be my witnesses in Jerusalem... and to the ends of the earth" Acts 1:8
Fredrik Franson Missionspionjär
Det var på sommaren 1897. Jag hade på våren kommit från U.S.A. för att på hösten tillträda min plats som predikant i Skövde missionsförsamling. Under midsommarhelgen deltog jag i Helgelseförbundets konferens på Torp i Nerike. Där sammanträffade jag med Fredrik Fransson, som då för tillfället besökte Sverige. Jag kände honom tidigare från Sverige och hade sammanträffat med honom åtskilliga gånger i Chicago.
Men intet möte hade gjort ett sådant intryck på mig som detta nu vid Torp. Fransson sökte med sin bön och sitt öga efter en man, vilken likt honom själv kunde i Alliansmissionens intresse resa jorden runt och väcka intresse för missionens heliga sak. Kanske ansåg han mig äga någon förutsättning för en dylik gärning. Aldrig skall jag glömma hans ivriga fråga: Är du förlovad? Hans syntes vara glad över att jag kunde säga, att så ej var förhållandet. Så framlade han sin plan för mig. Jag skulle resa till Kina, Japan, Indien samt över Stilla havet till U.S.A. Därifrån till Sydamerika och tillbaka till Europa, besöka Afrika, Zululandet, Abessinien, Palestina och Spanien och genom Frankrike och Tyskland till Sverige igen och så därifrån samma tur i omvänd riktning. Då jag nämnde, att jag redan lovat att komma till Skövde, sade han helt kategoriskt: De få ta en annan. Jag skall skriva till dem, så du blir löst från ditt löfte. - Då jag nämnde om mitt föräldrahem och de plikter, detta kunde medföra, blev svaret lika bestämt. Det gäller att för Jesu skull övergiva fader, moder, hem och allt. Då jag ännu stod tvekande, sade han: Kom låt oss ha en bönestund tillsammans. - Det är egentligen den bönestunden, som är mitt djupaste minne.
Vi gingo in i ett rum för oss själva. Dörren stängdes, och vi böjde våra knän. Jag fick höra en världsmissionär bedja. Aldrig har jag hört en liknande bön. Jag lyssnade, gripen i mitt innersta. Han bad, under det att tårar rullade ned för hans kinder. Samma missionsplan, som han förut skisserat för mig, följde han i sin bön med en noggrannhet och en sakkännedom, som kom mig att häpna. Han gick från land till land, från missionsstation till missionsstation och till stationernas utposter. Han nämnde missionärerna och deras infödda medhjälpare vid namn. Han kände allt och allas behov. På en plats behövdes en ny station, på en annan ett nytt tak på den de hade. På en annan plats behövdes skolverksamhet och förstärkning av arbetskrafter. PÅ en annan plats behövdes förhållandet med myndigheterna att ordnas. Några behövde särskild hjälp i sina språkstudier. Andra hade andra olika behov. Allt, allt, allt lades fram inför Gud i brinnande, ja, av Kristi kärlek flammande bön. Intet studium har kunnat ge mig en så överskådlig missionskunskap som denna världsmissionärens bön skänkte mig.
Hur länge Fransson bad, kan jag ej säga. Man har helt enkelt ingen klocka i en dylik stund. Men vad jag vet var, att vi stego båda upp med tårfyllda ögon och slöto varandra i famn. Likaså vet jag, att jag aldrig glömmer den bönestunden. Jag hade sett och känt en världsmissionärs hjärta glöda. Jag har hört mången under tårar bedja för sin församling, för sitt eget och för det särskilda missionssällskapets missionsfält. Här fick jag höra en, som bad för all mission på alla fält. Det födes ej många dylika män. Deras kallelse gör dem måhända verklighetsfrämmande för mycket, som vi tycka är så betydelsefullt. Men de äro män, som sett världen avspeglas i Jesu ögon. De ha sett den köpt åt Gud genom Kristi blod. De behärskas av den enda passion, att Gud skall få igen sin förlorade värld. -
---
Artikeln om Fredrik Franson skrev pastor Fritz Petersson i Sv. Mbl. 1925.
Bilden på Franson från Evangeliska Östasienmissionen EÖA
>> Fredrik Franson
---
Fredrik Franson föddes 17 juni 1851 i Pershyttan, Närke, och dog den 2 augusti 1908 i Idaho Springs, Colorado.
Läs mera om Franson på följande webbsidor:
- SAM
>> Svenska Alliansmissionen
Tidningen Dagen
- Eskil Albertssons recension
>> Eldprofeten
- History Mission
>> Kina Indien Sydafrika
---
Den svenska kristenheten gläds över pionjärer som exempelvis Olaus Petri, Henric Schartau, Nathan Söderblom, Peter Fjellstedt, Carl Olof Rosenius, Fredrik Franson, Lewi Pethrus och många flera för vad de fått betyda. Under Torpkonferensen 1897 var Fredrik Franson med. På skilda håll i Sverige och Europa arrangeras under sommaren många ungdomssamlingar, bl.a Torpkonferensen i Närke, Gullbranna Festivalen, TeenStreet i München, Världsungdomsdagarna i Köln. Må Den svenska kristenhetens bön vara att Herren reser upp nya pionjärer i sin kyrka.
/DS
Missionen & Kyrkan
A d m i n i s t r a t ö r e r
En missionär talade om ansvaret för yttre missionen, som vilar på varje kristen, på följande originella sätt:
"Om din far testamenterade till dig och din bror en viss egendom, och din bror bodde så långt borta, att han inte skulle kunna få sin del - såvida du inte sände den till honom - skulle du då under dessa omständigheter känna dig fri att bestämma antingen du skulle sända honom hans del eller inte?
Och om det hände, att du sände honom hans del av arvet, skulle du då tycka, att du vore värd särskild tacksamhet?
Detta är den yttre missionen. Vi talar om den "fattiga hedningen" Varför är hedningen fattig? Emedan han inte mottagit den del av arvet, som vår Fader lämnat."
Bristande ansvar för den yttre missionen hos Guds församling har vållat stillestånd och ljumhet på månget ställe.
Där församlingen med hela sitt hjärta omfattar storheten av sitt uppdrag och känner sitt ansvar som förvaltare av Guds mångfaldiga nåd och strävar att verkställa Herrens verk och sprida ljuset vida omkring, där är Herren verksam genom sin Ande, och där låter han sina välsignelser följa varje företag och varje enskild medlem.
Men å andra sidan, där kristna förfaller i liknöjdhet rörande denna viktiga sak, uppstår ofta varjehanda strider, svårigheter och osämja, som aldrig skulle ha förekommit, om församlingen varit upptagen med träget och troget missionsarbete. De skulle då inte ha haft tid att nagelfara varandra.
Missionssinnet skulle ha tänt kärlek, väckt livaktighet, framkallat andliga gåvor, och fridens och välsignelsens frukter skulle skördats under glädje.
Är församlingen Guds administratör av det stora, rika, andliga arvet? Hur ska det då gå för mången på redovisningens dag?
---
Administreras missionsuppdraget på ett ansvarsfullt sätt av Den svenska kristenheten - med alla enskilda kyrkor, lokalförsamlingar och samfund - eller med bristande ansvar? Hur är det med ljumheten och kärlekens eld? Förvaltningen av Guds mångfaldiga nåd behöver "ansvarsfrihet" inför räkenskapsårets slut. Nådens, omvändelsens och väckelsens Ande är varje dag pingstens särskilda bön…
/DS
Fotnot: Notisen om Administratörer ovan är saxad ur SAM:s missionstidning Trosvittnet nr 12 den 15/6 1918.
Carl Olof Rosenius Intervju (5)
INTERVJU MED CARL OLOF ROSENIUS
Carl Olof, vill Du säga något om Din barndom?
- Jag föddes som det tredje barnet i familjen den 3 februari år 1816 i Nysätra församling cirka sju mil norr om Umeå. Vi flyttade ofta för min far Anders Rosenius, som var präst, blev ofta förflyttad av stiftets ledning.
Är det något särskilt du kommer ihåg från barndomen?
- Jag minns, att jag ofta gick för mig själv ute i skogen. Det hände att jag brottades med tanken, att det kanske inte alls finns någon Gud, att det var påhitt alltihop. En gång fick jag för mig att jag skulle få ett bevis på det. Jag band en bindel för ögonen. Kunde jag gå rakt fram till knuten av ladugården, då kunde jag vara övertygad om att Gud finns som kan leda mig rätt.
Gick det?
- När jag gått en bit var det som om en osynlig hand hindrade mig. Jag stannade och tog av bindeln. Ett steg till och jag hade fallit ner i en öppen brunn. Det tyckte jag var en övertygande bevis på att Gud finns.
Vad minns du från tonåren?
- En gång när jag var 15 år och skulle äta frukost tog jag en gammal bok som låg på bordet och tittade i den. "Doktor Erik Pontoppidans härliga 'trosspegel'" stod det som titel på den. Jaha, då är det väl bäst att spegla sin tro då, tänkte jag och började läsa. På tredje sidan skrev författaren, att man kan modigt bekänna den kristna tron, ja, även dö för den, man kan göra under i Jesu namn och ändå fara till helvete. Jag kom inte från det jag läst.
Jag minns också att jag ofta gick ut i skogen tog mat med mig och satte mig och läste Bibeln och Luthers skrifter.
Du har vid något tillfälle, när du ännu var ung, predikat för biskopen i Härnösand och hans familj.
- Ja, det var vid en gudstjänst med nattvard. Biskopen sa, att han blev ledsen av att höra min predikan. Efteråt vid middagen kallade han fram mig inför prästerskapet och sa, att både han och hans familj knappt kunnat gå till nattvarden. Jag hade predikat mot gärningarnas rättfärdighet och framhållit trons rättfärdighet. Biskopen höll nu ett långt tal, där han försökte stödja sig på Bibeln för att visa att gärningarna är nödvändiga för att vi skall bli saliga. Jag gick emot biskopen och visade att frälsningen beror inte på oss och vad vi gör utan på vad Kristus gjort för oss.
Vad sa biskopen då?
- Han blev tyst, men när jag flyttade från Härnösand önskade han mig frid och välsignelse.
Carl Olof, har Du tvivlat någon gång på att Gud finns mer än då Du var barn?
- Jo visst har jag det. I slutet av maj 1839 kom jag till Länna utanför Stockholm för att undervisa två söner till en grevinna. Här fanns ingen som jag kunde dela min tro med. Jag började starkt tvivla på att Gud finns, för han hörde inte mina böner om att kunna fortsätta mina studier till präst. Jag mente, att det var så självklart, att jag skulle bli präst, så jag inte behövde be att Guds vilja skulle ske. När jag såg att Gud inte hörde min bön, började jag tänka, att det inte finns någon Gud. Särskilt minns jag en kväll då jag bad på mina knän i mitt lilla rum. Plötsligt reste jag mig och sa: "Vilken galenskap! Vem pratar jag med? Skulle Gud finnas här i mitt lilla rum? Nej, vilken dårskap!"
Men det fanns en annan fråga, som jag brottades med.
Vad då?
- Det var om Bibeln innehåller Guds Ord. Jag fick hjälp av en engelsk präst som hette Scott i Stockholm. Men efter ett tag var det som tidigare: Vem vet? Vem vet? tänkte jag. En vecka senare sökte jag upp Scott igen. Scott mente, att fiendens makt beror på att han förvirrar våra tankar. Han vill inte vara med om grundlig forskning. "Skriv därför upp på ett papper allt vad som talar mot och allt som talar för att Bibeln innehåller Guds Ord", sa han. Tre dagar senare var jag fullständigt övertygad om att ALLT i Bibeln hade gudomligt ursprung och var sant. Jag blev så glad. "Allt är sant, helt sant, gudomligt sant och allt är kvar, som jag sörjt som förlorat!" Nu såg jag ännu tydligare än förr. Nu trodde jag på syndernas förlåtelse!
Du är noga med att inte predika utan att ha blivit kallad.
- Ja, det stämmer. Dels var det många, inte minst präster, som mente, att jag inte hade någon kallelse att förkunna Guds Ord. Jag hade ju tänkt att bli präst, men Gud satte hinder för det. Det var säkert för att Gud bestämt att jag skulle arbeta för honom på ett större fält. Jag hade inte kunnat predika om jag inte varit övertygad av både Bibeln och Luthers lära om den trefaldiga kallelsen att jag verkligen var kallad till det. Luther säger att om en bonde säger till en annan: "Kom och undervisa mig i ordet", så är det en lika gudomlig kallelse, som när ett konsistorium kallar. Skillnaden är den att när bonden kallar gäller det bara för just det tillfället.
Kyrkans nya böcker skapade oro i församlingarna.
- Ja, de var en stor orsak till oron. Jag försökte dämpa oron. Det var lätt att tyda det som om jag menade att allt var väl med vår kyrka, prästerna och de nya böckerna. Jag menar, att kyrkans ledning skulle gjort något för att lindra de bedrövade kristnas samveten. Det är alltid lätt att anmärka, klaga och röra upp sinnena, men det är inte så lätt att sedan lugna och leda dem. Det gällde att handla med besinning! Men det var också lätt att sova och glömma sin plikt. Vi kunde inte säga en sak och göra en annan. Den som menar att något är synd, men fortsätter att göra det, för den är det synd.
Jag vet att många separatister inte delade din uppfattning.
- Det stämmer jag fick både brev och personliga samtal. Man måste alltid skilja på kyrkan och enskilda personer i kyrkan. Kyrkan måste bedömas efter sin bekännelse. En del präster är vargar i fårakläder, dem ska man fly från, andra är legoherdar, dem ska man ha fördrag med, och andra är trogna Kristi tjänare, dem ska man älska och inte fly. Jesus säger inte att vi ska fly för andra än för vargarna.
Hur länge ska vi vara kvar i kyrkan?
- Så länge Jesus är där.
Men hur länge tror du, att han är där?
- Så länge människor föds på nytt där, för det är inte ett verk av djävulen. Han som är livet, och bara han, kan föda människor till nytt liv.
Du har förkunnat sådant, som man nästan aldrig hör om idag. Du tar bland annat fram det förhållandet att Guds Son var under lagen.
- Ja, aposteln säger ju: För att friköpa dem, som stod under lagen. Så skulle vi få rätten att vara barn hos Gud. Har du aldrig hört det? Skulle du inte tacka den gudomliga kärleken och låta det vara tillräckligt till frälsning, vad din store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här att han inte gjort det för sin egen räkning utan för att friköpa dem, som stod under lagen. Det är Skriftens centrala budskap, att Kristus är lagens ände! Lagen har nämligen fått sin ände i Kristus till rättfärdighet för var och en som tror (Rom 10:4).
Din utläggning i Dagbetraktelsen eller Husandakten för den 31 mars är välkänd och har betytt mycket för många. Vill du citera något ur den?
- Se nu här: Den syndaförlåtelse, den förlossning som här omtalas tillhör varje människa, from och ofrom, troende och otroende. Du får vara hurdan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup. Detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder utan för din otro, för att du håller dig borta från Kristus. Vill du komma till Gud, bli hans egen och få hans nåd, så finns det inget hinder från Guds sida. Du är alltid välkommen. Herren säger själv: Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut (Joh 6:37). Här är inget undantag: Vem som helst, den som vill, var och en, om dina synder än är blodröda (Jes 1:18). Här är inget undantag, och det beror på att hela syndaskulden är betald och att försoningen gällde och gäller hela världen.
===
Carl Olof Rosenius såg sig inte som något annat än en lekman eller med ett modernare ord som en amatör. Ordet amatör har med kärlek att göra. Hans kärlek till Frälsaren och sina medmänniskor har gjort att han hjälpt och än idag hjälper många att tränga in i Skriften.
Något som talar för vikten av att en stund var dag vara samlade i hemmet till andakt är en vetenskaplig studie, som dr. theol. Njål Skrunes från Norsk Laerarakademi, Bergen, har undersökt. Den företogs bland blivande ingenjörer i mitten av 1980-talet. Där visade det sig att husandakter har en mycket stor betydelse på lång sikt för barnets kristna tro.
Läs Rosenius´ skrifter! Det gör tusentals andra på andra håll i världen. Hans skrifter lär vara översatta till ungefär 30 språk. Än idag är Rosenius ett Guds redskap till att upptäcka vad vi äger i Jesus vår Frälsare.
---
Redan år 1861 skrev dr Baird i juninumret i "The Christian World":
"Förmodligen har ingen i Sverige gjort mer, på ena eller andra sättet, för att återupprätta sanningen och sprida missionens ande bland kyrkorna i det landet (Sverige) än han (Rosenius) har gjort."
I boken "C.O. Rosenius - hans lif och verksamhet", EFS 1909, finns citerat många av de brev Rosenius skrev. Denna "intervju" här ovan med Carl Olof Rosenius bygger i huvudsak på den boken men också något på "Husandakt".
/Mats Giselsson
---
Länkar om C.O. Rosenius
EFS >> EFS Historia
Kristnet.org
>> och Christer Andersson
MSBV
>> länkar
/DS
Christianity - Wherever...
Christianity - Wherever…
The Swedish Christianity needs power and wisdom from Above - needs Grace by the Holy Spirit - for its mission. We have this need for revival together with All the Global Christianity wherever we live; in Spain, Mississippi, India, NY, Russia or wherever in the world we are The body of Christ or Christianity.
Let the early and late History remind us about the Grace from Above. Between 1936 and 1941 our Ethiopian friends received power and wisdom in a wonderful way. May 5, 1936, Addis Ababa, the capital of Ethiopia, had fallen to Mussolini's invading armies. Emperor Haile Selassie had to flee. Barefoot Ethiopian soldiers resisted bravely against tanks and mustard gas, but the Italians won.
Soon the victors came for the missionaries, who left just 48 baptized Christians behind them in Wallamo. These had the Gospel of Mark and a few other passages of scripture in their language, but few knew enough to read even that. Several of the Christians already knew first hand what persecution was like, having experienced it from heathen neighbours. The missionaries prayed constantly.
Read the whole Story >> His Story in Ethiopia
The Swedish Christianity remembers in a special way what has happened in Ethiopia and the Christianity there. We praise the Lord for the given Grace and also for the privilege the Swedish church got to assist these friends in Africa.
The history reminds us in The Swedish Christianity and also The Global Christianity that the Lord is mighty to reveal his love and presence anew over his children wherever we are.
/DS
The Swedish Christianity needs power and wisdom from Above - needs Grace by the Holy Spirit - for its mission. We have this need for revival together with All the Global Christianity wherever we live; in Spain, Mississippi, India, NY, Russia or wherever in the world we are The body of Christ or Christianity.
Let the early and late History remind us about the Grace from Above. Between 1936 and 1941 our Ethiopian friends received power and wisdom in a wonderful way. May 5, 1936, Addis Ababa, the capital of Ethiopia, had fallen to Mussolini's invading armies. Emperor Haile Selassie had to flee. Barefoot Ethiopian soldiers resisted bravely against tanks and mustard gas, but the Italians won.
Soon the victors came for the missionaries, who left just 48 baptized Christians behind them in Wallamo. These had the Gospel of Mark and a few other passages of scripture in their language, but few knew enough to read even that. Several of the Christians already knew first hand what persecution was like, having experienced it from heathen neighbours. The missionaries prayed constantly.
Read the whole Story >> His Story in Ethiopia
The Swedish Christianity remembers in a special way what has happened in Ethiopia and the Christianity there. We praise the Lord for the given Grace and also for the privilege the Swedish church got to assist these friends in Africa.
The history reminds us in The Swedish Christianity and also The Global Christianity that the Lord is mighty to reveal his love and presence anew over his children wherever we are.
/DS
Oscar Bernadotte "Se, här en plats..."
***
Se, här en plats nära intill mig
Predikan av prins Oscar Bernadotte
Malmö 22 februari 1927
"Se här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan" (Ex 33:17-23).
Ordet talar om en välsignad tillflyktsort för ett sargat människohjärta. När lärjungarna voro trötta och behövde vederkvickelse, sade Jesus till dem: Kommen med mig avsides och vilen eder.
De behövde förnyelse, krafter, nytt mod, och allt detta kunde endast Mästaren giva dem. Intet är så gott för en människa som vilan hos Jesus. Skriften omtalar, att den lärjunge Jesus älskade, Johannes, låg vid Jesu hjärta. Det är en välsignad plats, en ljuvlig tillflyktsort för envar, som behöver vila. För vårt andliga livs fördjupande, måste vi uppsöka den platsen, förbliva där. -
Moses var en ledare för Guds folk, en man som erfarit livets växlingar, en människa som varit med om härliga segrar men ock mött svåra motgångar. Han hade mött Gud, som hade talat med honom som den ena människan talar med den andra. Han hade funnit nåd inför Gud, och Gud kände hans namn. Herren hade uppenbarat sina planer för honom, hade framlagt sina föreskrifter och tolkat sina planer, såsom arkitekten delgiver byggmästaren sina skisser. Gud hade givit honom ett stort uppdrag. Liksom Mose skola också vi, Herrens vänner, noga sätta oss in i Guds planer med avseende å oss och vår livsuppgift. Vi skola taga del av Guds planer, vara glada över det förtroende vi fått, men vi skola aldrig glömma, att vi även ha att räkna med vår egen svaghet och syndens makt över människosjälar.
Vi måste hålla oss mycket nära Herren Jesus, så att vi icke sugas med av världens förrädiska strömvirvlar. Ty det är icke lätt att vara en arbetare i vingården, det är icke lätt att stå som ledare för Guds församling, det har sitt oerhörda ansvar och stora svårigheter att arbeta på förtroendeposter, i söndagsskolan, i ungdomsarbetet, i församlingsvården. Vi behöva mycken hjälp, mycken kraft av höjden, mycken nåd. Som Moses behöva vi ha möte med Gud, dag för dag, stund för stund. Vi behöva höra Hans röst, hålla oss nära Jesus, vila vid hans hjärta.
När Moses kom ned från berget, där han haft möte med Gud, möttes han av sorgliga nyheter. Han fick erfara huru svaga människorna äro och hur syndens makt kan taga herraväldet. Folket hade gripits av oro över att Moses dröjde, de församlade sig kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud. Som kan gå framför oss". Man uppförde guldkalven och gav sig hednisk avgudadyrkan i våld. Vad skulle icke Moses, Herrens man, känna inför detta? Vad skulle han tänka, när han såg sin broder Aron deltaga i dansen kring guldkalven? Och dock hade folket endast få dagar förut med en mun lovat: "Allt vad Herren har sagt, vilja vi göra och lyda".
Ja, vad skall man tänka, när man ser hur världsandan vinner insteg t.o.m. bland dem som kalla sig Guds folk? Vad skall man icke känna, när man märker hur otron och gudsförnekandet vill taga överhand bland vårt folk? Hur ofta möta vi icke, liksom Moses, den erfarenheten: löften, som aldrig infrias. Det gäller för oss att under allt komma ihåg, att vi ha en mäktig Gud. Vi måste se verkligheten sådan den är: våra hjärtan äro så svaga, synden så stark. Vi måste hålla oss nära Jesus. Vi äro ju kallade att tjäna Gud, förhärliga hans namn, vi äro icke satta i världen för att leva ett liv, som bedrövar vår Herre. Inbjudningen går ut till oss alla: "Se här är en plats nära intill mig". […]
I Hebreerbrevet 13:12f läsa vi: "Därför var det ock utanför stadsporten, som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom 'utanför lägret' och bära hans smälek". Liksom Moses slog upp sitt tält utanför lägret, skola vi taga avstånd från denna världens väsende. Detta är ett mycket allvarligt ord: "till honom utanför lägret". Såsom sanna kristna få vi icke rygga tillbaka för smäleken.
Skall vårt andliga liv fördjupas, måste vi söka kraften hos honom, som hänger på förbannelsens trä, smädad och föraktad. I vår tid är världen dock så liberal och tolerant, kristendom är en "privatsak". Våra dagars kristna känna icke världens motstånd så som forna tiders troende. Det motståndet var dock nyttigt. Svårigheterna föra en människa framåt, välbefinnandet leder lätt till sömnaktighet. Må vi kristna se till att vår bekännelse är klar inför världen. Skall det bli verklig kraft i vårt liv, måste vi städse hålla oss utanför lägret. Vi måste hålla skillnaden klar och skarp mellan Kristi anda och världsväsendet.
"Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan". Endast om vi ha vår kraftkälla i platsen vid Jesu hjärta, kunna vi bli till verklig hjälp för våra medmänniskor. Det berättas om en ingenjör, som låg på sitt dödsläger, att han lät kalla till sig en av sina underordnade, en fattig eldare. Denne, en bekännande, ödmjuk kristen, kunde bli sin döende chef till hjälp och vägledning därför att han levde nära sin Mästare. Därför att han hämtade sin kraft från platsen vid Jesu hjärta, kunde Gud använda honom i ett viktigt uppdrag. Stå vi på platsen nära intill Herren, på den fasta klippan, som håller i liv och död, kunna vi också gå Guds ärenden. Där ha vi säker grund. På den klippan kunna vi med förtröstan bygga upp
vårt liv, och på den må vi bygga upp Guds församling. Hur stormarna än vredgat fara fram, skall fästet hålla, klippan bestå.
"Jag skall ropa namnet HERREN framför dig." När Moses vandrade sin väg fram, så gick Herren före honom. Gud fick äran, ty det var Gud man mötte i Moses och hans livs gärning. När Herren går framför en människa, blir hon till välsignelse, och i sitt liv förhärligar hon Gud. Därför må det vara vår bön att Gud måtte ropa namnet HERREN framför oss.
En dansk officer skrev alltid i övre kanten på sitt brevpapper: "Se på Jesus!" Han stod på den fasta klippan, han gav Jesus äran för allt. Så skola också vi leva i ödmjukhet, icke skymma Jesusgestalten, utan alltid visa till Honom, som är begynnelsen och änden. Han är den eviga klippan.
"Ställ dig där på klippan." Det är en inbjudning till liv och salighet. Ha vi mottagit inbjudningen, ha vi ställt oss på den fasta klippan, skola vi få erfara att Gud kan använda också oss, hans ringaste tjänare, till att sprida välsignelse bland våra medmänniskor. Amen.
===
Ledare i Den svenska kristenheten känner igen sig i prins Oscars förkunnelse, vare sig vi är söndagsskollärare, scoutledare eller biskopar. Oscar Bernadotte kunde känna igen sig i Moses kanske med särskild tanke på Mose liv som prins i Faraos hov.
Ledare i Den svenska kristenheten behöver hålla sig nära Jesu hjärta, för att inte dras in de förädiska strömvirvlarna från denna världens väsende.
Ledare i Den svenska kristenheten - vare sig vi är barntimmeledare eller
Präster/ pastorer - behöver hjälp från Pingstens Ande att fördjupas i livet med Kristus Jesus som vill vara med oss "utanför lägret". Orden från 1927 gäller, ja, de är än mera uppfordrande i dag: "må vi kristna se till att vår bekännelse är klar inför världen. Skall det bli verklig kraft i vårt liv, måste vi städse hålla oss utanför lägret. Vi måste hålla skillnaden klar och skarp mellan Kristi anda och världsväsendet"
---
Om prins Oscar Carl August Bernadotte (1859-1953)
Se >> Oscar Bernadottes liv
---
/DS
Se, här en plats nära intill mig
Predikan av prins Oscar Bernadotte
Malmö 22 februari 1927
"Se här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan" (Ex 33:17-23).
Ordet talar om en välsignad tillflyktsort för ett sargat människohjärta. När lärjungarna voro trötta och behövde vederkvickelse, sade Jesus till dem: Kommen med mig avsides och vilen eder.
De behövde förnyelse, krafter, nytt mod, och allt detta kunde endast Mästaren giva dem. Intet är så gott för en människa som vilan hos Jesus. Skriften omtalar, att den lärjunge Jesus älskade, Johannes, låg vid Jesu hjärta. Det är en välsignad plats, en ljuvlig tillflyktsort för envar, som behöver vila. För vårt andliga livs fördjupande, måste vi uppsöka den platsen, förbliva där. -
Moses var en ledare för Guds folk, en man som erfarit livets växlingar, en människa som varit med om härliga segrar men ock mött svåra motgångar. Han hade mött Gud, som hade talat med honom som den ena människan talar med den andra. Han hade funnit nåd inför Gud, och Gud kände hans namn. Herren hade uppenbarat sina planer för honom, hade framlagt sina föreskrifter och tolkat sina planer, såsom arkitekten delgiver byggmästaren sina skisser. Gud hade givit honom ett stort uppdrag. Liksom Mose skola också vi, Herrens vänner, noga sätta oss in i Guds planer med avseende å oss och vår livsuppgift. Vi skola taga del av Guds planer, vara glada över det förtroende vi fått, men vi skola aldrig glömma, att vi även ha att räkna med vår egen svaghet och syndens makt över människosjälar.
Vi måste hålla oss mycket nära Herren Jesus, så att vi icke sugas med av världens förrädiska strömvirvlar. Ty det är icke lätt att vara en arbetare i vingården, det är icke lätt att stå som ledare för Guds församling, det har sitt oerhörda ansvar och stora svårigheter att arbeta på förtroendeposter, i söndagsskolan, i ungdomsarbetet, i församlingsvården. Vi behöva mycken hjälp, mycken kraft av höjden, mycken nåd. Som Moses behöva vi ha möte med Gud, dag för dag, stund för stund. Vi behöva höra Hans röst, hålla oss nära Jesus, vila vid hans hjärta.
När Moses kom ned från berget, där han haft möte med Gud, möttes han av sorgliga nyheter. Han fick erfara huru svaga människorna äro och hur syndens makt kan taga herraväldet. Folket hade gripits av oro över att Moses dröjde, de församlade sig kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud. Som kan gå framför oss". Man uppförde guldkalven och gav sig hednisk avgudadyrkan i våld. Vad skulle icke Moses, Herrens man, känna inför detta? Vad skulle han tänka, när han såg sin broder Aron deltaga i dansen kring guldkalven? Och dock hade folket endast få dagar förut med en mun lovat: "Allt vad Herren har sagt, vilja vi göra och lyda".
Ja, vad skall man tänka, när man ser hur världsandan vinner insteg t.o.m. bland dem som kalla sig Guds folk? Vad skall man icke känna, när man märker hur otron och gudsförnekandet vill taga överhand bland vårt folk? Hur ofta möta vi icke, liksom Moses, den erfarenheten: löften, som aldrig infrias. Det gäller för oss att under allt komma ihåg, att vi ha en mäktig Gud. Vi måste se verkligheten sådan den är: våra hjärtan äro så svaga, synden så stark. Vi måste hålla oss nära Jesus. Vi äro ju kallade att tjäna Gud, förhärliga hans namn, vi äro icke satta i världen för att leva ett liv, som bedrövar vår Herre. Inbjudningen går ut till oss alla: "Se här är en plats nära intill mig". […]
I Hebreerbrevet 13:12f läsa vi: "Därför var det ock utanför stadsporten, som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom 'utanför lägret' och bära hans smälek". Liksom Moses slog upp sitt tält utanför lägret, skola vi taga avstånd från denna världens väsende. Detta är ett mycket allvarligt ord: "till honom utanför lägret". Såsom sanna kristna få vi icke rygga tillbaka för smäleken.
Skall vårt andliga liv fördjupas, måste vi söka kraften hos honom, som hänger på förbannelsens trä, smädad och föraktad. I vår tid är världen dock så liberal och tolerant, kristendom är en "privatsak". Våra dagars kristna känna icke världens motstånd så som forna tiders troende. Det motståndet var dock nyttigt. Svårigheterna föra en människa framåt, välbefinnandet leder lätt till sömnaktighet. Må vi kristna se till att vår bekännelse är klar inför världen. Skall det bli verklig kraft i vårt liv, måste vi städse hålla oss utanför lägret. Vi måste hålla skillnaden klar och skarp mellan Kristi anda och världsväsendet.
"Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan". Endast om vi ha vår kraftkälla i platsen vid Jesu hjärta, kunna vi bli till verklig hjälp för våra medmänniskor. Det berättas om en ingenjör, som låg på sitt dödsläger, att han lät kalla till sig en av sina underordnade, en fattig eldare. Denne, en bekännande, ödmjuk kristen, kunde bli sin döende chef till hjälp och vägledning därför att han levde nära sin Mästare. Därför att han hämtade sin kraft från platsen vid Jesu hjärta, kunde Gud använda honom i ett viktigt uppdrag. Stå vi på platsen nära intill Herren, på den fasta klippan, som håller i liv och död, kunna vi också gå Guds ärenden. Där ha vi säker grund. På den klippan kunna vi med förtröstan bygga upp
vårt liv, och på den må vi bygga upp Guds församling. Hur stormarna än vredgat fara fram, skall fästet hålla, klippan bestå.
"Jag skall ropa namnet HERREN framför dig." När Moses vandrade sin väg fram, så gick Herren före honom. Gud fick äran, ty det var Gud man mötte i Moses och hans livs gärning. När Herren går framför en människa, blir hon till välsignelse, och i sitt liv förhärligar hon Gud. Därför må det vara vår bön att Gud måtte ropa namnet HERREN framför oss.
En dansk officer skrev alltid i övre kanten på sitt brevpapper: "Se på Jesus!" Han stod på den fasta klippan, han gav Jesus äran för allt. Så skola också vi leva i ödmjukhet, icke skymma Jesusgestalten, utan alltid visa till Honom, som är begynnelsen och änden. Han är den eviga klippan.
"Ställ dig där på klippan." Det är en inbjudning till liv och salighet. Ha vi mottagit inbjudningen, ha vi ställt oss på den fasta klippan, skola vi få erfara att Gud kan använda också oss, hans ringaste tjänare, till att sprida välsignelse bland våra medmänniskor. Amen.
===
Ledare i Den svenska kristenheten känner igen sig i prins Oscars förkunnelse, vare sig vi är söndagsskollärare, scoutledare eller biskopar. Oscar Bernadotte kunde känna igen sig i Moses kanske med särskild tanke på Mose liv som prins i Faraos hov.
Ledare i Den svenska kristenheten behöver hålla sig nära Jesu hjärta, för att inte dras in de förädiska strömvirvlarna från denna världens väsende.
Ledare i Den svenska kristenheten - vare sig vi är barntimmeledare eller
Präster/ pastorer - behöver hjälp från Pingstens Ande att fördjupas i livet med Kristus Jesus som vill vara med oss "utanför lägret". Orden från 1927 gäller, ja, de är än mera uppfordrande i dag: "må vi kristna se till att vår bekännelse är klar inför världen. Skall det bli verklig kraft i vårt liv, måste vi städse hålla oss utanför lägret. Vi måste hålla skillnaden klar och skarp mellan Kristi anda och världsväsendet"
---
Om prins Oscar Carl August Bernadotte (1859-1953)
Se >> Oscar Bernadottes liv
---
/DS
Yngve Brilioth - Enock H Skooglund
V I S I O N "H A N D - I - H A N D"
Yngve Brilioth, biskop i Växjö stift, och Enock H. Skooglund, missionsföreståndare för Svenska Alliansmissionen [SAM], är ett gott exempel på visionen "hand-i-hand", "brodershand" och vad erkännande kan betyda i Den svenska kristenheten.
Under krönikerubriken Var fjortonde dag skriver Enock H. Skooglund i SAM's missionstidning, TROSVITTNET, 1942:46 om sin broder och biskop Yngve Brilioth, och artikeln andas den kärlek som Kyrkans Herre initierat.
***
Jönköping har nyligen haft ett celebert besök av Växjö stifts biskop, Yngve Brilioth. Biskopen är en man, som vet att uppskatta andligt arbete, vem som än utför det. Så har han under sitt visitationsbesök i vår stad givit uttryck för sitt varma erkännande av Svenska Alliansmissionens arbete inom stiftet. För detta äro vi honom uppriktigt tacksamma. I grund och botten är ju allt andligt arbete icke framför allt ett arbete för någon kyrkoform, vare sig statskyrka eller frikyrka, utan ett arbete för vår Herre och Mästare, Jesus Kristus. I arbetet för honom hava gudfruktiga präster och enkla Herrens vittnen av folket, icke minst inom vår inre mission, Jönköpings Missionsförening, i gången tid arbetat hand i hand.
Det skulle vara ett brott mot en helig tradition att stöta bort den brodershand, som biskop Brilioth räcker oss. Fastmer tacka vi Gud för sådana handlingar av innehavaren i S:t Sigfrids gamla biskopsstol. På samma gång vilja vi giva uttryck åt en innerlig längtan att hand i hand med de kristna av alla trossamfund, så framt tron är grundad på Kristus, få verka för att vinna Sveriges folk och även andra folk för vår högtlovade Herre och Frälsare. Detta betyder givetvis icke att någon skulle uppgiva den egenart i sitt arbete, som Herren har givit åt var och en. Inom Svenska Alliansmissionen vilja vi, under Guds Andes ledning, söka att förvalta det heliga arv, som givits oss av våra banbrytande föregångare. Må Gud giva oss sin kraft och nåd därtill!
---
"Banbrytande föregångare" i kyrkohistorien vare sig i fornkyrkans, medeltidens eller under sen svensk kyrkohistoria som i artikeln ovan är utmanande och uppmuntrande exempel i den dagsaktuella situationen i Den svenska kristenheten. Uttrycken som missionsföreståndaren Skooglund använder i relationen till S:t Sigfridsbiskopen Brilioth skildrar värme, närhet och vision sprungen ur Joh 17:21:
"Hand i hand" - "brodershand" samt "innerlig längtan att hand i hand med de kristna av alla trossamfund… få verka för att vinna Sveriges folk och även andra folk för vår högtlovade Herre och Frälsare."
/DS
An Arena for Three
A N A R E N A F O R T H R E E
- Protestant, Catholic and Orthodox
The three great divisions of Christendom…
The Christian journal Touchstone has a brilliant statement, where they pro primo say that the Magazine is "conservative in doctrine and eclectic in content" with editors and readers from the three great divisions of Christendom - Protestant, Catholic and Orthodox.
The mission to provide a place…
Secondly has the Magazine the mission to provide a place where "Christians of various backgrounds can speak with one another on the basis of shared belief in the fundamental doctrines of the faith as revealed in Holy Scripture and summarized in the ancient creeds of the Church."
***
About the Magazine:
Edited by a bevy of mainly younger Protestants, Orthodox, and Roman Catholics, Touchstone advances an ecumenism of orthodoxy defined by the Great Tradition.
-Richard John Neuhaus, Editor-in-Chief, First Things
Touchstone serves the most significant form of ecumenical endeavor today: the rallying and coalescing of those in all the churches who stand for doctrinal, moral, and devotional orthodoxy.
-J. I. Packer Author, Knowing God
Touchstone is a voice that greatly needs to be heard in today's Christian world. If this is what robust ecumenism means, we need more of it!
-Kallistos Ware, Bishop of Diokleia & Spalding Lecturer in Eastern Studies at Oxford University
***
Among Swedish writers and contributing editors is Folke T. Olofsson.
God & the Genesis of Gender The Trustworthy Biblical Design of Man & Woman by Folke T. Olofsson, first appeared in the September 2001 issue of Touchstone.
See >> Folke T Olofsson
In the Christianity - and in The Swedish Christianity - we should question if we need different Arenas for the three main lines in Christianity - Protestant, Catholic and Orthodox.
Reflections… Are there any Arenas in Sweden? If we have an Answer, is the further Question: Do we need Arenas with a wider Spectrum including more Partakers? Are we to be content with Arenas like Conferences run by the Dioceses and all the Organisations (for example with OASIS, aKF, Gullbranna, SSB, EFK, EFS etc)? And, do we need anything like an arena as Touchstone in Sweden for our needs, run by SKR or anyone else?
/DS
- Protestant, Catholic and Orthodox
The three great divisions of Christendom…
The Christian journal Touchstone has a brilliant statement, where they pro primo say that the Magazine is "conservative in doctrine and eclectic in content" with editors and readers from the three great divisions of Christendom - Protestant, Catholic and Orthodox.
The mission to provide a place…
Secondly has the Magazine the mission to provide a place where "Christians of various backgrounds can speak with one another on the basis of shared belief in the fundamental doctrines of the faith as revealed in Holy Scripture and summarized in the ancient creeds of the Church."
***
About the Magazine:
Edited by a bevy of mainly younger Protestants, Orthodox, and Roman Catholics, Touchstone advances an ecumenism of orthodoxy defined by the Great Tradition.
-Richard John Neuhaus, Editor-in-Chief, First Things
Touchstone serves the most significant form of ecumenical endeavor today: the rallying and coalescing of those in all the churches who stand for doctrinal, moral, and devotional orthodoxy.
-J. I. Packer Author, Knowing God
Touchstone is a voice that greatly needs to be heard in today's Christian world. If this is what robust ecumenism means, we need more of it!
-Kallistos Ware, Bishop of Diokleia & Spalding Lecturer in Eastern Studies at Oxford University
***
Among Swedish writers and contributing editors is Folke T. Olofsson.
God & the Genesis of Gender The Trustworthy Biblical Design of Man & Woman by Folke T. Olofsson, first appeared in the September 2001 issue of Touchstone.
See >> Folke T Olofsson
In the Christianity - and in The Swedish Christianity - we should question if we need different Arenas for the three main lines in Christianity - Protestant, Catholic and Orthodox.
Reflections… Are there any Arenas in Sweden? If we have an Answer, is the further Question: Do we need Arenas with a wider Spectrum including more Partakers? Are we to be content with Arenas like Conferences run by the Dioceses and all the Organisations (for example with OASIS, aKF, Gullbranna, SSB, EFK, EFS etc)? And, do we need anything like an arena as Touchstone in Sweden for our needs, run by SKR or anyone else?
/DS
Trädet som grönskar
T R Ä D E T S O M G R Ö N S K A R...
Om Den svenska kristenheten
***
Den enda kända naturliga växtplatsen för det märkliga trädet Populus tremula erectus - pelarasp - är dungen bakom Högshults tidigare skola utanför Älgarås i utkanten av Tiveden. Upptäckten gjordes omkring 1840. Nu finns det mängder av pelaraspar i dessa trakter som härstammar från den dungen.
Intill Strömsbergs gård står tre höga pelaraspar som likt "pelare håller himlen uppe", berättar Rolf Söderberg och skildrar historien kring om Älgaråsaspen.
***
"Den trolska granen" har vinterstormen knäckt där den ligger slagen till marken, död och med en ålder av över 200 år. Nu står lyckligtvis en annan lika gammal trolsk och död gammal gran i grannskapet och får väl axla epitetet "trolska granen" i fortsättningen. En mäktig märklig syn är detta döda gamla träd från 1700-talets slut. Från den tid då Långe Jan Sveriges högsta fyr invigs på Ölands södra udde, Svenska Akademin grundas av Gustav III och tyska sagoförfattaren Jacob Grimm, en av bröderna Grimm, föds.
***
Ekstubben vid Kurirvägen inte långt från EuroStop som bara ser ut som en ekstubbe men är en gammal vildapel som ser död ut men som grönskar…
***
Strömsbergsskogens äldsta träd - den Stora eken som har sextio år på nacken när Gustav Vasa utropas till kung 6 juni 1523 - står majestätiskt där den möter oss. Skogsekens historia innefattar nationen Sveriges historia, eftersom den svenska nationalstaten kom till med Gustav Vasa. Eken är äldre än nationen Sverige... över 540 år gammal.
***
Orden ur Psaltaren 1 och Hesekiel 17 har måhända ett och annat att säga Den svenska kristenheten utifrån bilderna av träden Pelaraspen, Trolska granen, Stora eken och vildapeln...
Den som har öron han höre…
Salig är den som… har sin glädje i Herrens ord och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar.
Så säger Herren, HERREN: Alla markens träd skall förstå att jag, HERREN, har böjt ner det höga trädet och upphöjt det låga trädet, och låtit det friska trädet torka och det torra trädet grönska. Jag, HERREN, har talat och skall göra det.
/DS
Fotnot:
Skogsvandringarna kring Strömsberg skildras i Jönköpings-Posten, 10 maj 2005, sid. 14.
Om Den svenska kristenheten
***
Den enda kända naturliga växtplatsen för det märkliga trädet Populus tremula erectus - pelarasp - är dungen bakom Högshults tidigare skola utanför Älgarås i utkanten av Tiveden. Upptäckten gjordes omkring 1840. Nu finns det mängder av pelaraspar i dessa trakter som härstammar från den dungen.
Intill Strömsbergs gård står tre höga pelaraspar som likt "pelare håller himlen uppe", berättar Rolf Söderberg och skildrar historien kring om Älgaråsaspen.
***
"Den trolska granen" har vinterstormen knäckt där den ligger slagen till marken, död och med en ålder av över 200 år. Nu står lyckligtvis en annan lika gammal trolsk och död gammal gran i grannskapet och får väl axla epitetet "trolska granen" i fortsättningen. En mäktig märklig syn är detta döda gamla träd från 1700-talets slut. Från den tid då Långe Jan Sveriges högsta fyr invigs på Ölands södra udde, Svenska Akademin grundas av Gustav III och tyska sagoförfattaren Jacob Grimm, en av bröderna Grimm, föds.
***
Ekstubben vid Kurirvägen inte långt från EuroStop som bara ser ut som en ekstubbe men är en gammal vildapel som ser död ut men som grönskar…
***
Strömsbergsskogens äldsta träd - den Stora eken som har sextio år på nacken när Gustav Vasa utropas till kung 6 juni 1523 - står majestätiskt där den möter oss. Skogsekens historia innefattar nationen Sveriges historia, eftersom den svenska nationalstaten kom till med Gustav Vasa. Eken är äldre än nationen Sverige... över 540 år gammal.
***
Orden ur Psaltaren 1 och Hesekiel 17 har måhända ett och annat att säga Den svenska kristenheten utifrån bilderna av träden Pelaraspen, Trolska granen, Stora eken och vildapeln...
Den som har öron han höre…
Salig är den som… har sin glädje i Herrens ord och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar.
Så säger Herren, HERREN: Alla markens träd skall förstå att jag, HERREN, har böjt ner det höga trädet och upphöjt det låga trädet, och låtit det friska trädet torka och det torra trädet grönska. Jag, HERREN, har talat och skall göra det.
/DS
Fotnot:
Skogsvandringarna kring Strömsberg skildras i Jönköpings-Posten, 10 maj 2005, sid. 14.
Lewis-citat (4)
Friendship is born at that moment when one person says to another:
"What! You, too? Thought I was the only one."
C.S. Lewis
---
Den svenska kristenheten har en oändlig rikedom i olikheter, vari mången kan upptäcka delaktighetens vänskap precis utifrån den speciella originella förutsättning C.S. Lewis avser med sitt uttalande ovan. Eller hur...
/DS
C. O. Rosenius (4)
AGATHA ROSENIUS
Agatha Rosenius - född 10/9 1814 och död 29/8 1874 - var hustru till Carl Olof Rosenius.
Agatha var dotter till lanträntmästaren Erik Lindberg och Elisabeth Catharina f Nordlund. Som ung blev hon omvänd och hennes måtto blev "helt för Jesus - helt från världen". Ingen i hennes familj var kristen så Agatha hade det inte så lätt i hemmet.
Efter ett besök i hennes hembygd lär Calle ha sagt, efter att han hört hennes namn nämnas, att han fick en känsla av att hon skulle bli hans hustru. Man uppmuntrade Calle att skriva uppmuntring och tröstebrev till henne. Efter detta steg började en ettårig brevväxling dem emellan. Efter ett tag fick de möjlighet att träffas personligen i det Lindbergska hemmet på Grisbacka, strax utanför Umeå. Rosenius berättar att när de presenterades för varandra tänkte han: "Jaså, så ser den kvinna ut som Gud bestämt åt mig." Efter en tid beskrev Calle sina känslor för Agatha. Svaret från henne var positivt men det skulle dröja några år innan hennes föräldrar tillät att de gifte sig. De gifte sig den 2 augusti 1843 i Umeå. Vigselförrättare var prosten A.A. Grafström.
Det sägs om Agatha att hon var väldigt huslig och att deras hem ständigt var en tillflyktsort för alla Herrens vänner i Stockholm. Bernard Wadström beskriver Agatha: "Ett vänligt fruntimmer med trofasta ögon och intelligent utseende." Vidare säger han: "Under uppbyggligt samtal med henne förflöt en fjärdedels timme fort och angenämt."
Agatha hade också en poetisk gåva och skrev en del sånger. En del av hennes sånger blev införda i Pietisten.
Här är några av sångerna:
* Vad helst här i världen bedrövar min själ (Ack, saliga ro)
* Till fridens hem, det rätta fadershuset
* Ur stormarna ser jag en avlägsen hamn
Agatha levde sex år efter Carls död. Författarinnan Charlotte af Tibell, en av Agathas närmaste vänner, skrev vid hennes död denna dikt:
Agatha levde ett himmelskt liv,
ej skådat av mänskligt öga,
ett liv i tron benådat.
Men ock tillika det livet rika
av helgad kärlek, som ej vill svika
i döden.
Lina Sandell beskrev Agathas sista sjukdomstid och död så här: "Agatha hade varit rätt rask under sommaren och känt sig så fridfull och lycklig men på samma gång viss att snart få gå hem. Det sista var blott ett insomnande utan någon synbar kamp och utan ett ord till avsked. Kort förut hade hon yttrat: 'Hälsa alla kära vänner att det icke är så farligt att dö som vi föreställa oss. Det är blott att stiga i högtidsvagnen och fara hem.' "
Lina Sandell Berg som var nära vän till Agatha och Calle skrev så här till Agathas minne (ett utdrag ur längre gravkväde):
Agatha har gått över floden - så ljöd
en viskning bland vännerna nyss.
Man log genom tårar - hon var ju ej död,
hon hade vid ängelns kyss
blott segrande trätt över gränsen
hon vårdade vad Gud henne gav.
Och därför, o, måtte bönhörelsen skön
ock blomstra i frid på den grav,
som gömmer det älskade hjärtat!
och ljus blev ock dödsskuggans dal.
Han stadfäst sitt ord, vår Förbarmare blid,
att vilken som gömmer hans tal,
skall gå ifrån döden till livet.
Se >> fotografi Agatha Rosenius
---
Artikelserien om C.O. Rosenius är hämtad från Kristnet.org/Rosenius
med tillstånd för publicering här på M'Xp av ed. Christer Andersson.
---
Den Svenska kristenheten påminns både om evighetsperspektiv och vänrelationers betydelse, vilket åskådliggöres genom skildringen av Carl Olof Rosenius' hustru Agatha.
/DS
Agatha Rosenius - född 10/9 1814 och död 29/8 1874 - var hustru till Carl Olof Rosenius.
Agatha var dotter till lanträntmästaren Erik Lindberg och Elisabeth Catharina f Nordlund. Som ung blev hon omvänd och hennes måtto blev "helt för Jesus - helt från världen". Ingen i hennes familj var kristen så Agatha hade det inte så lätt i hemmet.
Efter ett besök i hennes hembygd lär Calle ha sagt, efter att han hört hennes namn nämnas, att han fick en känsla av att hon skulle bli hans hustru. Man uppmuntrade Calle att skriva uppmuntring och tröstebrev till henne. Efter detta steg började en ettårig brevväxling dem emellan. Efter ett tag fick de möjlighet att träffas personligen i det Lindbergska hemmet på Grisbacka, strax utanför Umeå. Rosenius berättar att när de presenterades för varandra tänkte han: "Jaså, så ser den kvinna ut som Gud bestämt åt mig." Efter en tid beskrev Calle sina känslor för Agatha. Svaret från henne var positivt men det skulle dröja några år innan hennes föräldrar tillät att de gifte sig. De gifte sig den 2 augusti 1843 i Umeå. Vigselförrättare var prosten A.A. Grafström.
Det sägs om Agatha att hon var väldigt huslig och att deras hem ständigt var en tillflyktsort för alla Herrens vänner i Stockholm. Bernard Wadström beskriver Agatha: "Ett vänligt fruntimmer med trofasta ögon och intelligent utseende." Vidare säger han: "Under uppbyggligt samtal med henne förflöt en fjärdedels timme fort och angenämt."
Agatha hade också en poetisk gåva och skrev en del sånger. En del av hennes sånger blev införda i Pietisten.
Här är några av sångerna:
* Vad helst här i världen bedrövar min själ (Ack, saliga ro)
* Till fridens hem, det rätta fadershuset
* Ur stormarna ser jag en avlägsen hamn
Agatha levde sex år efter Carls död. Författarinnan Charlotte af Tibell, en av Agathas närmaste vänner, skrev vid hennes död denna dikt:
Agatha levde ett himmelskt liv,
ej skådat av mänskligt öga,
ett liv i tron benådat.
Men ock tillika det livet rika
av helgad kärlek, som ej vill svika
i döden.
Lina Sandell beskrev Agathas sista sjukdomstid och död så här: "Agatha hade varit rätt rask under sommaren och känt sig så fridfull och lycklig men på samma gång viss att snart få gå hem. Det sista var blott ett insomnande utan någon synbar kamp och utan ett ord till avsked. Kort förut hade hon yttrat: 'Hälsa alla kära vänner att det icke är så farligt att dö som vi föreställa oss. Det är blott att stiga i högtidsvagnen och fara hem.' "
Lina Sandell Berg som var nära vän till Agatha och Calle skrev så här till Agathas minne (ett utdrag ur längre gravkväde):
Agatha har gått över floden - så ljöd
en viskning bland vännerna nyss.
Man log genom tårar - hon var ju ej död,
hon hade vid ängelns kyss
blott segrande trätt över gränsen
Rosenii maka - hur ljuvlig och blid,En moder som få uti kärlek och bön
en skogarnas gömda viol.
Hon stått vid hans sida och delat hans strid
och varit för hemmet den sol,
som fröjdade, lyste och värmde.
hon vårdade vad Gud henne gav.
Och därför, o, måtte bönhörelsen skön
ock blomstra i frid på den grav,
som gömmer det älskade hjärtat!
Rosenii enka, hur fridfull hon gickOch Jesus var när med sin himmelska frid,
en tid än bland vännerna här.
Med längtan i hjärtat, men hopp i den blick,
som sträcktes mot hemlandet, där
lik fågeln hon funnit sitt näste.
och ljus blev ock dödsskuggans dal.
Han stadfäst sitt ord, vår Förbarmare blid,
att vilken som gömmer hans tal,
skall gå ifrån döden till livet.
Se >> fotografi Agatha Rosenius
---
Artikelserien om C.O. Rosenius är hämtad från Kristnet.org/Rosenius
med tillstånd för publicering här på M'Xp av ed. Christer Andersson.
---
Den Svenska kristenheten påminns både om evighetsperspektiv och vänrelationers betydelse, vilket åskådliggöres genom skildringen av Carl Olof Rosenius' hustru Agatha.
/DS
Teens to TeenStreet
T e e n s t o T e e n S t r e e t
- till många församlingars glädje…
TeenStreet History >> Europas största ungdomskonferens >> för alla kyrkor och samfund
Varför inte ta vara på möjligheten till en jätteinvestering!?!
Låt djungeltrumman gå om TeenStreet i församlingen, i husförsamlingar, vuxenkretsar och andra grupper…
Vem kan komma med?
Du som är kristen och 13-17 år. Helst några stycken från samma tonårsgrupp och tar med sig en ledare, men om det inte går ska man ha med sig minst en kompis.
Årets Tema?
TeenStreets tema för 2005 är >> Time Machine
FotoGalleri
Se >> massor av bilder
TeenStreet…
Vad säger Ben, Jonas, Maaike, Sara, Niklas, Annemarie, Rianne, Antal, Matthias, Johan, Nathalie, Jan-Erik, Janneke, Ruth om TeenStreet?
Kolla >> ungdomarnas vittnesbörd till alla ledares glädje
Sista anmälningsdag 27 maj
Läs >> anmälningsblankett
Münster 30/7-6/8 i sommar… Läs mera om TeenStreet
>> de som varit på TeenStreet en gång ... de brukar oftast vara med år efter år. Och församlingsledare från hela Sverige kan dela erfarenheter av vad TeenStreet betytt för många Teens OCH många församlingar.
Tala med Andrea Keller på OM 036-18 44 91 eller skriv till henne >> e-post OM/Andrea
/DS
Freddyblog
F r e d d y b l o g
'Freddyblog' med Fredrik Hellström, 25, är en mycket inspirerande website om den unga generationen och församlingen idag och imorgon.
- Visst behöver Den svenska kristenheten finna vägar till ny välsignelse av den unga generationens kyrka och församling!?
- Visst finns det ett stort behov av ny nåd i denna fråga!?
- Var och en med hjärta för församlingen & den unga generationen har här ett tips för uppgradering av intellektuell bearbetning och kreativitet:
Gör en visit hos >> Freddyblog.crossnet.se
Kolla också gärna en sida med bl.a Fredrik som handlar om >> Församlingen & Teens
/DS
Mekane Yesuskyrkan Sverige (29)
Mekane Yesuskyrkan Sverige
Inledning
När EFS började sin mission i Etiopien, var inte avsikten att upprätta en ny kyrka utan att reformera den ortodoxa kyrkan. Men i mitten på 1940-talet inleddes en lång rad s.k. rådsmöten, där planer på en evangelisk kyrka dryftades. Det var representanter bl.a. för EFS mission, Sudan Inland Mission, den amerikanska presbyterianska missionen och en grupp i söder. 120 000 evangeliska kristna berördes av planerna på en evangelisk enhetskyrka. Men konfessionella motsättningar gjorde att en enhetskyrka inte kunde bildas. 1957 beslöt lutheranerna att försöka bilda en kyrka. Och året därpå godkände de lutherska kyrkogrupperna konstitutionen för den evangeliska kyrkan i Etiopien. Från 1959 började de nya reglerna att gälla och Etiopiens Evangeliska Kyrka Mekane Yesus var bildad. Mekane Yesus betyder "Platsen där Jesus bor". Denna kyrka anses som ett verk av etiopierna själva.
Under kommunistregimen 1974-1991 fick missionärerna vara kvar och de etiopiska församlingarna kunde arbeta vidare, dock under olika svårigheter och förföljelser. Men väckelse spred sig som en löpeld och karismatiska yttringar visade sig. Mekane Yesus-kyrkan är en levande kyrka, där också många lekmän har stora uppgifter.
1866 kom de första EFS-missionärerna till Massaua i Eritrea. 1904 kom den förste EFS-missionären till Addis och in till Wollega, nu finns det 2 miljoner döpta medlemmar i Mekane Yesus-kyrkan. 1995 fanns det 477 präster, 987 evangelister och 23 EFS-missionärer. Vi gläds men yvs inte. Det är genom Guds nåd det har skett.
Läs om Evangeliska Fosterlands Stiftelsen
och dess historia i Etiopien med >> Mekane Yesus Church
Ethiopian evangelical church Mekane Yesus in Skärholmen, Sweden
Mekane Yesus i Norra Europa.
Föreningen för medlemmar i den Etiopiska evangeliska kyrkan Mekane Yesus i Norra Europa grundades i Oslo, Norge sommaren 1997. Målet med föreningen är att se till det andliga behovet för Mekane Yesuskyrkans medlemmar i Norra Europa genom gudstjänster, en tidning på Amarinja (Yemissrach) som tar upp andliga frågor, nyheter från Mekane Yesuskyrkan samt bibelstudier. Vi anordnar också en årlig konferens som försöker samla kyrkans medlemmar tillsammans med andra kristna för några dagars gemenskap, bibelstudium, gemensam planering ömesidigt erfarenhetsutbyte. Föreningen håller kontakt med kyrkan i Etiopien, och försöker inbjuda representanter därifrån till de årliga mötena.
Det finns aktiva grupper i Stockholm och Göteborg. Det finns också en liten grupp i Uppsala. Vill du veta mer är du välkommen att kontakta oss. Be gärna för oss.
Läs mera om >> Mekane Yesus North Europe
Our program
You are invited to worship with us as we sing togheter, pray together and have fellowship. Our weekly program are:
Every saturday 16.30-19.00 Worship service and fellowship
Every thursday 18.00-19.00 Prayer meeting
Every sunday morning 09.00-10.00 Radio transmissions.
The meetings on saturdays and thursdays take place in Skärholmens kyrka by the underground station "Skärholmen".
Läs >> Program
Every Sunday morning on FM 88.9 Mhz (in Stockholm) we have Amharic christian radio transmission at 9.00-10.00 am.
Radioprogram >> FM Stockholm
Mekane Yesuskyrkans i Skärholmen LÄNKAR:
Svenska kyrkan Skärholmen >> Hemsidan Skärholmen
All about Ethiopia >> read more about Ethiopia
Etyhiopian Christian Network >> See the Network
Mekane Yesuskyrkan Sverige och >> ELCA
/DS
Väckelsens Var & Hur
V ä c k e l s e o c h n å d . . .
- Om Väckelsens Var & Hur
Vi delar alla visionen om "att de alla må vara ett" i Den svenska kristenheten. I kyrkohistoriens ljus ser vi att 'Enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer och samfund' (JP 1911.03.30). Det har varit möjligt med 'Enhet och frihet'. Vi anar att Bönen inför Herrens ansikte är avgörande. Mången har lärt något om betydelsen av respekten och acceptansen inför varandra.
Samtidigt frågar vi oss hur vi i Den svenska kristenheten i sin helhet ska kunna nå visionens mål "att de alla må vara ett". Det räcker inte med det våra fäder erfor under Jönköpings Missionsförenings historia (1861-1919) - i och för sig är högst remarkabelt - under sin femtioåttaåriga historia. Det som formulerades av K.A. Rundbäck 1911 är delvis guidelines men inte vägen. Vägen är Herrens Nåd. Vår bön - sprungen ur våra hjärtans djup och nöd - om nåd över Guds församling är nyckeln för att alls kunna ta emot förvandling.
Väckelse i Guds folk är det himmelska operativa verket; och det på Herrens villkor, och på Hans sätt. Inte som någon repris av kyrkohistoriens skilda uttryck för Herrens Nåd som vi benämner 'väckelse'. Det kommer vi aldrig att få vara med om. Den väckelsen är inte Herrens ingripande förvandlande Nåd. Men den kan vara 'väckelse' i mänsklig tappning, med ett och annat av väckelsekaraktär som vi läst om… Men det är inte Herrens förvandlande Nådesverk.
Vi kan aldrig förutsäga något om Väckelsens Var, När och Hur. Mycket av det som kallas väckelse ute i världen - det är kanske inte Herrens väckelse utan andra processers skeenden. Äkta och autentisk väckelse är måhända en mycket ovanlig nådesyttring som vi som kyrka inte alls har någon rätt att förvänta oss.
Väckelse är ändå något Fadern vill. Till förvandling och förnyelse genom omvändelse och upprättelse. Det är vad vi behöver i Den svenska kristenheten. Artikeln nedan handlar också om nådens verk.
/DS
***
U t v a l d a t t s t å
Lars Widerberg
Läsestycke:
Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med Herren, Israels Gud, för att hans vredes glöd skall vändas ifrån oss. Så var nu inte försumliga, mina barn, för Herren har utvalt er att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför honom till att vara hans tjänare och tända rökelse inför honom. 2 Krön 29:11-12.
Med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade. Hebr 10:14.
Det andliga livets kärna; att bära på utkorelse till att stå inför Guds ansikte.
Det andliga livets begynnelse; att hörsamma och bejaka en sådan kallelse.
Det andliga livets utgestaltning; att lära sig sin roll i ödmjukhet för att Herrens sak i allt ska få fullt utrymme.
Kung Hiskia bar på värdighet och resning nog att fatta beslut enligt den kallelse och uppgift som vilade över hans ställning. Mitt i mörkret kunde han se vad en andlig människa borde göra. Mitt i den förödmjukande tidsandan förmådde han att inge mod hos prästfolket att ge sig i kast med det nödvändiga uppröjningsarbetet. Hans förbund med Herren genererade mod och kraft hos de många att bryta udden av den förhärskande hållningen.
Denne kung hade säkrat ett utrymme i sitt sinne, i sitt hjärta som inte kunde orenas av föregående regenters tankesätt och inflytande. Hiskia lät sig inte påverkas eller formas av dessa tidigare styresmäns brist på gudfruktighet. De uttryck för samtida kultur som man dittills brukat fann han vara odugliga som verktyg i upprättandet av nationen. Han hade satt sig före att återerövra ett sinnelag och den gudsfruktan som är värdigt ett gudsfolk. Hans förbund med Herren hörde till det konungsliga prästerskapets dimension, ett förbund som kunde ge liv och frid.
Guds tanke, hans mål är att låta människor mogna till resning och värdighet. "Med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade." Hebr 10:14. Häri ligger hans metod för att kommunicera liv och frid. Människor, mognande människor, människor med värdighet och resning är Guds metod för att bygga församling och för att tala till en förvillad och förvildad värld. Vi människor söker efter effektivare tillvägagångssätt och infallsvinklar, efter förfinade förbättringar och framgångsrecept. Gud söker efter män och kvinnor vilka har låtit sig göras tillgängliga och formbara. De män som tid efter annan har brukats för att öppna portarna till Guds hus - så som kung Hiskia och hans präster gjorde - har varit män efter Guds sinne, med hjärtan som rörts av Guds eget hjärta.
Det är fullt ut riktigt att säga att väckelser bland människor alltid begynner i Guds hjärta. Väckelse är en tronens angelägenhet. Väckelse är det konungsliga prästerskapets, bedjarnas angelägenhet. Guds ögon överfar hela jorden för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. 2 Krön 16:9. Den som söker hans ansikte drabbas oavvisligt av hans hjärtas väsen. Sökandet finner sig omfamnat av Herrens förutbestämmelse och kallelse. Han söker och när han funnit sätter han märke med sin kallelse. Han mäter väg och formar sätt för den som är kallad. Allt detta har sitt ursprung i hans väsen och vilja.
Det är fullt ut riktigt att säga att väckelser bland människor har sin begynnelse med en person, en person som har gett sig till Gud, en person som har gett sig hän åt att söka Guds sak. Det står alltid en person bakom sådana andliga skeden och bakom denne står Herren med all sin makt. Man finner att en sådan person alltid är fullt ut i händerna på den Helige Ande och hålles ren av denne Andes personliga inneboende. Han är fylld av en helig passion för Herren och som följd därav passion för människors väl och ve. Han har lärt sig förstå tidens väsen och hurudan Guds vilja ter sig. Han har funnit nåd att tilltala folket på ett sådant sätt att dessa förstår skuld och nåd och kan leda dem till djupgående omvändelse. Allt detta därför att han har gjort ett förbund med Herren för att nå fram till sin kallelses fullbordan.
Väckelse som företeelse hör först och främst gudsfolket till. Åter och åter står detta folk inför nödvändigheten att återföras till Guds intention, till hans sätt och hans väg. Hennes val är skärpt till absolut maximum i varje skede - gudlöshet eller gudsfruktan, inget däremellan. Gud söker efter män - och kvinnor - som bär på värdighet och resning nog att kunna definiera den närvarande situationen och diktera nödvändiga mått och steg. Omvändelsen, vägvalet, de drastiska förändringarna ingår i väckandets grundackord. Utan detta anslag bland dem som har namn om sig att höra Herren till, inget uppvaknande bland dem som saknar gudsfruktan. Gud söker efter män som är djärva nog att bedja sig igenom till en sådan ståndpunkt. Gud söker efter män som vågar försöket att stå, att stå inför Levande Gud. Herren söker efter män vars främsta, vars enda passion är ett hävdande av Guds sak.
Hiskias präster hämtade sin resning och värdighet ur det faktum att deras konung gjorde förbund med Gud för renhetens och gudfruktighetens återupprättande. Deras sak lyckades väl mitt bland ett folk som klätts naket genom tidigare styresmäns råd och ledning. Deras arbete gav förblivande välsignelse där Guds majestät och myndighet förlorats ur sikte. Dessa präster kunde omedelbart greppa tillbedjans innersta väsen därför att den man som ledde dem hade återerövrat det rena hjärtats hållning och kunde uttrycka det i klara, ogrumlade termer.
Majestätet, rättens och renhetens spira rådde därför att en man gav sig till att söka Gud. Den omedelbara, levande, aktiva, integritet och rättfärdighet som kommer av att stå inför Guds ansikte bar dem alla till att grundligt rena helgedomen från allt som hörde sensualismen och köttsligheten till. Samma rättsinne och rådighet ledde dem in i en gemensam, Gud välbehaglig, tillbedjan och praktisk gudfruktighet.
Gud söker efter en man, efter män, efter män och kvinnor vilka bär på dristighet och driftighet nog att gå in på Guds villkor, att ta upp den kallelse som vilar över var och en att söka Gud för hans egen skull i ett tjänande som inte innehåller några förbehåll. Gud söker sinnen och hjärtan som hänger sig. Gud söker män som vågar lära sig stå inför Levande Gud.
Hiskia och hans präster ger oss en bild av det konungsliga prästerskap som vi alla är kallade att vara delar av. Hans förbundstrohet borde vara vår. Hans värdighet och resning kunde bli vår. Hans hängivenhet för nationen måste göras till vår. Hans saklighet för återupprättelsens skull ligger till reds för oss. Hans nit för Herrens sak är oundvikligt vårt om väckelse och gudsfruktan återigen ska kunna delas av de många.
Gud hjälpe oss att stå. . .
----------
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
***********
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
Postgiro: 922937-8
A prophet's passion
***
The European Prophetic College
A prophet's passion # 03
A plumb line over people and prophet
By Lars Widerberg
Reading: Amos 7:8-15
Listen to the word of the Lord sent from the throne in Heaven:
"Behold, I will set a plumb line in the midst of my people Israel. I will not again pass by them any more. And the high places of Isaac shall be desolate, and the sanctuaries of Israel shall be laid waste; and I will rise against the house of Jeroboam with the sword. Amos 7:8-9
Listen to the utterly severe and irrevocable words sent forth from the throne of God against His own people, a nation chosen to gather as one, a solemn assembly set apart for His praise. Listen to the man standing before the Lord, before the king, the nation and the political and religious establishment, uttering pregnant sentences, devastating words, words of no return.
Listen to the words. The initial reaction must have been one of utter disbelief. The Northern Kingdom had followed a path of independence and had gathered a general political and economical momentum which could not possibly point in any other direction than upwards. A nation blessed to be a blessing. Man elevated and his pursuits and exploits benevolently looked upon by God as something perfectly in line with heavenly plans and prospects. And here is a man declaring every component of this brave social experiment to be a radical opposite to godliness and proper worship.
This man marked himself for controversy. This man set himself apart as an anti-social element. This man triggered anger and resentment. He destabilised the whole social climate within the religious and political community - those who feared him the most was the ones at the front line in the restructuring and transformation of the religious world of that day. The altars and golden calves of Bethel drew greater crowds than ever. Jerusalem and the hills of Zion were long forgotten. This man became a prophetic offence. The role and ultimate work were hidden in his name - Amos, the burden, the burdened man.
Something utterly other must have happened to this man to be able to engage in the Lord's work in the way he did. Something had upset his sphere of existence and intervened in his regular occupation and routines which changed his outlook and stance to the point of fundamental sacrificial efforts. The herdsman turned priest, he was given a priestly mind to be able to see the suffering people and the source of the ailment of the nation. Prophets stand on their ability to suffer with the people. Prophetic ministry without priestliness is useless and without any value. Something happens and is wrought in the innermost being of a man to be able to live and work as a prophet, something which surpasses mere charismata, something carrying the nature of priestliness, something intrinsically other.
Amos declared himself to be a herdsman, one "who followed the flock". His authority as a man of God did not come out of his own, it was not for him to handle in any way he might find appropriate. The authority of vocation, of "office", was fully and wholly with the Lord. This man, and the great prophets along with him, claimed no natural gifting for the work at hand. No personal ambition was ever tied to it - the prophetic assignment would turn completely false and useless the very moment anything from the man himself, or for himself, became a moderating parameter. Self-appointment was, and is, out of question. Statements of endorsement issued by the established order hold no value, it stymies the prophetic dynamics. Prophets form no crafts guild for mutual support. They never allow themselves to become defiled by any tie or connection to fraternities, guilds, orders, leagues or lodges.
Amos declared, "I was no prophet, neither was I a prophet's son; but I was a herdsman, and a gatherer of sycamore fruit". He did not come out of any school of prophets, he was a well informed man. He was no political or ecclesiastical commentator, but he knew the root of the national predicament. He was not for a moment bent to criticism, his words was therefore sharp and penetrating as a razors edge.
According to Amos personal narrative:
But the Lord took me from following the flock and said to me, 'Go, prophesy to My people Israel'.
This man, as any true prophet, was arrested and set apart for heavenly purposes. He was apprehended and laid hold of for things far beyond his personal disposition and ability. He was conscripted for royal service. This man became what he was not before. The dear herdsman found himself to be occupied with things he would never have chosen for himself. He was taken away from following the flock. God intervened, demanded, brought out from and into. No resistance possible, no negotiation, no way to get away from it - absoluteness, totality, genuineness, veracity.
The absoluteness guaranteed a work and words of highest quality possible. The non-compromised belonging laid the foundation for pure, undefiled reality. This absoluteness constituted purity and veracity. The man was taken away from, cut off from his own. The prophet was isolated and fully insulated from whatever would spring forth from his own sphere of experience and cravings. He was no longer his own, he did no longer belong to himself - 1 Cor 6:19. There was no "my ministry", "my work", "my role, my office, my position".
This absoluteness as to belonging, as to order and to authority, this totality in regards to the cutting off from what belongs to ones own was the very guarantee for prophetic quality and functionality. Therefore the prophet feared no man, neither king nor priest. Therefore every man feared the prophet.
The absoluteness brought in into a man's constitution and living by God's intervention, by the apprehension and arresting of a man's life and thinking will cause a confrontative mode, a prophetic setting. The totality, the sacrificial status reached by a heavenly declaration over a man's life according to the pattern of sanctification - You are no longer your own - will generate reactions of offence, prophetic offence. The prophet chosen cannot resist the plumb line laid over his own life. No man exposed to such ministry will be able to escape and avoid the confrontative offence thrown into his conscience.
May this absoluteness apprehend men in this very late hour for the sake of genuineness.
May this totality be established among men in our day for the sake of life restored.
We ask and pray for men to be taken out and away from their own in this very hour for the sake of the restoration of freedom and dignity according to the measures of Heaven.
A prophet's passion 01 and 02 are available on request . . .
-- -- -- -- --
MS WORD files
We offer an option as to the format of our articles.
If you want to receive the material as handy MS WORD files - please let us know.
We will keep a solid profile as to virus protection.
EPC@Comhem.se
*******************
The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
Phone + Fax: +46 13 213630
Financial support of this work is welcome indeed.
A cheque needs to be written to Lars Widerberg, to be accepted by a bank. The fee to cash it is 10 dollars, therefore:
A letter covered with prayer would carry a small donation in cash safely to the address above.
PayPal account: EPC@Comhem.se
Lewis-citat (3)
Christianity simply does not make sense...
until you have faced the sort of facts I have been describing.
Christianity tells people to repent and promises them forgiveness.
It therefore has nothing (as far as I know) to say to people who do not know they have done anything to repent of and who do not feel that they need forgiveness.
C.S. Lewis
Vännernas samfund (28)
Vännernas samfund
Historia och teologi
Kväkarna organiserades till ett fast samfund vid mitten av 1600-talet i England. För sin vägran att använda vapen, betala skatt till statskyrkan och lyfta på hatten för överhögheten utstod det blodiga förföljelser. Många kväkare flydde till kväkarkolonin Pennsylvania där religionsfrihet för alla samfund infördes. Till Norden kom kväkarna redan på 1600-talet, men fick fast fäste först 1814 i Norge. I Sverige fick kväkarna rätt att lämna statskyrkan 1937.
Läs mera >> om deras historia
Grundaren
Sextonhundratalets England var ett land i inbördeskrig och jäsning. Där fanns ett livligt sökande på det sociala såväl som det politiska och religiösa området. George Fox (1624 - 1691) brukar räknas som kväkarrörelsens grundare. I 20-årsåldern ägnade han flera år åt ett ångestfyllt religiöst sökande, innan han år 1647 fann att han kunde möta Kristus i sitt eget inre, utan behov av präster eller andra mellanled. Den inställningen har sedan dess kännetecknat kväkarna, och för George Fox betydde det en vändning till ett liv av mycket aktiv förkunnelse. Efter fem år skedde det stora språnget framåt för hans rörelse, som kom att kallas kväkare men egentligen heter Vännernas samfund. "Kväkare" (Quakers på engelska = de som darrar eller skakar) är ett öknamn som det finns olika förklaringar till.
Det område i bergsdistriktet i norra England där Fox först vann stora anhängarskaror kallas bland kväkarna fortfarande "1652 Country". Detta år hade Fox på berget Pendle Hill en vision av ett stort folk som skulle samlas. Senare samma år predikade han på ett annat berg, Firbank Fell, och vann då flera tusen nya anhängare. Tiden tycktes vara mogen för den nya rörelsen. Bland dem som berett den religiösa grunden kan man nämna religiösa mystiker som mäster Eckehart och de radikala vederdöparna som uppstod i tyskspråkiga områden under reformationen.
Läs mera >> kring Fox
SVENSKA KVÄKARE
De första kväkarna som tillhörde vår linje blev medlemmar av Londons årsmöte under 1920- och 30-talen. 1935 (enligt anteckningarna i medlemsförteckningen) bildade de svenska Vännerna ett eget årsmöte oberoende av England och Norge, och det första årsmötet avhölls på Viggbyholmskolan. Detta årsmöte erkändes därpå av regeringen som ett självständigt kristet samfund, med rätt för medlemmarna att lämna statskyrkan.
Det kan noteras att denna självständighet understöddes av Svenska kyrkan genom ärkebiskopen Erling Eidem - i klar kontrast till de förföljelser som statskyrkan dessförinnan gjort sig skyldig till. Det finns beskrivet hur Eidem kom och besökte gruppen för att höra varför man ville lämna statskyrkan: "Och ärkebiskopen stannade lyssnande i flera timmar, innan allt blev färdigsagt. Då gav han oss sin välsignelse." Detta har också medfört att många medlemmar tillhört, och fortfarande tillhör, denna vidsynta kyrka: i Sverige är dubbelt medlemskap möjligt.
De kväkare som bildade det svenska årsmötet trodde på fred, demokrati och jämställdhet mellan könen. Man kan få en känsla för de stämningar som entusiasmerade den unga gruppen genom följande lilla stycke ur deras ansökan om ett eget samfund:
I en tid då en djup klyfta uppstått mellan kristendom och demokrati, representerar Vännernas samfund en innerlig enhet dem emellan. Vi tro oss därför ha ett särskilt ärende till andligen hemlösa människor, som efter historiska erfarenheter inom någon av de stora folkrörelserna, t. ex. arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, finna sig främmande inom en patriarkalisk samfundsform.
Emilia Fogelklou och andra kvinnor
I den lilla gruppen (25 stycken) fanns en stor andel kvinnor, bland dem må man särskilt nämna Emilia Fogelklou som kom att inspirera många. Hennes livsöde och insats är på många sätt typiska för de svenska kvinnliga Vännerna vid denna tid. Hon föddes i ett välbärgat hem med en vidsynt far som kostade på döttrarna en god utbildning. Emilia utbildade sig först till lärarinna och gick sedan vidare till akademiska studier. Som första kvinna i Sverige avlade hon en teologie kandidat-examen. Hennes teologiska produktion kom med åren att bli tämligen omfattande, och redan på grund av detta kan hon räknas till sin tids svenska kulturelit. Ordet teologi har en knastertorr klang, men Emilias teologi vilade på en självupplevd grund. Som mystiker är hon enastående i det svenska årsmötet. Hennes beskrivning av sitt möte med Gud är en av våra mest älskade texter:
Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne - fast det dröjde länge - var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud.
Läs mera >> Sverige och kväkarna
/DS
Intern kyrkokritik
INTERN KYRKOKRITIK
Nedanstående artikel ur Tidningen Midnattsropet 2001 är ett representativt exempel på den kritik som maranatarörelsen har mot ekumenism, en kritik som man inte är ensam om i den svenska kristenheten. Bl.a intar de lutherska frikyrkorna alltsedan David Hedegårds tid en kritisk hållning gentemot falska enhetssträvanden som man benämner ekumeniken.
***
Reflexioner över paraplyorganisationer
Den fria
lokala församlingen
av Allan Lundgren
Pingstvännerna borde leva kvar i mönsterbilden istället för att följa med tidens trender och bilda samfund och på så sätt organisera ett inflytande över de fria församlingarna. Ett inflytande som blir ett bindande ok.
Det är Guds lokala församling, byggd efter mönsterbilden som presenteras i Guds eget Ord som skall övervinna världen. Inte det pompösa centralstyrda.
Ständigt kommer nya signaler om överbryggande paraplyorganisationer. Nu kommer ett nytt s.k. "nätverk" som i sig har det mycket vällovliga syftet att förena bönemänniskor i hela Sverige till gemensam kamp mot liberalteologin bl.a. Självklart bör vi bedja både individuellt och kollektivt för Sverige som sannerligen är i vågskålen, att Guds domar ännu må dröja, precis som vi i årtionden har bedit om. Och att trenden vänds så människor kan bli frälsta. Men om det är sant som uppgivits att denna organisation också skall tillhöra i sin förlängning en moderorganisation som i sin tur skall underordnas en ännu större organisation som omfattar 160 miljoner människor, då ser vi inte bara grunden, utan hela väggar redan byggda för den stora skökans världskyrka som slutligen skall styras av den kommande Antikrist. Kristna i alla läger: Tänk er för!
Om inte Herren bygger på huset, så arbeta de fåfängt som bygga därpå. Ps. 127:1.
Vi kristna tar så lätt intryck av den värld vi lever i. Den har sina byggen som man slår tillsammans och omstruktureringar sker varje dag. Försäkringsbolag och näringskedjor blir plötsligt banker i dessa jättekonstellationer.
Men Guds församling är inte kallad att bygga efter världens modeller. Vi har ju även sett hur en bank med kristna förtecken gått i konkurs som ett ödesdigert skandalbygge.
Tillsammans, tillsammans, tycks för många ha blivit lösningen och t.o.m. vägen till väckelse. Men ofta märker man inte de underliggande "babelstornstongångarna". Väckelse är inte metoder, organisation etc. men himlasänd atmosfär.
Vi måste locka tillbaka människor från den breda vägen som leder till helvetet med nya modernare "grepp" tror vi. Skådespel, häftig rockmusik, drama, ljusspel, rökpuffar etc. Men, min vän: man fångar inte själar med djävulens lasso. Gud är densamme och Han går de vägar han fordom gick.
Korset kan aldrig förgyllas med kristen kosmetika eller katolikernas guld. Det nakna korset - förbannelsens trä - är fortfarande den kraft som kan lösa de bundna. Humanismens spindelväv duger inte till att sy kläder åt Jesu återlösta brud. Varken liberalteologi eller framgångsteologi bär korsets tecken. Inga krucifix med en död Jesus hängande på, är tecknet på rättfärdiggörelse, men en uppstånden Jesus som köpte oss med sitt blod är den uppståndelsekraft som vi skall presentera för en i synd fallen värld.
Är också Svenska Evangeliska Alliansen en paraplyorganisation som trots vällovligt syfte med uppfordran till "knäarbete" ändå visar sig vara en ekumenik bland ekumeniker som till sist mynnar ut i självändamål? Det är en öppen fråga.
Var finns protestanterna?
De finns. Pris ske Gud. Trängda som alltid, men de finns och de lever. Det är människor som inte låter sig påverkas av "konungsliga påbud". Man sörjer över avfallet i vårt land och inte minst i den religiösa världen. Det är de hungriga, längtande människorna som sitter sörjande vid "Babels floder", längtande att få ta ner sina harpor och återuppliva den levande "strängmusiken". Det är inte nostalgi. Det är hjortslängtan. Ps. 42:2
De minns de gamla, enkla men kraftfulla predikningarna av t.ex. Frank Mangs och liknande. Man kan i anden förnimma atmosfären i de gamla kamineldade bönehusen, som idag förvandlats till bilverkstäder, för vår tids avgud BILEN.
Dessa längtande själar som sitter bundna av kyrkopolitik och prelater, de skall snart lik Simson kunna slita banden av sej och göra sin sista insats för Gud, befriade från allt "kvarnarbete". Det är "gräsrötternas" tid som kommer.
Men det finnes, pris ske Gud, ett annat folk. Som lever befriade från världen och dess väsende. Det är Maranata-folket och de finns spridda över hela vårt land, om än i mindre grupper.
De kan liknas vid Israel. De är ett från världen avskilt folk. De bor för sej själva, har särskilda lagar. Ett folk som Gud välsignar. Men ett evangeliserande folk.
Det var dem som Bileam såg. Det var dem som han välsignade mot givna order. (4 Mos. kap 23 och 24)
Detta fria folk som sjunger Mose och Lammets sånger är de som väntar Jesus kommande för att hämta sin återlösta brud.
De har sett mönsterbilden av Guds församling som en tillsluten lustgård. Den lustgården är inte platsen för "ekumeniska tempelbyggare". De kommer alltid i all sin fromhet bärande på egentillverkade "vinkelhakar" och måttstockar varmed de vill vrida och vända på givna mått och regler och gudomliga lagar.
De respekterar inte hörnstenens omutliga eviga mått. De vill helst rucka på den så den stämmer med deras människobud och självgjorda dogmer. Typexempel är L99. De har sina egna ritningar som de breder ut och säger: Vi vilja bygga tillsammans med er, ty vi söka eder Gud liksom I. Esra 4:2.
Se upp med det fromma talet: Vi har samma Gud som ni! Det kanske de har. Det vill ingen förneka. Men kanske de kommer släpande med alltför mycket av "Tobias" bohag i form av ritualism, sakramentalism, underhållningsprogram, humanism, liberalteologi eller kanske rent av förnekelseteologi, och den populära framgångsteologin importerad från Tulsa. Ja, kanske rent av den bedrägliga villfarande läran JDS. Byggnadsmaterial undermåligt att bygga Herrens hus med.
Men tack Gud, att det finns "Serubbabel och Jesua själar" som vägrar att bygga med "populistiska tempelbyggare", utan renar sina kamrar och tempel från allt vad "Tobias-bohag" heter. Esra 4:2-3, Neh. 13:8.
Skall vi tro att vi skall bygga på Herrens hus efter hans premisser och ritningar - Guds Ord - så behöver vi slipade yxjärn. Kanske vi - om vi någonsin haft dem - tappade bort dem i all religiös verksamhetsjargong? Kanske ditt och mitt yxjärn legat och rostat i gyttjan på flodens botten? Då är det tid att böja sig ned på samma plats som vi förlorat det. vi måste ta upp det själva, men i kraft av en annan som böjde sig ned och drog oss upp ur den djupa dyn. Han som tog initiativet, ty träet är redan kastat i floden. Det trästycke som upphäver tyngdlagaren så järn kan flyta. Det välsignade Golgataträet är redan rest och där kan vi få igen det borttappade yxjärnet. 2 Kon. 6, Ps. 40.
Det är omvändelse vi behöver varje dag. Yxjärnet som är vårt liv måste slipas dagligen. Det är inte varierande "byggare" vi behöver med ett "nytt" evangelium, men vi behöver slipas av Guds mäktiga hand.
Den väckelse vi längtar efter måste inte nödvändigtvis komma från amerikanska "undergörare". Den finns bakom stugknuten och den heter "hjortlängtan" och sann ödmjukhet. Ps 42:2, 1 Petr. 5:5.
Kommer SEA att bli en vattendelare inom pingsten?
Det vore kanske bra? Delning är ju livets princip. Organisatorisk enhet har Babels ande. Det blir som min armbandsklocka, som visserligen sitter på armen, men jag är inte organiskt förenad med den.
Tillbaka till kraftkällorna. Tillbaka till de gamla stigarna. Lämnande världen och dess väsende. Avskild för Gud. En broder sa: Jag bryr mej inte om karriär eller pengar. Jag vill bli en slav för Gud. Ja, måtte vi alla ha den intentionen! Vad har vi att förlora? Om vi blir slaktfår, vad betyder det emot lönen i himmelen?
Sovande kristna är lätt att bedraga.
Samma strategi som EU med framgång praktiserar håller på att bli en satanisk strategi bland de kristna. Med små omärkliga förändringar och "låga trappsteg" manipulerar man aningslösa, fromma kristna, som för länge sedan slutat kämpa utan istället finner sig tillrätta med sin situation och anar inte vad som planlägges i den andliga världen.
Må vi som kristna ge akt på det profetiska Ordet och vara vakna inför tidens allvar. Bästa sättet at hålla sig vaken är att vara himlavänd OCH VÄNTA JESU ÅTERKOMST FÖR ATT HÄMTA SIN BRUD!
FESTEN ÄR ÖVER! VÄRLDEN BRINNER! SNART KOMMER VÅR ÄLSKADE JESUS FÖR ATT HÄMTA SIN EGEN ÅTERLÖSTA BRUD!
Måtte våra kyrkor och kapell fyllas till bristningsgränsen i dessa sista flyende minuter innan han kommer. Men vad som skall föregå en landsväckelse vet vi inte. Troligen nöd och förföljelse!!! Kanske kommer det från öster en invasion? Vad vet vi? Allt står i Guds hand. Må vi arbeta och bedja och vänta Guds Son ifrån himmelen. Natten kommer då ingen kan verka.
MARANATA! Kom Herre Jesus!
Källa >> Midnattsropet 2001
---
Den Svenska kristenheten är som organism och Kristi kropp i kallelse och uppdrag på väg…
På vägen möter Den svenska kristenheten också kritik - intern kritik - så som från bl.a. de fria lutherska bekännelsekyrkorna och proteströrelsen Maranata. Tas kritiken under årtiondena alltifrån Hedegårds och framåt på verkligt allvar? Finns frågorna kvar?
Hur utvecklas vi som enhet i kallelse och uppdrag? Hur är det med enhetssträvandena? Hur balanseras vägen framåt mellan organisation och frihet? Utgångspunkten och bönen "att de må bli ett" talar sitt tydliga språk om 'enhet'. Men hur kommer man dit? Tankarna kring "Enhet och frihet" respektive "Enheten är i Kristus - och inte i organisation och samfund" behöver kompletteras. Den kritik som uttalats - hur har den hanterats? Finns det sann och falsk enhetssträvan? Och… hur förena de läromässiga skillnaderna som tycks evigt åtskiljande?
Hur kommer det att vara inför Tronen i Evigheten? Kan det verkligen vara möjligt att alla läromässiga hinder då en gång ska vara borta och lösta och bönen "att de må vara ett" ska vara förverkligad…
/DS
Proteströrelse (27)
PROTESTRÖRELSE
Maranata var en protest - en protest mot ljumhet och likgiltighet, en protest mot samhället såväl som religionen med dess förljugna ideal.
Församlingen - Guds församling - var så mycket mer än möten på söndag förmiddag, det var inte ens ett befriande väckelsemöte på söndag kväll. Arne Imsen framställde problemet inom kristenheten i fem punkter:
1. Smygpolitiseringen. Den kristna församlingren får inte göras till operationsbas för partipolitiska verksamhet, som skett med b.la. KD.
2. Kommersialiseringen. Missionsmedlen får inte låsas fast i lyxbetonade kyrkor och penningbrännande företag, vilkas missionsinsats inte står i rimliga propotioner.
3. Professionalismen. Det religiösa artisteriet med ett fåtal "stjärnor" måste brytas ner så att istället var och en får känna personligt ansvar under enkla verksamhetsformer.
4. Kulturengagemanget. Genom kyrko- och lovsångskörer och studiecirklar m.m. har församlingen förfinats så till den grad att det inte finns plats för den spontana lovsången.
5. Kategoriklyvningen. Alla splittringsmoment i församlingen måste avlägsnas. Istället för avgränsade aktiviteter för barn, ungdomar och gamla i ett gemensamt givande och tagande.
Denna starka kritik mot all etablerad kristenhet gjorde det naturligtvis inte lättare att bli accepterad, distansen till andra församlingar blev omöjlig att överbrygga, något som i och för sig inte bekymrade den gudstjänstfirande församlingen nämnvärt.
HISTORIA
När Maranataväckelsen bröt fram i början av 1960-talet var det resultatet av en djup väckelselängtan bland många kristna. "Maranata - Du vår Herre kom!" blev tidigt ett rop som lades in i annonser och som nämndes i predikningar. Senare kom även de grupper runt om landet som upplevde denna väckelserörelse att ta det namnet, inte som partietikett, men som bekännelse - Herren kommer! Gör dig redo!
Maranatas uppgift var inte att skapa ytterligare ett samfund, utan som Arne Imsen sade när väckelsen bröt fram:
"Maranata är icke en ny samfundsfana eller partietikett. Ej heller är det ett försök att rekonstruera en avfallen väckelserörelses ursprungliga karaktär. Här är icke fråga om att ta ställning för eller emot en rörelse med friare arbetsmetoder, omdiskuterade predikanter eller aggressiv verksamhet med alla dess brister och förtjänster. Det är frågan om att ta ställning till en person, Jesus Kristus."
Läs mera >> om Maranata
Läs om >> Principdeklarationen
VANLIGA FRÅGOR >> FAQ
TIDNINGEN >> Midnattsropet
---
I Den svenska kristenheten finns den profetiska dimensionen mer eller mindre företrädd. Kyrkorna behöver dock ny olja och ny sälta för att vara den profetiska rörelse den är ämnad till. Den profetiska dimensionen är i viss mån en bristvara idag. Saltets och ljusets funktion handlar om att leva ut och visa på profetiska alternativ hur vardags- och samhällsliv skulle kunna gestaltas i ett himmelskt perspektiv.
En proteströrelse som Maranata med dess starka kyrkokritik ska kanske inte bara viftas bort. Små rörelser har i kyrkohistorien ofta ignorerats till de etablerades fördel - alltifrån den första lilla lärjungaskarans tid. Vi får inte glömma att när Herren handlar, så handlar han alltid utifrån den ringa begynnelsen - i det lilla.
Proteströrelsen kan avfärdas, vilket oftast skett. Men - här finns ett och annat en samla kristenhet behövde se. Varför inte låta biktspegeln delvis utgöras av deras kyrkokritik, även om mången med viss rätt förkastar en dylik idé med rörelsen… I denna avsikt följer en artikel, "Reflexioner över paraplyorganisationer", under rubriken "Intern kyrkokritik" från 2001 in extenso för eftertanke och reflektioner…
/DS
Alla kristna - från alla tider - tillhör samma familj...
ALLA KRISTNA FRÅN ALLA TIDER
TILLHÖR SAMMA FAMILJ
***
En allvarlig förkunnelse om ett liv där kärleken till Jesus får oss att välja renhet och helgelse för att nå målet, att bli lik honom, var temat vid det årliga seminariet med Ulf Ekman vid Livets Ord.
Den helige Ande ska verka i våra liv så att vi längtar efter att bli av med falskhet så att Jesus träder fram i härlighet i våra liv! Undervisningen grundade sig i vad Bibeln säger om vad som är den kristnes kallelse.
Bibeln talar väldigt lite om "ministry". Den främsta kallelsen är att bli lik Jesus. Vi är kallade att predika evangelium, men framför allt är vi kallade att leva evangelium.
Det finns dock en frestelse som drabbar alla väckelserörelser, att få en för stor betoning på att man ska ut och predika evangeliet så att det till slut blir ens identitet.
Faktum är att den betoningen inte finns i Bibeln. Läs alla Paulus brev och se hur betoningen ligger på oss själva, på vår pågående frälsning, det som den helige Ande måste jobba med i vårt liv.
Vi är kallade till att ha Jesu brinnande hjärta, till hans sinne, hans gärningar, hans livsstil, och att återvända till evangelierna för att bli uppfyllda av Jesus.
***
Vi kan lätt bilda oss en uppfattning om Jesus. Det finns fyra evangelier som gestaltar honom. Men vi har svårare att skapa oss en bild av den helige Ande. Han är lika verklig som Sonen och Fadern. Om vi låter Jesus få bli Herre över våra liv, ska vi också låta den helige Ande få vara Herre över oss. Vi behöver lära känna den helige Ande.
Du kommer att få ett äventyr om du är ledd av den helige Ande. Vi behöver sträcka oss efter att höra Andens röst. Utan hans ledning fungerar inte det kristna livet.
***
En livslång frälsningsprocess i att bli mer lika Jesus och sann enhet bland alla troende - var temat i år. Undervisning gavs om kyrkan och betydelsen av "Kristi kropp"; om Jesus som huvudet för sin kropp, Församlingen som helhet.
Vi kan inte skilja huvudet från kroppen, och mena att vi "bara tillhör Jesus och inte behöver någon församling". Jesus lever i och uppenbarar sig genom sin kropp, som är församlingen här på jorden. Och det är inte upp till dig och mig att besluta om vem som hör hemma i den kroppen. Kristi kropp är långt större än vi kan ana!
Den kristna traditionen är viktig och den karismatiska kristenheten behöver få en ökad förståelse för kyrkohistorien. Ulf Ekman berättade att de tre senaste åren då han varit bosatt i Jerusalem inneburit nya upptäckter i synen på kyrkan.
Alla kristna utgör Kristi kropp.
Det betyder att alla kristna från alla tider tillhör samma familj.
---
Den Svenska kristenheten har sin fortsatta givna hemläxa, nämligen att alla kristna från alla tider tillhör samma familj - inklusive alla nya svenskars alla olika kulturer och traditioner på svensk mark...
Källor:
Världen idag >> varldenidag.se
Livets Ord >> hemsida
/DS
Lewis-citat (2)
Ingen kristen och allra minst en historiker skulle acceptera en definition av religion som "något som man sysslar med i sin ensamhet".
Det var visst en av bröderna Wesley som sade att Nya testamentet inte vet om någon ensamhetsreligion.
Vi förbjuds att försumma att komma tillsammans.
Kristendomen är institutionell redan i de tidigaste dokumenten.
Kyrkan är Kristi brud.
Vi är varandras lemmar.
I vår egen tid är tanken att religionen hör till privatlivet - alltså, något som man sysslar med privat under sin fritid - både motsägelsefull, farlig och omänsklig. Paradoxen är att denna individens upphöjelse på det religiösa området sker i en tid då kollektivismen hänsynslöst besegrar individen på varje annat område…
Det finns en mängd beskäftiga personer, självutnämnda ceremonimästare, som ägnar livet åt att göra slut på ensamheten varhelst den fortfarande existerar. De kallar det att "lyfta ut ungdomarna ur självcentreringen", eller "väcka dem", eller "besegra deras apati".
Om en Augustinus, en Vaughan, en Traherne eller Wordsworth skulle födas i den moderna världen, skulle ledarna i någon ungdomsorganisation snart bota honom. Om ett verkligt gott hem, ett sådant som Alkinoos och Aretes hade i Odysséen eller Rostovs i Krig och fred… existerade i vår tid, skulle det fördömas som "borgerligt" och man skulle skjuta skarpt mot det.
Även då planerna misslyckas och någon blir lämnad ensam rent fysiskt, har radion sett till att han i viss bemärkelse aldrig är mindre ensam än när han är för sig själv.
Vi lever faktiskt i en värld som är utsvulten på ensamhet, tystnad och privatliv, och därmed utsvulten på meditation och sann vänskap.
C.S. Lewis
Det var visst en av bröderna Wesley som sade att Nya testamentet inte vet om någon ensamhetsreligion.
Vi förbjuds att försumma att komma tillsammans.
Kristendomen är institutionell redan i de tidigaste dokumenten.
Kyrkan är Kristi brud.
Vi är varandras lemmar.
I vår egen tid är tanken att religionen hör till privatlivet - alltså, något som man sysslar med privat under sin fritid - både motsägelsefull, farlig och omänsklig. Paradoxen är att denna individens upphöjelse på det religiösa området sker i en tid då kollektivismen hänsynslöst besegrar individen på varje annat område…
Det finns en mängd beskäftiga personer, självutnämnda ceremonimästare, som ägnar livet åt att göra slut på ensamheten varhelst den fortfarande existerar. De kallar det att "lyfta ut ungdomarna ur självcentreringen", eller "väcka dem", eller "besegra deras apati".
Om en Augustinus, en Vaughan, en Traherne eller Wordsworth skulle födas i den moderna världen, skulle ledarna i någon ungdomsorganisation snart bota honom. Om ett verkligt gott hem, ett sådant som Alkinoos och Aretes hade i Odysséen eller Rostovs i Krig och fred… existerade i vår tid, skulle det fördömas som "borgerligt" och man skulle skjuta skarpt mot det.
Även då planerna misslyckas och någon blir lämnad ensam rent fysiskt, har radion sett till att han i viss bemärkelse aldrig är mindre ensam än när han är för sig själv.
Vi lever faktiskt i en värld som är utsvulten på ensamhet, tystnad och privatliv, och därmed utsvulten på meditation och sann vänskap.
C.S. Lewis
Vänner i Öst
PRAYER REQUEST
Free Unity
RYSSLAND 2005
Från:
Martyrkyrkans vänner Veckorapport 17-2005
***
Kristendomen i Ryssland har långa traditioner som går över 1000 år bakåt i tiden och för många ryssar är ortodox kristendom och den ryska kulturen och traditionen samma sak. Detta är sannolikt den viktigaste orsaken till problem när evangeliskt kristna församlingar kommer in i det ryska samhället. Vi får kontinuerligt rapporter från olika delar av detta väldiga land, rapporter som tyder på eller som t.o.m. klart visar att religionsfriheten och yttrandefriheten är inte alltid vad de borde vara.
Enligt Forum 18:s analys kan man se tecken på att statliga myndigheter står sida vid sida med lokala representanter för den ryska ortodoxa kyrkan. Detta gäller t.ex. i ärenden som handlar om den ortodoxa traditionella rollen eller faran med "totalitära sekter". På sitt sätt skapar detta en plattform för att introducera kurser som "Grunderna i den ortodoxa kulturen" i de statliga skolorna.
Den ryska federala religionslagen från 1997 kräver att religiösa organisationer årligen rapporterar om sina aktiviteter till lokala rättsmyndigheter. Enligt protestantiska kristna i avlägsna områden inom Ryssland varierar dock graden av religionsfrihet inte endast från region till region utan också från by till by.
Medan det är osannolikt att situationen någonsin kommer att bli enhetlig i hela nationen så finns det en central tendens som ofta påverkar också de lokala förhållandena. Detta är den symboliska solidariteten mellan president Putin och patriark Alexi II, ibland även mellan representanter för Rysslands andra så kallade traditionella religioner så som islam, judendom och buddism. Detta uppfattas ofta av de regionala myndigheterna som att staten tar parti endast för dessa religioner och också har en negativ inställning till andra religiösa samfund och till sådana som inte tillhör någon religion. Detta sker även i områden där protestantisk kristendom har längre traditioner än några av de så kallade traditionella religionerna, t.ex. i östra Sibirien.
Under de senaste åren har Moskvas ortodoxa patriarkat haft framgångar exempelvis gällande besittning av historiska kyrkobyggnader, medan man inom andra områden har mött på motstånd eller nått endast mindre framsteg.
Vissa icke-ortodoxa samfund har under de senaste två åren sett klara förbättringar i relationerna med de statliga myndigheterna. Ett katolskt stift fick slutligen 2004 rätt att registrera sig och man har också börjat se neutrala eller positiva nyheter i media om katolska aktiviteter.
I MKV:s intervju med Forum 18 gav deras Moskvakorrespondent Geraldine Fagan följande svar på frågan om hur evangeliet når ut till det ryska folket. "Det finns inga klara siffror, men alla kristna kyrkor har antingen hållits stabila eller vuxit under det senaste årtiondet. Massintresset för religion i början av 1990-talet har nu ebbat ut - sannolikt drevs de flesta av dem som besökte gudstjänster och möten på den tiden av nyfikenhet, eftersom de flesta religioner under Sovjettiden var förföljda och information om religion och tro inte fanns att tillgå. För övrigt finns evangelierna på modern ryska nu i handeln till ett överkomligt pris och man har också gjort stora satsningar på att översätta Bibeln till minoritetsspråk.
Läs om Martyrkyrkans Vänner >> MKV
/DS
Free Unity
RYSSLAND 2005
Från:
Martyrkyrkans vänner Veckorapport 17-2005
***
Kristendomen i Ryssland har långa traditioner som går över 1000 år bakåt i tiden och för många ryssar är ortodox kristendom och den ryska kulturen och traditionen samma sak. Detta är sannolikt den viktigaste orsaken till problem när evangeliskt kristna församlingar kommer in i det ryska samhället. Vi får kontinuerligt rapporter från olika delar av detta väldiga land, rapporter som tyder på eller som t.o.m. klart visar att religionsfriheten och yttrandefriheten är inte alltid vad de borde vara.
Enligt Forum 18:s analys kan man se tecken på att statliga myndigheter står sida vid sida med lokala representanter för den ryska ortodoxa kyrkan. Detta gäller t.ex. i ärenden som handlar om den ortodoxa traditionella rollen eller faran med "totalitära sekter". På sitt sätt skapar detta en plattform för att introducera kurser som "Grunderna i den ortodoxa kulturen" i de statliga skolorna.
Den ryska federala religionslagen från 1997 kräver att religiösa organisationer årligen rapporterar om sina aktiviteter till lokala rättsmyndigheter. Enligt protestantiska kristna i avlägsna områden inom Ryssland varierar dock graden av religionsfrihet inte endast från region till region utan också från by till by.
Medan det är osannolikt att situationen någonsin kommer att bli enhetlig i hela nationen så finns det en central tendens som ofta påverkar också de lokala förhållandena. Detta är den symboliska solidariteten mellan president Putin och patriark Alexi II, ibland även mellan representanter för Rysslands andra så kallade traditionella religioner så som islam, judendom och buddism. Detta uppfattas ofta av de regionala myndigheterna som att staten tar parti endast för dessa religioner och också har en negativ inställning till andra religiösa samfund och till sådana som inte tillhör någon religion. Detta sker även i områden där protestantisk kristendom har längre traditioner än några av de så kallade traditionella religionerna, t.ex. i östra Sibirien.
Under de senaste åren har Moskvas ortodoxa patriarkat haft framgångar exempelvis gällande besittning av historiska kyrkobyggnader, medan man inom andra områden har mött på motstånd eller nått endast mindre framsteg.
Vissa icke-ortodoxa samfund har under de senaste två åren sett klara förbättringar i relationerna med de statliga myndigheterna. Ett katolskt stift fick slutligen 2004 rätt att registrera sig och man har också börjat se neutrala eller positiva nyheter i media om katolska aktiviteter.
I MKV:s intervju med Forum 18 gav deras Moskvakorrespondent Geraldine Fagan följande svar på frågan om hur evangeliet når ut till det ryska folket. "Det finns inga klara siffror, men alla kristna kyrkor har antingen hållits stabila eller vuxit under det senaste årtiondet. Massintresset för religion i början av 1990-talet har nu ebbat ut - sannolikt drevs de flesta av dem som besökte gudstjänster och möten på den tiden av nyfikenhet, eftersom de flesta religioner under Sovjettiden var förföljda och information om religion och tro inte fanns att tillgå. För övrigt finns evangelierna på modern ryska nu i handeln till ett överkomligt pris och man har också gjort stora satsningar på att översätta Bibeln till minoritetsspråk.
Läs om Martyrkyrkans Vänner >> MKV
/DS
Nathan Söderblom 1891
F R E E U N I T Y
***
PRAYER REQUEST
Free Unity
Nathan Söderblom 1891
Archbishop Nathan Söderblom (1866-1931), who as a young Swedish Lutheran, attending a Student Conference at Northfield, Connecticut, in 1891, wrote in his diary,
"Lord, give me humility and wisdom to serve the great cause of the free unity of Thy church."
---
The quote above is to be read in an article from 1972, "Axioms of Ecumenical History" by Henry P. Van Dusen in Theology Today. - A quarterly ecumenical journal of Christian theology publishing articles on a wide range of classical and contemporary issues in Christian theology by many of the finest theologians working today. Theology Today is published by Princeton Theological Seminary in Princeton, NJ.
Read >> Theology Today, 1972:3
---
Henry P. Van Dusen has been a leader in the ecumenical movement and a witness to the "axioms" of its history which he describes. Educated at Princeton University, the University of Edinburgh, and Union Theological Seminary in New York, he taught for many years at Union and served as its President for eighteen years until 1963.
---
Bertil E. Gärtner Professor of New Testament at Princeton Theological Seminary 1965-1970
/DS
***
PRAYER REQUEST
Free Unity
Nathan Söderblom 1891
Archbishop Nathan Söderblom (1866-1931), who as a young Swedish Lutheran, attending a Student Conference at Northfield, Connecticut, in 1891, wrote in his diary,
"Lord, give me humility and wisdom to serve the great cause of the free unity of Thy church."
---
The quote above is to be read in an article from 1972, "Axioms of Ecumenical History" by Henry P. Van Dusen in Theology Today. - A quarterly ecumenical journal of Christian theology publishing articles on a wide range of classical and contemporary issues in Christian theology by many of the finest theologians working today. Theology Today is published by Princeton Theological Seminary in Princeton, NJ.
Read >> Theology Today, 1972:3
---
Henry P. Van Dusen has been a leader in the ecumenical movement and a witness to the "axioms" of its history which he describes. Educated at Princeton University, the University of Edinburgh, and Union Theological Seminary in New York, he taught for many years at Union and served as its President for eighteen years until 1963.
---
Bertil E. Gärtner Professor of New Testament at Princeton Theological Seminary 1965-1970
/DS
Israel and the Mercy of God (10)
The Mystery of Israel and the Church
Art Katz
Chapter 10 - Israel and the Mercy of God
There is yet another place where Paul makes it unmistakably clear that the Church is exclusively God's agent for Israel's restoration.
For just as you once were disobedient to God, but now have been shown mercy because of their disobedience [unbelief], so these also now have been disobedient, in order that because of the mercy shown to you they also may now be shown mercy. For God has shut up all in disobedience that He might show mercy to all (Rom. 11:30-32).
God has shut Israel up in disobedience and unbelief. Israel is unable to demonstrate the righteousness of God even if it wanted to, which, in fact, it does not. God is therefore judging them for their failure, but their failure serves His every purpose. They are shut up into disobedience. The only thing, therefore, that can extricate the nation from that hopeless fix is the mercy of God. What is the mercy of God if it is in any way deserved? Mercy is not mercy except as it is undeserved. That is what makes it mercy.
Mercy is not merely an attribute of God; it is central and the distinctive of His whole being. When God shows His mercy, He shows His glory, He shows Himself. And when Paul says, "to Him be glory forever," he is saying that the glory of God is going to be revealed by the mercy of God when it shall be extended to a people who are totally undeserving, up to the very moment in which they will receive it. This shall be done before the face of all nations, so that no nation will be with excuse for not acknowledging who, in fact, God is. They will have witnessed both the severity of His judgments in the casting of that people again into all nations where only a remnant will survive the terrible devastation of those days; and they will have witnessed the mercy of God as shown in their supernatural restoration.
There is going to be a Last Days' crisis in which world Jewry, both in Israel and in the nations, will be hounded, persecuted and pursued. And except there be a tangible, palpable mercy extended to them by the Church of the kind that we are describing, not one would have survived. The only way that a remnant will survive the Last Days' attrition of the fiercest anti-Semitism, eclipsing even the Holocaust of World War II, is that there will be places established in the nations where they will find refuge and mercy in that time of need. Our spirits need to be put on alert because it sounds so unthinkable. How can we conceive of a global crisis of this kind? The scriptures, however, are quite clear. This final drama will test and search out the Church, and identify who, in fact, the true Church is, as being that people who are willing to be identified with Israel at that time, when they are so desperately hated (Matt. 25: 31-46).
What is Mercy?
This issue of mercy is enormous, and we need to know first, what mercy is and how it is to be extended, and whether in fact we have obtained mercy that we might ourselves extend it. Have we existentially obtained mercy in a way that we can know it? How deep is the comprehension of our own salvation? Is it a salvation deeply aware of being the recipient of the mercy of God? In other words, if mercy is only a verbal category, a commonplace cliché, then we do not yet know the mercy of God. If we think we have been saved for the purpose of doing God a favor, that He needed us because of our giftedness, attractiveness, or our ability, we are far removed from His salvation. Deep in the secret hearts of many believers there is an acknowledgment of the doctrine of grace, but existentially, in their deepest heart, they believe that they are doing God a favor. Their faith is more in 'decisional' response than in their knowledge of a God who raises the dead.
Face to Face
We have an indebtedness toward the Jew, but if we only fulfill it as a kind of obligation, we will have missed the significant thing required. In Ezekiel 20:35, God says,
...and I shall bring you [Israel] into the wilderness of the peoples, and there I shall enter into judgment with you face to face.
Something has got to be exhibited by the Church in that crisis moment that is more than obligation, namely, the face of God Himself. Moses asked to see God's face, and God showed him His mercy. It is one thing to be polite when people are irritating and imposing upon you by their coming; it is yet another thing to show them the face of God. Merely to show them the face of religious obligation will not be enough. They have got to see the Lord, face to face. The revelation of the Lord will be the saving factor in this time of crisis in order that those who have been uprooted, cast out and dispersed will return to Zion as the redeemed of the Lord. The scriptures suggest that they will become redeemed in the encounter with the Lord, through encountering His people, in the last hour of their extremity.
Our faces are the keys, being the statements of what we are in the deeps of our heart, and Jews will know that. They are well able to see through the appearances of things. We have got to, therefore, show the authentic face of the Lord in our utter graciousness, magnanimity and love. They have yet to see in us a willingness to take risks for their sakes, and count it a privilege, even if it should require our lives! This is the condition that will move Jews to jealousy: the revelation of a love that is willing to lay down its own life, not only to suffer inconvenience and peril, but death, that they might be saved.
If we are disposed to needing applause, acknowledgment and recognition, then we need to know that we will not likely receive it from a panicking world Jewry passing through our midst. For us to exhibit the face of the Lord means an unconditional love that cannot be offended against, no matter what they, in their perplexity, say or do. We have no expectation; we do not evaluate and measure them by merit or how they perform. They are not required to pass any test. We have for them the love that is unconditional, that makes no requirement, because the spirit of requirement in us, the persistent, pharisaic thing, has been crucified long before.
The very willingness to extend the last of our 'oil and flour,' as the Sidonian widow did for Elijah, might not only be a provision for them, but also for us until the 'drought' is ended. "Give and it shall be given unto you," even when we are looking at what appears to be the last of our supply. If they see in us unbelief and fear, we will have failed in this most historic moment.
Israel's redemption is the issue of God's intention for all mankind, for Israel is a microcosm of all of mankind. It is the issue of man, and God's dealing with man, as exemplified in one test case, a nation that He has chosen, a nation that is so 'human, all too human.' If God can succeed in His mercy with them, especially in the light of their known and appalling track record, on the basis alone of an undeserved mercy, then there is hope for all mankind!
And yet for this reason I found mercy, in order that in me as the foremost, Jesus Christ might demonstrate His perfect patience, as an example for those who would believe in Him for eternal life (1 Tim. 1:16).
Everything is tied together in this extraordinary way, for which reason it will be bitterly opposed unto death. The Powers of darkness want to exterminate this people Israel, whose survival and restoration are the key to the coming of another kingdom and the end of their false rule. That is the underlying hatred that explains the enormous persecution that will come upon world Jewry in the Last Days. The Lord, however, will employ it to root up our kin and bring them out of their places of safety and security, and to cast them again in and through the nations in that sifting that brings a remnant of them through. Those who refuse the evidence and testimony of God in His mercy, expressed to them through the overcoming Church, will be lost; for the mercy of God is the statement of God. As one can see from both the books of Amos (Amos 9:8-10) and Zechariah (Zech.13:8-9) the majority of Jews evidently will not survive. Only a remnant will constitute the restored nation to which the Lord can come and rule as King, and from that place, in Zion, out of Jerusalem, restored from ruins, the law shall go forth to all nations.
--------------
Intercessors engaged in this prayer operation in more than 5000 prayer groups and churches in 115 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond estimation.
Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover - send articles found on the web and elsewhere or your own writings.
The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail; display on web sites not allowed.
Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility to link up to Intercessors Network.
--------------
Give the king knowledge of Your way of judging, O God
and the spirit of your righteousness to the king's son to control his actions.
Psalms 72:1 Amplified version.
*******************************
PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
Intercessors.Network@Comhem.se
Phone + Fax: +46 13 213630
Art Katz
Chapter 10 - Israel and the Mercy of God
There is yet another place where Paul makes it unmistakably clear that the Church is exclusively God's agent for Israel's restoration.
For just as you once were disobedient to God, but now have been shown mercy because of their disobedience [unbelief], so these also now have been disobedient, in order that because of the mercy shown to you they also may now be shown mercy. For God has shut up all in disobedience that He might show mercy to all (Rom. 11:30-32).
God has shut Israel up in disobedience and unbelief. Israel is unable to demonstrate the righteousness of God even if it wanted to, which, in fact, it does not. God is therefore judging them for their failure, but their failure serves His every purpose. They are shut up into disobedience. The only thing, therefore, that can extricate the nation from that hopeless fix is the mercy of God. What is the mercy of God if it is in any way deserved? Mercy is not mercy except as it is undeserved. That is what makes it mercy.
Mercy is not merely an attribute of God; it is central and the distinctive of His whole being. When God shows His mercy, He shows His glory, He shows Himself. And when Paul says, "to Him be glory forever," he is saying that the glory of God is going to be revealed by the mercy of God when it shall be extended to a people who are totally undeserving, up to the very moment in which they will receive it. This shall be done before the face of all nations, so that no nation will be with excuse for not acknowledging who, in fact, God is. They will have witnessed both the severity of His judgments in the casting of that people again into all nations where only a remnant will survive the terrible devastation of those days; and they will have witnessed the mercy of God as shown in their supernatural restoration.
There is going to be a Last Days' crisis in which world Jewry, both in Israel and in the nations, will be hounded, persecuted and pursued. And except there be a tangible, palpable mercy extended to them by the Church of the kind that we are describing, not one would have survived. The only way that a remnant will survive the Last Days' attrition of the fiercest anti-Semitism, eclipsing even the Holocaust of World War II, is that there will be places established in the nations where they will find refuge and mercy in that time of need. Our spirits need to be put on alert because it sounds so unthinkable. How can we conceive of a global crisis of this kind? The scriptures, however, are quite clear. This final drama will test and search out the Church, and identify who, in fact, the true Church is, as being that people who are willing to be identified with Israel at that time, when they are so desperately hated (Matt. 25: 31-46).
What is Mercy?
This issue of mercy is enormous, and we need to know first, what mercy is and how it is to be extended, and whether in fact we have obtained mercy that we might ourselves extend it. Have we existentially obtained mercy in a way that we can know it? How deep is the comprehension of our own salvation? Is it a salvation deeply aware of being the recipient of the mercy of God? In other words, if mercy is only a verbal category, a commonplace cliché, then we do not yet know the mercy of God. If we think we have been saved for the purpose of doing God a favor, that He needed us because of our giftedness, attractiveness, or our ability, we are far removed from His salvation. Deep in the secret hearts of many believers there is an acknowledgment of the doctrine of grace, but existentially, in their deepest heart, they believe that they are doing God a favor. Their faith is more in 'decisional' response than in their knowledge of a God who raises the dead.
Face to Face
We have an indebtedness toward the Jew, but if we only fulfill it as a kind of obligation, we will have missed the significant thing required. In Ezekiel 20:35, God says,
...and I shall bring you [Israel] into the wilderness of the peoples, and there I shall enter into judgment with you face to face.
Something has got to be exhibited by the Church in that crisis moment that is more than obligation, namely, the face of God Himself. Moses asked to see God's face, and God showed him His mercy. It is one thing to be polite when people are irritating and imposing upon you by their coming; it is yet another thing to show them the face of God. Merely to show them the face of religious obligation will not be enough. They have got to see the Lord, face to face. The revelation of the Lord will be the saving factor in this time of crisis in order that those who have been uprooted, cast out and dispersed will return to Zion as the redeemed of the Lord. The scriptures suggest that they will become redeemed in the encounter with the Lord, through encountering His people, in the last hour of their extremity.
Our faces are the keys, being the statements of what we are in the deeps of our heart, and Jews will know that. They are well able to see through the appearances of things. We have got to, therefore, show the authentic face of the Lord in our utter graciousness, magnanimity and love. They have yet to see in us a willingness to take risks for their sakes, and count it a privilege, even if it should require our lives! This is the condition that will move Jews to jealousy: the revelation of a love that is willing to lay down its own life, not only to suffer inconvenience and peril, but death, that they might be saved.
If we are disposed to needing applause, acknowledgment and recognition, then we need to know that we will not likely receive it from a panicking world Jewry passing through our midst. For us to exhibit the face of the Lord means an unconditional love that cannot be offended against, no matter what they, in their perplexity, say or do. We have no expectation; we do not evaluate and measure them by merit or how they perform. They are not required to pass any test. We have for them the love that is unconditional, that makes no requirement, because the spirit of requirement in us, the persistent, pharisaic thing, has been crucified long before.
The very willingness to extend the last of our 'oil and flour,' as the Sidonian widow did for Elijah, might not only be a provision for them, but also for us until the 'drought' is ended. "Give and it shall be given unto you," even when we are looking at what appears to be the last of our supply. If they see in us unbelief and fear, we will have failed in this most historic moment.
Israel's redemption is the issue of God's intention for all mankind, for Israel is a microcosm of all of mankind. It is the issue of man, and God's dealing with man, as exemplified in one test case, a nation that He has chosen, a nation that is so 'human, all too human.' If God can succeed in His mercy with them, especially in the light of their known and appalling track record, on the basis alone of an undeserved mercy, then there is hope for all mankind!
And yet for this reason I found mercy, in order that in me as the foremost, Jesus Christ might demonstrate His perfect patience, as an example for those who would believe in Him for eternal life (1 Tim. 1:16).
Everything is tied together in this extraordinary way, for which reason it will be bitterly opposed unto death. The Powers of darkness want to exterminate this people Israel, whose survival and restoration are the key to the coming of another kingdom and the end of their false rule. That is the underlying hatred that explains the enormous persecution that will come upon world Jewry in the Last Days. The Lord, however, will employ it to root up our kin and bring them out of their places of safety and security, and to cast them again in and through the nations in that sifting that brings a remnant of them through. Those who refuse the evidence and testimony of God in His mercy, expressed to them through the overcoming Church, will be lost; for the mercy of God is the statement of God. As one can see from both the books of Amos (Amos 9:8-10) and Zechariah (Zech.13:8-9) the majority of Jews evidently will not survive. Only a remnant will constitute the restored nation to which the Lord can come and rule as King, and from that place, in Zion, out of Jerusalem, restored from ruins, the law shall go forth to all nations.
--------------
Intercessors engaged in this prayer operation in more than 5000 prayer groups and churches in 115 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond estimation.
Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover - send articles found on the web and elsewhere or your own writings.
The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail; display on web sites not allowed.
Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility to link up to Intercessors Network.
--------------
Give the king knowledge of Your way of judging, O God
and the spirit of your righteousness to the king's son to control his actions.
Psalms 72:1 Amplified version.
*******************************
PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
Intercessors.Network@Comhem.se
Phone + Fax: +46 13 213630
Interact - Christianity n' Church
D e n u n g a g e n e r a t i o n e n o c h f ö r s a m l i n g e n
Den Svenska kristenheten har stora utmaningar såväl som också stora möjligheter. En av de kanske viktigaste utmaningarna består i hur kyrka och församling kommunicerar Evangelium så att den unga generationen från 13 till 19 år känner sig hemma och delaktiga.
Brian Mann som jobbar med OM Sverige har en del viktiga funderingar att dela i den frågeställningen. Hans analys och vision handlar om församlingens alla generationer. För en hel församling behövs en hel generationsrepresentation.
Läs hans artikel om detta i Why don´t teens come?
Läs >> Brian Manns text
Fredrik Hellström och Kjell-Olof Nilsson skriver i några artiklar på Crossnet.se också i detta ämne.
Fredrik inleder med artikeln Den deltagande församlingen. Det är en utmärkt analys och visar på delaktighetens nycklar utifrån olika aspekter och studier.
Läs >> Den deltagande församlingen"
Kjell-Olof Nilsson skriver som en uppföljning på Fredriks inlägg artikeln Kyrka i förändring. Under 10 punkter sammanfattar han det som rör sig i delar av förnyelsen i svensk kristenhet.
Läs >> Kyrka i förändring
Denna artikel kommenteras av Fredrik med En kyrka i förändring:
Läs >> Fredriks kommentarer
Håkan Karlsson, pastor i Råslätts Församlingsgemenskap, skriver följande i ämnet
RELATIONER MELLAN GENERATIONER:
Den yngste deltagaren är några veckor och har precis börjat ett nytt liv och den äldste är kring pensionsåldern och där emellan finns alla olika åldrar. Varje ålder tillför något speciellt och viktigt för att en församling ska växa på ett sunt sätt.
Barndomen kan locka fram det finaste hos oss. Beskyddarinstinkt, medkänsla och leklust.
Tonåringarna kan vara pricksäkra i sin analys och avslöja våra kompromisser.
Ungdomen har vi för att orka uträtta alla de krafttag och förändringar som ska till för att förändra världen.
Medelåldern har vi för att ta vara på de lärdomar vi gjort av alla våra misstag med större tålamod och uthållighet förverkliga projekt och drömmar som tar lite tid att få i hamn.
Ålderdomen har gett oss livserfarenhet och lärt oss förstå sammanhangen och skilja stort från smått, viktigt och oviktigt.
Unga och gamla behöver mötas. De unga kan utmana de äldre att inte hamna i likgiltighet eller tappa glöden och sluta tro på att förändring är möjlig. De äldre kan med sin erfarenhet vägleda ungdomarna i sin hängivenhet och på så sätt kan de olika generationerna stödja varandra med det som är deras styrka.
Vi behöver varandra och tillsammans kan vi möta framtiden!
Den Svenska kristenheten har stora utmaningar, av vilka den om de ungas delaktighet kanske är den viktigaste med tanke på morgondagen…
Kan vi tillsammans över alla gränser interaktivt agera och proagera för att inspirera och hjälpa varandra? ... Till en förnyad delaktighet i en förändrad kyrka och församling...
/DS
About M'Xp
Mission XpEditor Dag Selander
| må | ti | on | to | fr | lö | sö |
|---|---|---|---|---|---|---|
|
1
|
||||||
|
2
|
3
|
4
|
5
|
6
|
7
|
8
|
|
9
|
10
|
11
|
12
|
13
|
14
|
15
|
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | 31 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar