to the natives.
As Stanley told the tale -- he told it many times for the next 30 years -- he was at first incredulous, but the tip sounded promising. In Ujiji a throng of a hundred natives turned out to inspect him. They confirmed the rumor and led him to a hut where the white man lived. The doctor emerged, white-haired, trembling with the ailments of age.
Stanley stumbled toward him, wondering what to say. He wanted to dance with joy. He suppressed a shout of victory, lest the natives think him demented. Wrapping himself in dignity for the occasion, he held out his hand.
Then he said, "Dr. Livingstone, I presume."
So much for Livingstone. He died two years later. Stanley became a knight and eventually disappeared into Google. Stout fellow.
Now: Today's portentous question is, did Stanley use the wrong verb? Let us ponder.
The intrepid reporter might have said, "Dr. Livingstone, I believe." Or, "Dr. Livingstone, I hope." Or he might have said, "Dr. Livingstone, I assume."
A case certainly can be made for "I presume." Merriam-Webster defines the verb: "to anticipate, to undertake without leave or clear justification; to expect or assume with confidence, to suppose to be true without proof; to take for granted."
Pause in discussion. Every serious writer learns in the cradle that words have metaphorical color; there are lavender words and crimson words, somber brown words, black words. Many words also have a metaphorical penumbra, "a shaded region surrounding the dark central portion of a sunspot." Words have associations, remembrances, derivatives, roots.
Back to the subject: Would Stanley more accurately have said, "Dr. Livingstone, I assume"? In the sense under consideration, Merriam-Webster says "to assume" is "to take as granted or true; suppose." The example of usage is, "I assume he'll be there." American Heritage defines "to assume" as "to accept something as existing or being true without proof or on inconclusive grounds." Four other dictionaries are to the same effect.
Let us love our penumbras. The problem with "Dr. Livingstone, I presume," is that "to presume" casts unwanted shadows. Its first cousins are "presumption" and "presumptuous," with their dark hints of "arrogance, effrontery, offensive behavior or language."
If I had been editing a script for Stanley as he met Livingstone, I believe I would have opted for "Dr. Livingstone, I assume." Stanley, speaking ad lib and unrehearsed, chose not to assume, but to presume. It was his line, and it will live in Bartlett's forever as a way of expressing hopeful expectation. That's the very best kind.
They met at last, the journalist and the missionary, deep in the heart of Africa. David Livingstone, the Scottish missionary, had not seen a white face in five years. Henry Morton Stanley, the travel writer, had spent many months in trying to find him.
The long-awaited moment arrived on Nov. 10, 1871. Stanley struggled to find a few words of salutation -- words of civility and grace, understated words of triumph, lapidary words that would forever be enshrined upon the pages of Bartlett's Quotations. Stanley cleared his throat. He said: "Dr. Livingstone, I presume?"
"I presume"! It was indeed the perfect verb. Stanley might have said "Dr. Livingstone, I assume?" Or "Dr. Livingstone, I believe?" Or perhaps, "Dr. Livingstone, I suppose?" Then again, he might have said, "Howdy, Doc!" In that event, I wouldn't have a column on synonyms that are not synonymous, and you would be reading something ...
---
On the afternoon of Nov. 10, 1871, Stanley at last met Livingstone. Out of that meeting came a famous anecdote of civility, manners and decorous restraint. More to the point, out of that meeting emerged today's column on words and their penumbras -- or their penumbrae, take your choice.
The tale has been told many times. David Livingstone (1813-1873) was a famous Scottish explorer and missionary. Henry M. Stanley (1841-1904) was a reporter for The New York Herald. On a dull day in 1869 the Herald's proprietor, James Gordon Bennett, had a great idea -- the kind of idea more publishers ought to have more often. Livingstone had disappeared somewhere in darkest Africa. Bennett ordered Stanley to find him.
It was a reporter's dream assignment -- an unlimited expense account, no deadlines, no city editor reading over one's shoulder. Only Johnny Apple of The New York Times has such a carte blanche today. Stanley sailed off to Africa, filed occasional dispatches, and wound up two years later in the village of Ujiji in Tanganyika. There he heard of an aging white man -- the only white man for miles around -- who was ministering to the natives.
As Stanley told the tale -- he told it many times for the next 30 years -- he was at first incredulous, but the tip sounded promising. In Ujiji a throng of a hundred natives turned out to inspect him. They confirmed the rumor and led him to a hut where the white man lived. The doctor emerged, white-haired, trembling with the ailments of age.
Stanley stumbled toward him, wondering what to say. He wanted to dance with joy. He suppressed a shout of victory, lest the natives think him demented. Wrapping himself in dignity for the occasion, he held out his hand.
Then he said, "Dr. Livingstone, I presume."
So much for Livingstone. He died two years later. Stanley became a knight and eventually disappeared into Google. Stout fellow.
Now: Today's portentous question is, did Stanley use the wrong verb? Let us ponder.
The intrepid reporter might have said, "Dr. Livingstone, I believe." Or, "Dr. Livingstone, I hope." Or he might have said, "Dr. Livingstone, I assume."
A case certainly can be made for "I presume." Merriam-Webster defines the verb: "to anticipate, to undertake without leave or clear justification; to expect or assume with confidence, to suppose to be true without proof; to take for granted."
Pause in discussion. Every serious writer learns in the cradle that words have metaphorical color; there are lavender words and crimson words, somber brown words, black words. Many words also have a metaphorical penumbra, "a shaded region surrounding the dark central portion of a sunspot." Words have associations, remembrances, derivatives, roots.
Back to the subject: Would Stanley more accurately have said, "Dr. Livingstone, I assume"? In the sense under consideration, Merriam-Webster says "to assume" is "to take as granted or true; suppose." The example of usage is, "I assume he'll be there." American Heritage defines "to assume" as "to accept something as existing or being true without proof or on inconclusive grounds." Four other dictionaries are to the same effect.
Let us love our penumbras. The problem with "Dr. Livingstone, I presume," is that "to presume" casts unwanted shadows. Its first cousins are "presumption" and "presumptuous," with their dark hints of "arrogance, effrontery, offensive behavior or language."
If I had been editing a script for Stanley as he met Livingstone, I believe I would have opted for "Dr. Livingstone, I assume." Stanley, speaking ad lib and unrehearsed, chose not to assume, but to presume. It was his line, and it will live in Bartlett's forever as a way of expressing hopeful expectation. That's the very best kind.
25/1-05 Potatissaltarvisan, Bön & Mission
Ernst på Vassnön.
Ernst Andersson kom efter sin omvändelse i backen åpå väg att kallas
till missionär. Ernst var son till Gamle ”Vassnön” på torpet Vassnöden
under Strömsbergs gård, Jönköping. F.d. missionsföreståndaren i
Alliansmissionen Eskil Albertsson under mina Walks n’ Talks idag att det
finns en hel del material om denne Ernst i SAM:s arkiv. Så här berättar
en gammal Jönköpingsbo: ”När far kom till Strömsberg 1917 lärde han
känna Ernst som en mycket bra kamrat i arbetslivet. Ernst var då en glad
”speleman” och det religiösa var helt otänkbart för honom. Han var med
övrig ungdom på kvällarna och hade skoj åt missionsvännerna i
Missionshuset. En morgon vid
orderutdelningen i stallet på Strömsberg meddelade han jobbarna där att
han blivit religiös och skulle bli missionär. Allmänt skratt utbröt då
detta togs som ett skämt. Ernst meddelade dem att han kvällen innan på
väg från missionshuset fått en uppenbarelse att han skulle tjäna Gud.
Han kom till Sydafrika där han bildade familj. Själv dog han där nere
och familjen i övrigt bor kvar där nere.” Mina tankar går till Herika
som snart återvänder hem till Sydafrika. Kanske skulle jag be henne
forska efter Ernsts öden och äventyr i sydafrikansk missionshistoria om
denne gamle torparson Ernst från Vassnöden…
Herbert Tingsten är död sedan flera år. Jan berättar att religions-stormaren blivit blind i slutet av sin levnad. Inför uppbrottet ska han vid något tillfälle ha yttrat: ”Plötsligt fann jag mig bedja besinningslöst.” Det är nog så som Herbert Tingsten uttrycker sig: man ber besinningslöst i de svåra lägena, vid naturkatastrofer när en kvarts miljon dör eller när fyra fem skogsägare i Småland/Kronoberg inte längre mäktar leva efter miljonförlusterna då man inte hade försäkrat. - Bönen är A och O i livets alla växlingar – och inte minst i uppdrag Missionen. I kallelsen som också vi i hela den svenska kristenheten har. Boken ”Sändning och närvaro – texter om Guds missio” som jag fick i min hand igår säger att ”Mission sker här och nu, och ”mission” skulle kunna vara överskriften över allt vad församlingen gör: gudstjänst, undervisning, diakoni är bara olika sidor av Guds missio – Guds sändning i världen”.
Johannes Facius berättar i sin bok ”God Can Do It Without Me” om sin kallelse att vara nationell och internationell bönecoordinator. Hur han kom att bära för mycket på sina axlar. Hur han fick ta till sig av Nådens evangelium och börja på nytt igen. Denna bok kom i händerna på några missionärer som väntade på att kunna flygas ut i bushen, men vädret hindrade länge och väl och boken fick bli en särskild hälsning om Herrens storhet och nåd. Mina flygande vänner berättar ikväll om den utmärkta bilden som finns i en barnvisa av Gunnel Linde med musik av Lasse Eriksson. Visan finns i Barndomslandet, trull. Barnvisan säger oss något om vad Herren egentligen gör själv – och vad du och jag tror oss behöva göra… Fast vi behöver inte ens salta potatisen. Det är De goda Nyheterna som vi har att dela.
Herbert Tingsten är död sedan flera år. Jan berättar att religions-stormaren blivit blind i slutet av sin levnad. Inför uppbrottet ska han vid något tillfälle ha yttrat: ”Plötsligt fann jag mig bedja besinningslöst.” Det är nog så som Herbert Tingsten uttrycker sig: man ber besinningslöst i de svåra lägena, vid naturkatastrofer när en kvarts miljon dör eller när fyra fem skogsägare i Småland/Kronoberg inte längre mäktar leva efter miljonförlusterna då man inte hade försäkrat. - Bönen är A och O i livets alla växlingar – och inte minst i uppdrag Missionen. I kallelsen som också vi i hela den svenska kristenheten har. Boken ”Sändning och närvaro – texter om Guds missio” som jag fick i min hand igår säger att ”Mission sker här och nu, och ”mission” skulle kunna vara överskriften över allt vad församlingen gör: gudstjänst, undervisning, diakoni är bara olika sidor av Guds missio – Guds sändning i världen”.
Johannes Facius berättar i sin bok ”God Can Do It Without Me” om sin kallelse att vara nationell och internationell bönecoordinator. Hur han kom att bära för mycket på sina axlar. Hur han fick ta till sig av Nådens evangelium och börja på nytt igen. Denna bok kom i händerna på några missionärer som väntade på att kunna flygas ut i bushen, men vädret hindrade länge och väl och boken fick bli en särskild hälsning om Herrens storhet och nåd. Mina flygande vänner berättar ikväll om den utmärkta bilden som finns i en barnvisa av Gunnel Linde med musik av Lasse Eriksson. Visan finns i Barndomslandet, trull. Barnvisan säger oss något om vad Herren egentligen gör själv – och vad du och jag tror oss behöva göra… Fast vi behöver inte ens salta potatisen. Det är De goda Nyheterna som vi har att dela.
/Dag JustNu
25/1-05 Potatissaltarvisan [se nästa blogg]
POTATISSALTARVISAN
Mamma är duktig på alla de vis
Hon lagar pannkakor hon på sin spis
Trillar små köttbullar, vändsteker fiskar
Vispar i soppor och torkar och diskar
Mamma kan göra det mesta så bra
Men ingen kan salta potatis som ja´!
Mamma har mycket att göra just nu
Hon ska ha främmande här klockan sju
Här ska va´ sopat och här ska va´ dammat
Hon ska va´ finklädd och håret va´ kammat
Mamma har mycket att göra idag
Det är bäst att jag saltar potatisen, jag!
Mamma är upptagen varje sekund
Mamma, du måste nog vila en stund!
Lägg dig på sängen och tänk på nå´t annat
Vi kan ju låtsa att klockan har stannat
Mamma, jag sköter det hela ett slag!
Ligg kvar du, jag saltar potatisen, jag!
Text: Gunnel Linde
Ur: Barndomslandet, trull
OM News
OM news, prayer information and stories for the week: 24 - 30 January, 2005
Headlines is written / compiled by Ruth Garvey-Williams (OMNI/ Western Europe Communications). Welcome to Headlines - a news service for Operation Mobilisation produced by OM News and Information (OMNI).
1) FRUITFUL OUTREACH - Latin America
2) FIREWOOD FOR NEEDY FAMILIES - Bosnia-Hercegovina
3) TEENSTREET URUGUAY
4) TSUNAMI UPDATE - Sri Lanka
1) FRUITFUL OUTREACH
Over 100 adults and children accepted Christ during an outreach in Latin America at the end of last year. Twenty-four people took part in the 10-day programme in Trifinio on the border between El Salvador, Guatemala and Honduras. There was much opposition because this is an area dominated by witchcraft and some of the team members were threatened with knives.
One worker wrote, "We walked for two hours to get to a place called Salama where there was no electricity, no fresh water, and they have just one toilet for the whole community. We organised an international programme with dramas and a costume parade. At the end of the programme, I talked with a woman who had to flee from the capital city with her family because someone wanted to kill them. She was on her way to the Catholic Church and passed by the place where we were. I shared the gospel with her. She accepted Jesus with her two daughters. About fifteen hundred adults heard the gospel, and almost one hundred accepted Jesus. We shared with four hundred children and more than one hundred made a decision for Christ. Please pray for the follow up."
Source: Pilar Castro, OM Guatemala.
Security Code: N - No Restrictions.
2) FIREWOOD FOR NEEDY FAMILIES
The OM Bosnia team in Bihac is praising God for His provision towards their annual firewood project. For the fourth year, the team provided firewood, blankets and food parcels to 100 of the neediest families in the city.
Team members visit each of the families that receive the wood and food parcels. Just recently, the team visited some households that didn't know they would receive wood. Great was their surprise when the team came with the unexpected food package and informed them that within a few days the wood-truck will come too! One of these families was a single mother with two children. Just couple of weeks ago, Jael, a team member had met the mother on the street and she asked for wood. "We could not give any hope, because we had no more donations at that time. So when we showed up at her door, she was moved to tears by the good news!" Jael noted.
Source: OM Bosnia-Hercegovina communications
Security code: N - no restrictions
3) TEENSTREET URUGUAY
Around 300 teenagers and their leaders from across Latin America gathered last week for the fourth TeenStreet programme in Montevideo, Uruguay. Led by Dan and Suzie Potter and Ger and Phoenicia Van Veen, the youngsters were challenged to "Drive at the Speed of Life". As they studied the life of Joshua, many of the teens responded to the call to live at "God's speed".
"Joshua was challenged by God to stand up for what he believed, then walk in faith. And this is exactly the challenge TEENSTREET presented to the youth in Uruguay during the congress," one worker wrote. "During the days together, they have spent a lot of time in prayer to develop their intimate relationship with Jesus. In many
creative ways, the well-experienced TEENSTREET leaders guided the teenagers through the programme."
Please pray for each one of these teenagers as they return home or join Teens In Mission outreaches in Uruguay in the coming weeks.
Source: Tonje Eklund
Security code: N - no restrictions
4) TSUNAMI UPDATE - Sri Lanka
As the situation in Sri Lanka begins to stabilise, and the United Nations start to work with non-governmental agencies working in the areas worst hit by the disastrous Tsunami of December 26, more accurate figures are emerging. According to records released at a recent inter-agency UN meeting, the number of displaced people throughout the whole of Sri Lanka is in the region of 773,636, with some 212,803 families unable to return to their former homes. As agencies work to provide some form of accommodation for these, only 645 camps have so far been established. The erection of temporary shelters is the beginning of phase two of operations, with the aim of giving a base to those families who need to place their children in local schools by the start of the new term (23 January). These are the fortunate ones.
So far, the death toll has been calculated at over 33,000, although nearly 4,000 are registered as still missing. Over 15,000 people have been registered as injured Amongst the rubble of flattened and collapsing housing, 96,500 houses have been destroyed; some 26,250 houses are only partially damaged, but the cost of their rebuilding may well prove prohibitive, and certainly complicated. The devastation is certainly thorough; professionals suggest it will take between five to ten years to rebuild this shocked and grieving nation. International aid will be needed for a long time to come.
Gifts received by OM will provide immediate relief and help for homeless and suffering families as well as helping the long-term rebuilding work. This aid is being administered in close partnership with local churches as they seek to help their own people.
Source: ACT Communications
Security Code: N - no restrictions
Headlines is written / compiled by Ruth Garvey-Williams (OMNI/ Western Europe Communications). Welcome to Headlines - a news service for Operation Mobilisation produced by OM News and Information (OMNI).
1) FRUITFUL OUTREACH - Latin America
2) FIREWOOD FOR NEEDY FAMILIES - Bosnia-Hercegovina
3) TEENSTREET URUGUAY
4) TSUNAMI UPDATE - Sri Lanka
1) FRUITFUL OUTREACH
Over 100 adults and children accepted Christ during an outreach in Latin America at the end of last year. Twenty-four people took part in the 10-day programme in Trifinio on the border between El Salvador, Guatemala and Honduras. There was much opposition because this is an area dominated by witchcraft and some of the team members were threatened with knives.
One worker wrote, "We walked for two hours to get to a place called Salama where there was no electricity, no fresh water, and they have just one toilet for the whole community. We organised an international programme with dramas and a costume parade. At the end of the programme, I talked with a woman who had to flee from the capital city with her family because someone wanted to kill them. She was on her way to the Catholic Church and passed by the place where we were. I shared the gospel with her. She accepted Jesus with her two daughters. About fifteen hundred adults heard the gospel, and almost one hundred accepted Jesus. We shared with four hundred children and more than one hundred made a decision for Christ. Please pray for the follow up."
Source: Pilar Castro, OM Guatemala.
Security Code: N - No Restrictions.
2) FIREWOOD FOR NEEDY FAMILIES
The OM Bosnia team in Bihac is praising God for His provision towards their annual firewood project. For the fourth year, the team provided firewood, blankets and food parcels to 100 of the neediest families in the city.
Team members visit each of the families that receive the wood and food parcels. Just recently, the team visited some households that didn't know they would receive wood. Great was their surprise when the team came with the unexpected food package and informed them that within a few days the wood-truck will come too! One of these families was a single mother with two children. Just couple of weeks ago, Jael, a team member had met the mother on the street and she asked for wood. "We could not give any hope, because we had no more donations at that time. So when we showed up at her door, she was moved to tears by the good news!" Jael noted.
Source: OM Bosnia-Hercegovina communications
Security code: N - no restrictions
3) TEENSTREET URUGUAY
Around 300 teenagers and their leaders from across Latin America gathered last week for the fourth TeenStreet programme in Montevideo, Uruguay. Led by Dan and Suzie Potter and Ger and Phoenicia Van Veen, the youngsters were challenged to "Drive at the Speed of Life". As they studied the life of Joshua, many of the teens responded to the call to live at "God's speed".
"Joshua was challenged by God to stand up for what he believed, then walk in faith. And this is exactly the challenge TEENSTREET presented to the youth in Uruguay during the congress," one worker wrote. "During the days together, they have spent a lot of time in prayer to develop their intimate relationship with Jesus. In many
creative ways, the well-experienced TEENSTREET leaders guided the teenagers through the programme."
Please pray for each one of these teenagers as they return home or join Teens In Mission outreaches in Uruguay in the coming weeks.
Source: Tonje Eklund
Security code: N - no restrictions
4) TSUNAMI UPDATE - Sri Lanka
As the situation in Sri Lanka begins to stabilise, and the United Nations start to work with non-governmental agencies working in the areas worst hit by the disastrous Tsunami of December 26, more accurate figures are emerging. According to records released at a recent inter-agency UN meeting, the number of displaced people throughout the whole of Sri Lanka is in the region of 773,636, with some 212,803 families unable to return to their former homes. As agencies work to provide some form of accommodation for these, only 645 camps have so far been established. The erection of temporary shelters is the beginning of phase two of operations, with the aim of giving a base to those families who need to place their children in local schools by the start of the new term (23 January). These are the fortunate ones.
So far, the death toll has been calculated at over 33,000, although nearly 4,000 are registered as still missing. Over 15,000 people have been registered as injured Amongst the rubble of flattened and collapsing housing, 96,500 houses have been destroyed; some 26,250 houses are only partially damaged, but the cost of their rebuilding may well prove prohibitive, and certainly complicated. The devastation is certainly thorough; professionals suggest it will take between five to ten years to rebuild this shocked and grieving nation. International aid will be needed for a long time to come.
Gifts received by OM will provide immediate relief and help for homeless and suffering families as well as helping the long-term rebuilding work. This aid is being administered in close partnership with local churches as they seek to help their own people.
Source: ACT Communications
Security Code: N - no restrictions
The Mystery of Israel and the Church, Chapter 2
The Mystery of Israel and the Church
Art Katz
Preface Introduction
Chapter 1 - An Overview of the Mystery
Chapter 2 - The Heart Cry of Paul
By and large, chapters 9 through 11 of Paul’s letter to the Romans bewilder commentators and theologians. They do not know how or why these chapters were included, or whether or not they are just a parenthesis that is to be circumvented and leaped over. Everything from chapters 1 through 8, however, is preparation for chapters 9 through 11, and everything that follows in chapters 12 through 16 is the practical outworking of what went before chapters 9, 10 and 11. In fact, the very first verse of chapter 12 begins by saying:
I urge [plead with] you, therefore, brethren, by the mercies of God, to present your bodies a living and holy sacrifice...(Parenthesis and emphasis mine, here and throughout).
This implies that chapters 9
through 11 are not going to be fulfilled short of that kind of ultimate
and sacrificial living on the part of the saints who take the text
seriously.
Art Katz
Preface Introduction
Chapter 1 - An Overview of the Mystery
Chapter 2 - The Heart Cry of Paul
***
Chapter 2 - The Heart Cry of Paul
By and large, chapters 9 through 11 of Paul’s letter to the Romans bewilder commentators and theologians. They do not know how or why these chapters were included, or whether or not they are just a parenthesis that is to be circumvented and leaped over. Everything from chapters 1 through 8, however, is preparation for chapters 9 through 11, and everything that follows in chapters 12 through 16 is the practical outworking of what went before chapters 9, 10 and 11. In fact, the very first verse of chapter 12 begins by saying:
I urge [plead with] you, therefore, brethren, by the mercies of God, to present your bodies a living and holy sacrifice...(Parenthesis and emphasis mine, here and throughout).
Chapter 9 begins with a great cry to which there
is no comparison, except the cry of Moses, who was, himself, also
willing to be blotted out for this same people:
For I could wish that I myself were accursed, separated from Christ for the sake of my brethren, my kinsmen according to the flesh (Rom. 9:3).
That cry has a very important application for today, especially with regard to the popular ‘two-covenant theory’ that is currently being promulgated, which teaches that either God is finished with Israel, and that we, as the Church, are the inheritors of their promises, or, equally deceptive, that God has another covenant for Israel, and that we need not occupy ourselves with it. By implication, therefore, we, as the Church, have the new covenant, while Israel has its own covenant, called the old covenant. For the Church to hold this view with regard to Israel is to thereby absolve itself from all obligation and responsibility toward the Jew. It believes that God will magically do His independent and sovereign will toward the Jew at the end of the age without any participation by the Church at all. And the Church, therefore, believes and acts as though their beliefs and actions will have no bearing on the unfolding of the events in these Last Days, or as many believe, the Church will not even be present in the earth at that time.[2]
This is, in our estimation, a tragic view, and it is certainly not God’s way. In the subsequent chapters of this book, we are going to see that the Church is the explicit agent, chosen of God, to obtain the restoration of Israel to their God and to their Land in the Last Days. When you see the magnitude of this, knowing Israel’s historical opposition to the gospel and their Messiah, you begin to realize that it will require a Church of an ultimate kind. In fact, it has got to be a Church that, to some significant degree, even takes Paul’s own heart cry, stated above, as its own. A Church that merely gives mental assent to the significance of Israel, but has not the heart for that people, which Paul exhibits in his cry, cannot possibly succeed in being the instrument of God for their salvation.
For I could wish that I myself were accursed, separated from Christ for the sake of my brethren, my kinsmen according to the flesh (Rom. 9:3).
That cry has a very important application for today, especially with regard to the popular ‘two-covenant theory’ that is currently being promulgated, which teaches that either God is finished with Israel, and that we, as the Church, are the inheritors of their promises, or, equally deceptive, that God has another covenant for Israel, and that we need not occupy ourselves with it. By implication, therefore, we, as the Church, have the new covenant, while Israel has its own covenant, called the old covenant. For the Church to hold this view with regard to Israel is to thereby absolve itself from all obligation and responsibility toward the Jew. It believes that God will magically do His independent and sovereign will toward the Jew at the end of the age without any participation by the Church at all. And the Church, therefore, believes and acts as though their beliefs and actions will have no bearing on the unfolding of the events in these Last Days, or as many believe, the Church will not even be present in the earth at that time.[2]
This is, in our estimation, a tragic view, and it is certainly not God’s way. In the subsequent chapters of this book, we are going to see that the Church is the explicit agent, chosen of God, to obtain the restoration of Israel to their God and to their Land in the Last Days. When you see the magnitude of this, knowing Israel’s historical opposition to the gospel and their Messiah, you begin to realize that it will require a Church of an ultimate kind. In fact, it has got to be a Church that, to some significant degree, even takes Paul’s own heart cry, stated above, as its own. A Church that merely gives mental assent to the significance of Israel, but has not the heart for that people, which Paul exhibits in his cry, cannot possibly succeed in being the instrument of God for their salvation.
In Christ
How does Paul come to this disposition of heart
and spirit? How does he have such a compassion and attitude toward the
Jew? From where does he get his great concern for their eternal
salvation, so much so that he is willing himself to be cut off from
Christ, thus losing his own salvation, and willing to bear
substitutionally their judgment, as Christ Himself before him, if only
they could be saved? The answer lies solely, we believe, in Paul’s
union with Christ. It is certainly not his intrinsic Jewishness by
birth that explains this compassionate disposition. Paul writes,
I am telling the truth in Christ, my conscience bearing me witness in the Holy Spirit (Rom. 9:1).
Twice in his very first statement, and without a self-conscious design to impress anyone, he reveals his secret, namely, in Christ, in the Holy Spirit. This is the beauty of an apostolic man. He is making a statement of such a strenuous and ultimate kind, that someone would be tempted to dismiss it as Paul in his ethnic Jewishness identifying with his own nation. But, if so, it would have the effect of absolving Gentile believers from needing to have a corresponding disposition when they themselves are not ethnically Jewish. Indeed, Paul’s basis for the depth of his compassion is not his natural identification with this people, but, as we have said, his union with Christ. It is precisely this basis that needs to be ours as well. In fact, the whole challenge of these scriptures is to compel us to that relationship with Christ, which, otherwise, we might not have earnestly enough sought.
To be in Christ, both in your emotions and will, even to the point of being considered an anathema, means to be devoid of any self-concern, even concern for your eternal destiny. There is no way to come to that place, except by a complete separation at the Cross. In the last analysis, and whenever we scratch deeply enough, every issue of the faith is always the issue of the Cross. We need to be discerning and recognize that this issue is implicit right here from the beginning of chapter 9 of Romans. And if this is true for the apostle, then it has got to be true for the whole apostolic people that Israel will meet in the wilderness places as they are sifted through the nations at the end of the age (Amos 9:9). As we shall see, Jews are once again going to be dispersed throughout the world, and they have got to see believers of this separated kind, because to see this kind of believer is to see Christ! It is this recognition that brings them into the bond of the covenant. As we shall see, it is in the wilderness of the nations that they will meet with Him face to face (Ezekiel 20:35).
So, it is not by natural sentiment that Paul expresses himself; he speaks as a man in Christ. In fact, the phrase ‘in Christ’ is one of Paul’s favorite phrases. And it is not a mindless phrase; it is a statement that is the foundation of Paul’s whole apostolic life. There is a way to be ‘in Christ’ that God has made available by our identification with Him in his death and resurrection that He intends as the root principle of the authentically spiritual life. On the other hand, there is a kind of Christianity in which we can embrace principles, quote Scripture, and invoke choruses, but we are living our lives essentially in ourselves and through ourselves; we are living a Christian life naturally. It has become a Christian form, even culture, and perhaps that is what has prevailed in Christendom in recent generations, and particularly now. And every great move of God has always been a cry to bring people out of a Christianity that had degenerated into a mere culture, and to bring it back again into its vital power, by living in His life.
If Paul spoke as a man in Christ, then there is hope for us, and that we too can speak as Paul, we can live as Paul; we too can be in Christ, and have the mind of Christ and the character of Christ, and the ability and the strength of Christ. The genius of the faith is that God has intentionally called us to things that are patently beyond ourselves.
In a word, we will never be God’s salvific agency to Israel in the Last Days except on the basis of being ‘in Christ.’ God is concerned for Israel’s restoration, but He is also concerned for the Church’s transfiguration! He is not content that we should be mere ‘respectable’ Christians. He gave His life for more than that; His call to us is to be formed in Him, and to be Christ-like, particularly in the Last Days when men’s hearts will fail them for fear when they see the things that are coming upon the earth. We will need to be islands of sanity, people of such faith that we are not at all moved, depressed or defeated by external circumstances; that we will be in a place in Christ that is triumphant. And when crisis-ridden Jews see this demonstration before their eyes, they will be arrested!
There is a yet greater mystery of which what we have been saying is only the beginning and the paradigm, namely, the reconciling of all things unto Himself, both in heaven and on earth. The work of the Cross was the work of atonement, of oneness with God and reconciliation: ourselves with God, ourselves with ourselves, and the Jew and the Gentile as one new man. This is the model for all the world, and then for all things, both in heaven and earth, to be reconciled unto Him. This is God’s full ‘Salvation History.’
Paul speaks in Christ as a man whose whole being is renewed and illumined, and a man who at the very time of writing is conscious of being under the direct operation of God’s Spirit. This is God’s own cry. It is not as a natural man, but as a spiritual man; it is not as a Jew, but as an Israelite indeed in whom there is no guile; it is as an inspired apostle that he speaks. And it is as an inspired apostolic people that God would have us to speak, and to be and to have our being. Our whole vision for the faith and for the Church needs to be greatly enlarged, and brought back to God’s original intention, because it has degenerated, more than we realize, into a mere Sunday culture.
I am telling the truth in Christ, I am not lying, my conscience bearing me witness in the Holy Spirit (Rom. 9:1).
Who would ever think that the apostle would, or even could, lie? How would you like to live like that, not just with regard to the Jews, but in everything? In fact, if we do not live like that consistently before the advent of the Last Days’ trials of the Jews, then be assured, we are not going to find it when the Last Days are upon us. Conscience is a mechanism that God has implanted in mankind as a device to keep us from the evil that would otherwise consume us. We need to be brought to a place in God, where our consciences are so sensitive, that a wrong word, a wrong look, a gesture, a thought or disposition of spirit stops us immediately.
That I have great sorrow and unceasing grief in my heart (Rom. 9:2).
This implies that the rejection of Christ has grievous consequences, and unquestionably, Paul is looking, as Jesus did when He wept over Jerusalem, to the future of what that rejection would mean.
For I could wish that I myself were accursed, separated from Christ for the sake of my brethren, my kinsmen according to the flesh...(Rom. 9:3).
These are the same brethren who said of Paul that he was not fit to live, and who vowed neither to eat nor drink until Paul was dead. To have this kind of a sensitive and tender regard for the same people who are out for your life is a remarkable thing. It is a revelation of the extraordinary Christ-likeness of Paul, and this kind of character is what God is after in the whole of His people, His Church. The point is that we cannot dismiss this, saying that this is just some Jew pleading for his own; this is the apostolic man whose proximity to the heart of God and whose knowledge of God are so deep that he is expressing God’s own heart! And if the apostles and the prophets are the foundation of the Church, and if the Church is built on that foundation, God can reasonably expect that we too should see as Paul sees, cry as Paul cries, take Paul’s apostolic heart for our own, in having as much privileged access to God as Paul himself had!
My kinsmen according to the flesh, who are Israelites...(verses 3b-4a).
There is a difference between Israelites and Israel, because later we are going to read that not all Israel is Israel, though all are Israelites. One is a physical, generic and ethnic description, and the other is a spiritual statement. Not every Israelite is the ‘Israel of God,’ but every Israelite is an ethnic Jew making up the past and present nation of Israel.
I am telling the truth in Christ, my conscience bearing me witness in the Holy Spirit (Rom. 9:1).
Twice in his very first statement, and without a self-conscious design to impress anyone, he reveals his secret, namely, in Christ, in the Holy Spirit. This is the beauty of an apostolic man. He is making a statement of such a strenuous and ultimate kind, that someone would be tempted to dismiss it as Paul in his ethnic Jewishness identifying with his own nation. But, if so, it would have the effect of absolving Gentile believers from needing to have a corresponding disposition when they themselves are not ethnically Jewish. Indeed, Paul’s basis for the depth of his compassion is not his natural identification with this people, but, as we have said, his union with Christ. It is precisely this basis that needs to be ours as well. In fact, the whole challenge of these scriptures is to compel us to that relationship with Christ, which, otherwise, we might not have earnestly enough sought.
To be in Christ, both in your emotions and will, even to the point of being considered an anathema, means to be devoid of any self-concern, even concern for your eternal destiny. There is no way to come to that place, except by a complete separation at the Cross. In the last analysis, and whenever we scratch deeply enough, every issue of the faith is always the issue of the Cross. We need to be discerning and recognize that this issue is implicit right here from the beginning of chapter 9 of Romans. And if this is true for the apostle, then it has got to be true for the whole apostolic people that Israel will meet in the wilderness places as they are sifted through the nations at the end of the age (Amos 9:9). As we shall see, Jews are once again going to be dispersed throughout the world, and they have got to see believers of this separated kind, because to see this kind of believer is to see Christ! It is this recognition that brings them into the bond of the covenant. As we shall see, it is in the wilderness of the nations that they will meet with Him face to face (Ezekiel 20:35).
So, it is not by natural sentiment that Paul expresses himself; he speaks as a man in Christ. In fact, the phrase ‘in Christ’ is one of Paul’s favorite phrases. And it is not a mindless phrase; it is a statement that is the foundation of Paul’s whole apostolic life. There is a way to be ‘in Christ’ that God has made available by our identification with Him in his death and resurrection that He intends as the root principle of the authentically spiritual life. On the other hand, there is a kind of Christianity in which we can embrace principles, quote Scripture, and invoke choruses, but we are living our lives essentially in ourselves and through ourselves; we are living a Christian life naturally. It has become a Christian form, even culture, and perhaps that is what has prevailed in Christendom in recent generations, and particularly now. And every great move of God has always been a cry to bring people out of a Christianity that had degenerated into a mere culture, and to bring it back again into its vital power, by living in His life.
If Paul spoke as a man in Christ, then there is hope for us, and that we too can speak as Paul, we can live as Paul; we too can be in Christ, and have the mind of Christ and the character of Christ, and the ability and the strength of Christ. The genius of the faith is that God has intentionally called us to things that are patently beyond ourselves.
In a word, we will never be God’s salvific agency to Israel in the Last Days except on the basis of being ‘in Christ.’ God is concerned for Israel’s restoration, but He is also concerned for the Church’s transfiguration! He is not content that we should be mere ‘respectable’ Christians. He gave His life for more than that; His call to us is to be formed in Him, and to be Christ-like, particularly in the Last Days when men’s hearts will fail them for fear when they see the things that are coming upon the earth. We will need to be islands of sanity, people of such faith that we are not at all moved, depressed or defeated by external circumstances; that we will be in a place in Christ that is triumphant. And when crisis-ridden Jews see this demonstration before their eyes, they will be arrested!
There is a yet greater mystery of which what we have been saying is only the beginning and the paradigm, namely, the reconciling of all things unto Himself, both in heaven and on earth. The work of the Cross was the work of atonement, of oneness with God and reconciliation: ourselves with God, ourselves with ourselves, and the Jew and the Gentile as one new man. This is the model for all the world, and then for all things, both in heaven and earth, to be reconciled unto Him. This is God’s full ‘Salvation History.’
Paul speaks in Christ as a man whose whole being is renewed and illumined, and a man who at the very time of writing is conscious of being under the direct operation of God’s Spirit. This is God’s own cry. It is not as a natural man, but as a spiritual man; it is not as a Jew, but as an Israelite indeed in whom there is no guile; it is as an inspired apostle that he speaks. And it is as an inspired apostolic people that God would have us to speak, and to be and to have our being. Our whole vision for the faith and for the Church needs to be greatly enlarged, and brought back to God’s original intention, because it has degenerated, more than we realize, into a mere Sunday culture.
I am telling the truth in Christ, I am not lying, my conscience bearing me witness in the Holy Spirit (Rom. 9:1).
Who would ever think that the apostle would, or even could, lie? How would you like to live like that, not just with regard to the Jews, but in everything? In fact, if we do not live like that consistently before the advent of the Last Days’ trials of the Jews, then be assured, we are not going to find it when the Last Days are upon us. Conscience is a mechanism that God has implanted in mankind as a device to keep us from the evil that would otherwise consume us. We need to be brought to a place in God, where our consciences are so sensitive, that a wrong word, a wrong look, a gesture, a thought or disposition of spirit stops us immediately.
That I have great sorrow and unceasing grief in my heart (Rom. 9:2).
This implies that the rejection of Christ has grievous consequences, and unquestionably, Paul is looking, as Jesus did when He wept over Jerusalem, to the future of what that rejection would mean.
For I could wish that I myself were accursed, separated from Christ for the sake of my brethren, my kinsmen according to the flesh...(Rom. 9:3).
These are the same brethren who said of Paul that he was not fit to live, and who vowed neither to eat nor drink until Paul was dead. To have this kind of a sensitive and tender regard for the same people who are out for your life is a remarkable thing. It is a revelation of the extraordinary Christ-likeness of Paul, and this kind of character is what God is after in the whole of His people, His Church. The point is that we cannot dismiss this, saying that this is just some Jew pleading for his own; this is the apostolic man whose proximity to the heart of God and whose knowledge of God are so deep that he is expressing God’s own heart! And if the apostles and the prophets are the foundation of the Church, and if the Church is built on that foundation, God can reasonably expect that we too should see as Paul sees, cry as Paul cries, take Paul’s apostolic heart for our own, in having as much privileged access to God as Paul himself had!
My kinsmen according to the flesh, who are Israelites...(verses 3b-4a).
There is a difference between Israelites and Israel, because later we are going to read that not all Israel is Israel, though all are Israelites. One is a physical, generic and ethnic description, and the other is a spiritual statement. Not every Israelite is the ‘Israel of God,’ but every Israelite is an ethnic Jew making up the past and present nation of Israel.
Israel’s Privileges
...to whom belongs the adoption as sons and the
glory and the covenants and the giving of the Law and the temple service
and the promises... (Rom. 9:4).
This is a people who are not only missing their salvation, but also their call and the privileges that belong to them alone. In their rejection of Christ, they are acting contrary to every advantage to which God has uniquely called them as a nation from among all nations. This reference to ‘sons’ goes back to Exodus 4:23 where Moses was commanded by God to say to Pharaoh, “Let My son go that he may serve Me.” God was speaking of Israel as an entire people, and the privilege was to have God as Father.
...And the glory...
In Israel’s Old Testament experience, the glory of God was not an abstract figure of speech, but a visual and experienced phenomenon. Whenever they saw the glory, they fell on their faces and cried out, “The Lord, He is God; the Lord, He is God.” The fire that fell was the glory of God. At other times the glory filled the temple in such a way that the priests had to come out, unable to minister. The mountain that was wreathed with fire, the cloud by day and the fire by night, which were continually with them for forty years, were also visible manifestations of His glory. Glory and presence are one and the same thing. For us it is all too often hypothetical and an allusion to something theoretical, but never actual. It is for that reason we do not have a jealousy for the glory of God. We tend to think of the glory of God as some kind of an abstraction, some kind of ethereal thing that is not visible or demonstrable. God wants, however, to fill His house with His glory, and we can probably say that it is the absence of any sense of God’s glory that accounts for the shallow condition of the Church today. There simply is no fear of God, because the glory also inspires the fear.
...Whose are the fathers...
What a distinguished lineage of men like Abraham, Isaac and Jacob, with whom we have a continuum—men who knew God and walked with God!
...And from whom is the Christ...
Paul cannot resist bringing in this last great glory, namely, the coming of the Messiah out of Israel.
...According to the flesh...
That is to say, Jewish flesh.
...who is over all, God blessed forever. Amen (Rom. 9:5).
Everything has been rejected. In fact, if they had properly esteemed, maintained and kept their adoption as sons, the priestly service, the covenants and the promises, then they would have likely been prepared for, and been able to recognize, their Messiah. The Messiah’s coming revealed the covenantal failure that had had a much longer history. The sin of Israel’s rejection of her Messiah and the bringing of Him to death, awesome though it is, is not so much the sin in itself as it is a final statement of a much longer history of apostasy and alienation from God. The apostasy of Israel had its final crystallization and expression in the tragic rejection of Messiah unto death, which was the final statement, the culmination of their long history of turning their backs on their adoption as sons, the priestly service, the covenants and the promises. Paul’s great sorrow and unceasing grief are the whole recognition of that.
The theme of this letter, then, begins with Paul stricken in his grief, and if he did not begin in that way, then it is safe to say that nothing else would have followed. Paul as the quintessential apostolic man is the pattern for the entire Church. God is calling the Church to an apostolic stature and mode of being, and this grief, as it hurts the honor of God, over Israel’s apostasy is one of the deepest expressions of it. Paul is not a man debating in his mind the things that might bless the Church two thousand years later; he is a man who is being utterly unselfconscious, and it is this very thing that truly reveals the depth of his union with Christ. By every logical reasoning, the man who was the principal persecutor of the Jewish believers would have carried out that same hostility, not now against the Church, but against his own unbelieving kinsmen. In his natural humanity, he would have retaliated against them in kind, in the way that they were against him, but we see the profound transformation of the man. Likewise, the issue of the Jew is God’s provision for the transformation of the Church, and we will not obtain it independent of Israel. It is clear that there is a sanctification that works continually, but the depth of it is reserved for that final relationship with Israel and the Church’s own conscious, willful preparation and anticipation of that relationship.
---
Next Chapter 3 is soon coming
Fortsättning följer…
This is a people who are not only missing their salvation, but also their call and the privileges that belong to them alone. In their rejection of Christ, they are acting contrary to every advantage to which God has uniquely called them as a nation from among all nations. This reference to ‘sons’ goes back to Exodus 4:23 where Moses was commanded by God to say to Pharaoh, “Let My son go that he may serve Me.” God was speaking of Israel as an entire people, and the privilege was to have God as Father.
...And the glory...
In Israel’s Old Testament experience, the glory of God was not an abstract figure of speech, but a visual and experienced phenomenon. Whenever they saw the glory, they fell on their faces and cried out, “The Lord, He is God; the Lord, He is God.” The fire that fell was the glory of God. At other times the glory filled the temple in such a way that the priests had to come out, unable to minister. The mountain that was wreathed with fire, the cloud by day and the fire by night, which were continually with them for forty years, were also visible manifestations of His glory. Glory and presence are one and the same thing. For us it is all too often hypothetical and an allusion to something theoretical, but never actual. It is for that reason we do not have a jealousy for the glory of God. We tend to think of the glory of God as some kind of an abstraction, some kind of ethereal thing that is not visible or demonstrable. God wants, however, to fill His house with His glory, and we can probably say that it is the absence of any sense of God’s glory that accounts for the shallow condition of the Church today. There simply is no fear of God, because the glory also inspires the fear.
...Whose are the fathers...
What a distinguished lineage of men like Abraham, Isaac and Jacob, with whom we have a continuum—men who knew God and walked with God!
...And from whom is the Christ...
Paul cannot resist bringing in this last great glory, namely, the coming of the Messiah out of Israel.
...According to the flesh...
That is to say, Jewish flesh.
...who is over all, God blessed forever. Amen (Rom. 9:5).
Everything has been rejected. In fact, if they had properly esteemed, maintained and kept their adoption as sons, the priestly service, the covenants and the promises, then they would have likely been prepared for, and been able to recognize, their Messiah. The Messiah’s coming revealed the covenantal failure that had had a much longer history. The sin of Israel’s rejection of her Messiah and the bringing of Him to death, awesome though it is, is not so much the sin in itself as it is a final statement of a much longer history of apostasy and alienation from God. The apostasy of Israel had its final crystallization and expression in the tragic rejection of Messiah unto death, which was the final statement, the culmination of their long history of turning their backs on their adoption as sons, the priestly service, the covenants and the promises. Paul’s great sorrow and unceasing grief are the whole recognition of that.
The theme of this letter, then, begins with Paul stricken in his grief, and if he did not begin in that way, then it is safe to say that nothing else would have followed. Paul as the quintessential apostolic man is the pattern for the entire Church. God is calling the Church to an apostolic stature and mode of being, and this grief, as it hurts the honor of God, over Israel’s apostasy is one of the deepest expressions of it. Paul is not a man debating in his mind the things that might bless the Church two thousand years later; he is a man who is being utterly unselfconscious, and it is this very thing that truly reveals the depth of his union with Christ. By every logical reasoning, the man who was the principal persecutor of the Jewish believers would have carried out that same hostility, not now against the Church, but against his own unbelieving kinsmen. In his natural humanity, he would have retaliated against them in kind, in the way that they were against him, but we see the profound transformation of the man. Likewise, the issue of the Jew is God’s provision for the transformation of the Church, and we will not obtain it independent of Israel. It is clear that there is a sanctification that works continually, but the depth of it is reserved for that final relationship with Israel and the Church’s own conscious, willful preparation and anticipation of that relationship.
---
Next Chapter 3 is soon coming
Fortsättning följer…
Betlehem - Jerome Grotto
Bild
Betlehem Jerome Grotto
Art Katz: Mysteriet med Israel och kyrkan
Serie om 19 kapitel.
Läs fortsättningen kapitel 2 nedan
25/1-05 /LEDARE/ Evangelium i fullt mått
EVANGELIUM I FULLT MÅTT
Bertil, Carl Gustaf, George, Gunnar, Kjell, Sven, Wolfgang… De är vänner jag i tacksamhet tänker på denna morgon. Den gemensamma nämnaren är dels Evangelium, dels den personliga aspekten.
Bertil är läraren och biskopen som jag hade som lärare i exegetik i Uppsala. Han gillar Änglarna. Teologiskt och fotbollsmässigt är han en av mina mera betydelsefulla vänner, även om jag inte suttit vid hans sida speciellt många gånger.
Carl Gustaf är mentorn och rådgivaren som inspirerat genom
sitt kunnande, sina kunskaper, det globala nätverket i förnyelse och
mission. Än idag är han en trogen broder i stöd och uppmuntran. Som en
extrabiskop har stått vid min sida.
George är den globale missionären – den person som jag haft
tillfälle och privilegiet att få möta personligen några gånger. Hans
livshistoria är globalt unik. Hans person är fascinerande vad gäller
passion och liv. Hans Walks n’ Talks exercis- och spiritualitetsmässigt
är i en klass för sig. ”Global Passion” är en minnesskrift till honom
efter hans år som ledare för OM. På Lärjungagården i Torestorp häromåret
kom jag att lära känna honom djupare.
Gunnar är innovatören från Himlen som är ett enastående
exempel på vad Gud kan göra i ett företag, samhälle och en nation. Han
har visionärt tagit sig an det omöjliga och fått se det omöjliga
möjliggöras i Herrens kraft och nåd. Samtalen med honom har varit
viktiga avgörande stunder.
Kjell är pionjären i församlingstänkande och bön. Ett möte
med Kjell är alltid ett möte med speciell karaktär. Ett möte med
himmelska bilder och nytt tänkande som gav unga och gamla i Guds
församling inspiration att ge sina liv på nya vägar. Han såg som
Johannes på Patmos i färger som ingen av oss förr sett. Tänker på tårar
som delats under speciella sammanträffanden.
Sven röntenläkaren och forskaren som växlade över och blev
den svenska kristenhetens Lukas är den person som jag fått nådes- och
tidsmässigt mest av för min personliga del. Hundratals timmar har han
gett av sitt hjärta och sitt öra. Hans många föreläsningar och böcker är
långt mera värdefulla än vad fader Gunnars liturgiska huspostilla
betydde under min katolska period. Sven har bl.a. visat på församlingen i
Tessalonike och vad ett Evangelium ”i fullt mått” kunde innebära
[Efterlysning: Vem kan bistå mig med att uppge vilken bok Sven skriver
om detta?].
Wolfgang är den Barnabas som gett av sitt hjärta i stöd,
uppmuntran och i gemensam bönetid. Oförglömliga är alla timmarna med
honom på Skagen, i flygplanet, på flygplatserna, i Israel och hemma i
Bohuslän.
Evangelium ”i fullt mått” - Någon kan i förstone
associera dessa namn med Jönssonligan. I ett avseende är det helt rätt.
”Jag har en plan” - en klassisk replik i det illustra sällskapet – är
det som genomsyrar mina vänners karaktär, väsen och villighet att ge.
Och det är just planen. De har alla den gemensamma nämnaren att leva och
verka i en given plan med deras livsverk. Evangelium har de fått se och
uppleva och delat med sig. Ett Evangelium ”i fullt mått”. Och det är
detta Evangelium, kalla det gärna Full Gospel, som är Missionens och
Kristenhetens källa och kraft. Låt oss i varje nya dag betrakta svensk
kristenhet – The Sweden Body of Christ – i ljuset av den tanke och plan
som finns hos Fadern i Tronrummet,
vilket kan ge oss de nödvändiga nyupptäckterna av Evangelium som vi är
kallade att dela i Mission. I och under bön… tillsammans i hela detta
underbara lands hela underbara Guds församling ”i fullt mått”…
/Dag
24/1-05 Ingrid, Zaki och hjärtat
Hjärtats djupa gemenskap - Samtal i kök och hall med Anna-Lisa och Kristina. De ber mig hälsa, när jag ger mig av på denna nya dags Walks n’ Talks. Vinterland är som en dröm längs Tabergsån. Så skimrande var heller aldrig detta snövita hav av januariskönhet. Samtalet jag sen får vara med om så gott som jag inte ens kunnat föreställa mig. Vi delar det som ligger på våra hjärtan enkelt och rakt; ett helt vanligt samtal. Ändå så välgörande. Hälsningar tas emot och sänds åter. De gäller också Issa och Seyde. Verkliga hälsningar är det som är ens eget djup i hjärtats gemenskap med en annan. Tänk vilken enhet och mission att få bära hälsningar. Att bära bud… det förmedlar hjärtans tillhörigheter.
Begravning som inspirerar - Om tårar: - Jag vet inte var jag skall börja. Men ord som kommer upp i mina tankar är Guds rikes ankomst, ljuvlighet, nåd, ett outgrundligt hopp om framtiden, smärta, tårar (har nog aldrig gråtit så mycket), himlens mysterium, perspektiv. De som sörjde var starka men visst var det många tårar på deras kinder och det var en omtumlande helg.
Även om det var många tårar, var där också skratt. Som kom från hjärtat.
Vi får be för NN att han kommer tillbaka mer än någonsin. För enligt det judiska ordspråket ”Ju mer smärta ju mer glädje.” Begravningen gav mig inspiration till att söka honom än djupare.
Krampen på bussen - Kvinnan mitt emot, kanske 50 år, tittar på mig. - Så där som kvinnor inte brukar titta på mig. Fördelen med ”mig och mitt face” är att det inte är He-Man-attraktivt, men tydligen kan jag ge godhet ett ansikte, plus att mina bruna ögon är djupt varma. - Nå, dummare är jag inte än att jag förstår här är något å färde, så jag frågar: - Kan jag hjälpa till? Vi har precis lämnat Juneporten och passerat Frälsningsarmén och tre-fyra kvarter. Hon tittar på mig. Tyst. Hon har ont, har kramp, säger (som jag uppfattar det ett snabbt tyst): Jesus och håller sig i handtaget under fönstret. Hon måste hem. Jag frågar: Kan jag be för dig. En minuts stilla bön som ingen utom hon hör – och bönens mottagare så klart. Hon går av bussen och ska nu hem och ta den tablett hon inte hade med sig efter sin canceroperation. Ingrid, svarar hon på mitt Vi ses, mitt namn är Dag. Du kan ju titta på den här webbloggen (jag lämnar ett litet kort som Andrea hjälpt mig med; med adressen MissionXp.webblogg.se).
Fåglarnas predikan idag – Svanarna så stolt raka och upprätta i sin hållning predikar med sjöisarna om att det är på det ofrusna vattnet man rör sig i Guds rike, inte i eller på isen. Kan du se de djupare skikten i det enkla konstaterandet? Predikar också om renheten och att gestalta den tid som kommer men som redan är här. Jag hör liksom vore det Svansjön och dess musik i bakgrunden… Zaki kommer stapplande. Idag med rollator. Han är på väg för en kaffe nere i Gallerian. Alltid när vi hälsar varann lyfter Zaki sina händer och säger: Tack gode Gud. Hans lungor är i stort behov av den friska luften. Han behöver extra syre varje andetag, Zaki. Jag undrar, hur länge orkar du? Jag ber om nådens verkan. Fritt vatten utan is… Missionen och bönen går hand i hand. Här och i hela landet, eller hur?
/DAG JustNu månd 23/1 kl 20.50
| må | ti | on | to | fr | lö | sö |
|---|---|---|---|---|---|---|
1
|
2
|
|||||
3
|
4
|
5
|
6
|
7
|
8
|
9
|
10
|
11
|
12
|
13
|
14
|
15
|
16
|
17
|
18
|
19
|
20
|
21
|
22
|
23
|
24
|
25
|
26
|
27
|
28
|
29
|
30 |
| 31 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar